Stigen ner till sjön var mer som en egen liten vårflod än en stig. Underligt nog är det nästan svårt att föreställa sig att det inte var alls längesedan jag sjönk ner till låren i snö när jag entusiastiskt fick för mig att gå just den vägen en dag. Den enda snön som kommer att vara ännu ett tag är snöstormen inomhus. Den fantastiska fällningen av vinterpälsen har satt igång på allvar och det har ingen som helst betydelse om jag borstar honom aldrig så mycket så pilar det ändå små kopior av honom över golvet bara några timmar efter att jag dammsugit.
Själv är han helt oberörd. Den dagliga borstningen av pälsen har han numera överseende med, om jag nu nödvändigt måste envisas med sånt så får jag väl lov då, tycks han tänka. Å andra sidan har han heller inga betänkligheter vad gäller att skita ner sig igen efter att jag ansträngt mig särskilt en dag med pälsvård.
Det är härligt att se någon vara så odelat lycklig. Han är faktiskt nästan alltid glad. Varenda dag. Förutom de få gångerna jag ska iväg på någonting utan honom. Då är han verkligen inte glad. Även om jag säger till ordentligt att han inte får äta mer harpluttar kan han komma fram till mig efter en millisekunds skamsenhet och entusiastiskt slicka mig varhelst han kommer åt, le sitt lilla smittande hundflin och vifta glatt på svansen. Det gör väl inget, tycks han säga, de är ju så små och dessutom är det bara vegetariskt!
Det bästa med en så lycklig hund är att det är väldigt lätt att roa honom. Den lilla turen till stranden gav honom en timme av grävande och plaskande i vattenbrynet, ivrigt bubblande med nosen under vattnet medan han försökte fånga så många och stora isflak som möjligt.
Jag vet faktiskt inte om han någonsin skulle tröttna av sig självt. I vintras var vi ute på isen med några vänner och gjorde upp eld och gjorde våfflor. Vi var där i flera timmar och jag behövde aldrig oroa mig för att han skulle bli kall. Han var helt enkelt aldrig stilla. Det var bara vi andra som frös om tårna och fingrarna. Tja, våffelsmeten frös den också, men det gjorde inte så mycket.
På vägen hem höll jag på att dö av skräck när vi passerade de små broarna över ån. Jag hade just sänkt blicken i ett fåfängt ögonblick av hopp om att en av huggormarna kommit fram för att värma sig på sin vanliga lilla plats när det blev ett fasligt liv alldeles intill mig. Upp flög två grågäss medan de hela tiden gapade högljutt. Jag hade inte sett dem där de guppat skymda av vassen. De är riktigt stora på nära håll och jag är glad att de blev räddare än jag…
Vi kom hem välbehållna i alla fall. Nu väntar soffhäng och planering av den närmsta framtiden. Eller i alla fall vad det ska bli till lunch…
Dit stigen leder 