Att lära sig tålamod

Sent i går kväll kom vinden. Under dagen var det mer som ett riktigt aprilväder. Det började med en riktig dimma som långsamt gled fram över snön, sedan lite sol och därefter vräkte regnet ner.

Själv känner jag mig lite som att jag sitter fast i dimman. Jag kommer varken fram eller tillbaka som det är nu. Det suger alldeles för mycket energi att halka omkring i den relativt djupa snömängd som fortfarande är kvar ute i skogen och grusvägarna är mjuka och tunga att gå på också. Det går i och för sig att springa på asfalt, men jag vill helst inte det. Känner mig mest som ett bortskämt barn som inte får välja mellan fyra olika sorters glassar utan bara två… Jag har oändligt många alternativ att välja mellan egentligen, det är bara just precis den här korta tiden mellan snösmältningen tills dess att snön är helt borta som jag är begränsad. Annars kan jag gå eller springa hur många olika rundor som helst bara jag går ut genom dörren.

Mest tjurar jag nog över att jag inte kunnat hämta sparkcykeln än. Om bagagen hade varit tre centimeter högre hade jag kunnat få in den i bilen, men nu verkar det vara kört. Alla andra alternativ har inte heller fungerat, så nu hänger det på att jag skiftar till sommardäck nästa vecka så att jag kan dra släpet efter det. Innan dess får jag helt enkelt öva på att ha tålamod. Det är inte en av mina starka sidor så det kan vara nog så viktigt det också. Jag valde medvetet att lägga starten på när jag ska ge mig av till tidigast nästa år för att jag inte ska bara hafsa ihop lite prylar och ge mig av, vilket jag mycket väl kunde ha gjort annars. Att lära sig längs med vägen är också en kunskap, tänker jag, men nu har jag hunden att tänka på också. Han ska ha det allra bästa och vi ska vara trygga tillsammans, som ett team, innan vi ger oss av. Därför får vi stampa runt i dimman ett tag till. Andas i stillheten och lyssna till naturen. Det är fint det också.

Jag behöver ju inte ha så vansinnigt bråttom överallt heller. Så fort jag fått hem cykeln kommer vi att kunna ge oss ut på träningsrundor med övernattningar ute i skogen och då minskar säkert min frustration också. Då börjar nästa fas i äventyret och det kommer att bli fantastiskt roligt!

Under tiden pulsar vi fram i smältande snö, klafsar fram på grusvägar och joggar på asfaltsvägarna här hemma. Om vi inte myser och sover ihop för är det någonting min Vidar är så är det en riktig myslurv.

Han vill helst ligga så nära som möjligt. Då är livet allra bäst. Förutom när man blir kliad på ryggen. Där är vi ganska lika faktiskt, det är mysigt att bli kliad på ryggen. Fast han är inte så bra på att klia tillbaka då förstås.