Steg för steg

På en av alla mina promenader funderade jag över vad jag är bra på och vad mitt hjärta längtar efter. Vad kan jag och vad brinner jag för? Många, många år har jag ägnat åt att försöka passa in och göra vad som förväntas av mig, så som många gör, och det har resulterat i att jag känt mig som en sån där leksaksbit för barn där man ska passa in rätt del i rätt form. Jag är helt enkelt en rund bit som försökt pressas ner i ett fyrkantigt hål. Det blir man både frustrerad över och till slut väldigt uppgiven av. Det har tagit otroligt lång tid för mig att förstå att det inte är formen på mig det är fel på, jag passar bara inte in i den där fyrkanten.

När jag ändrade fokus och perpektiv öppnade sig så många fler möjligheter. Att istället för att gå och hoppas på att någon annan ska se mina kvalitéer och vad som kan passa mig öppnade jag alla dammluckor och lät mig själv brainstorma bland allt jag drömmer om.

Det jag ständigt kom tillbaka till var min dröm om att ta mig genom Sverige till häst bara för att det vore så väldigt roligt. Den här gången låste jag mig inte vid att jag inte har någon häst eller vid alla svårigheter det skulle innebära. Istället såg jag mig omkring och funderade över det jag faktiskt har. Jag är stark nog att gå minst en och en halv mil per dag i den kondition jag är i nu och jag har en hund. Jag har en otrolig längtan att vara ute i naturen och det är inte sällan jag befinner mig utomhus tre eller fyra timmar per dag. Jag är van att vara själv och är inte rädd för att finna lösningar på problem som uppstår på egen hand. Under vintern har jag också kunnat köra spark med hunden och upptäckte tjusningen med det. Plötsligt fanns lösningen där, mitt framför näsan på mig…

Jag och hunden ska naturligtvis ta oss alla milen från Skåne till Norrland med en fyrhjulig sparkcykel. Det blir ett äventyr som känns både utmanande och tryggt på samma gång.

Idén är fortfarande väldigt ny och många förberedelser behövs, men resan har startat redan nu. Jag har börjat min planering och för att vi ska klara av strapatserna krävs att vi är väl förberedda både fysiskt och mentalt. Impulsiv som jag är hade jag gärna gett mig av redan nu i april, men även jag inser mina begränsningar. Vidar ska vänja sig vid selen jag köpt till honom, han ska få en positiv upplevelse av att jobba med den på och vi ska ha rätt utrustning med oss. Det funkar inte att ha tre olika sorters skor med sig bara för att upptäcka att det hade varit bäst med kängor…

Är det någon mer än jag som älskar att vara ute så är det Vidar. Efter en promenad på en mil är det han som tränger sig före i hallen för att vara säker på att få följa med ut igen om jag börjar gå mot ytterdörren. Rent fysiskt är jag övertygad om att han också kunde ha gett sig av i morgon, men han är inte van vid att dra eller att ha som uppgift att gå före mig en längre sträcka, han är van vid att jag kastar hans älskade boll oräkneliga gånger eller att sitta tätt intill mig och spana omkring oss när jag fotograferar.

Alltså är det första steget att börja vänja honom vid den nya uppgiften. Vi har börjat så smått med att han har sele på sig och jag joggar bakom honom. Ibland förstår han att jag tycker att det är helt okej att han drar, helt tvärtemot vad jag alltid har sagt till honom annars. Vad jag tänkt som nästa steg är att börja dra något som är lätt, men ändå tillräckligt likt det som komma skall och därför började jag leta efter en trehjulig sparkcykel. De kostar massor. Efter några fler turer och funderingar kom jag fram till att jag kan bygga en själv. Det i sig skulle bli en utmaning, men alls inte omöjligt. Lite ihopsamlat material och en svets och så skulle vi vara igång. Under tiden kunde vi fortsätta jogga, tänkte jag. Vänja tassar vid asfalt efter att ha pulsat i knädjup snö under den senaste månaden och hitta en rytm som passar oss båda. Men så snubblade jag över en gammal trehjuling på en säljsida jag är medlem på. Den är typiskt retro, men också väldigt charmig.

Fullständigt oemotståndlig i mina ögon och det finns inte en chans för mig att komma under det priset om jag ska bygga en själv. Alltså köpte jag den. Nästa steg på vägen är bara att klura ut hur jag ska transportera hem den. Som bussgods skulle det kosta 3500kr vilket ju förstås inte är att ens överväga. Lyckligtvis är säljaren utrustad med tålamod och har lovat att hojta till om han tycker att det dröjer alltför länge innan jag hämtar den. Förhoppningsvis löser det sig väldigt snart.

Steg för steg kommer jag att komma närmare mitt mål.