Äntligen!! Jag har tagit första steget på det här äventyret och det är med inte så lite pirr i magen som jag skriver de här första raderna. När jag för två år sedan flyttade tillbaka till mina hemtrakter efter sex år i Skåne var det bara min magkänsla jag följde. Jag hade inga planer och inga klara mål, det enda jag visste var att jag skulle hem till mina älskade träd. Doften av solvarm bark, solljuset som silas mellan löv och barr och ljuden från skogens alla djur var något jag saknade så att det värkte i bröstet. Nu när det är vårvinter saknas väl kanske dofterna, men känslan av lyckorus är densamma ändå.
Allteftersom jag trampat stigarna fram här har min nyfikenhet blivit större och när jag nött samma invanda spår alltför många gånger börjar jag alltid följa nya spår, nya stigar och alltid längre och längre bort. Det som började som en stigletartid har fortsatt som en stigföljartid. Jag vill inte alltid planera och veta vart jag ska, jag vill följa dit stigen leder.
Dit stigen leder 