Idag bär ingen skare

Vaknade till en dag av ösregn. Det hamrade frenetiskt på takfönstret i vardagsrummet och även att jag numera kan se det mesta av taket på utbyggnaden eftersom så mycket snö har försvunnit så kände jag mig inte så väldigt glad ändå. Jag är så kluven det här året, tidigare år har jag tyckt att det har varit så jobbigt med snön, så fort den har börjat singla ner har jag börjat kalkylera på hur länge den möjligen kommer att ligga kvar den här gången.

Här nere på gränsen mellan Småland och Västra Götaland smälter den ju bort för det mesta. Åtminstone i början av säsongen. Det här året har det dock varit lite annorlunda. Det har varit mer snö under en längre period än vanligt, men jag har fått hjälp av en traktor från gården ett par kilometer bort att röja undan snön på grusplanen där jag ställer min bil och mina nya grannar formligen älskar snön, vilket också smittar av sig.

När jag inte längre behövde fundera över ändlösa timmars skottande av plogsträngar och grusplan kändes det som att jag kunde slappna av och faktiskt se det roliga istället. Jag köpte ett par galoscher till kängorna och plötsligt öppnade sig en helt ny värld, jag kunde gå där det var snö utan att bli blöt! Underbart!

Mina fina ridkompisar kom förbi med dubbar till kängorna för de tyckte att det var så gräsligt halt och ville inte att jag skulle halka och slå mig. En så liten sak egentligen, men åååh vilken skillnad det har gjort för mig! Så därför tycker jag att det är lite ledsamt att snön regnar bort nu plötsligt. Det är ju ändå så lång tid kvar till lövsprickningen… I alla fall ett par veckor. Under den tiden kunde det väl få fortsätta att vara lika underbart som det var igår?

Jag jublade över hur enkelt det var att gå, hur vackert solen gnistrade i snön och hur vårvintern städade ur alla mörka hörn i min kropp och fyllde på med energi.

Det var lite som att dansa fram, men vi dansade så långsamt att även om sträckan inte var så lång så var vi ute länge.

På eftermiddagen, när vi laddat om batterierna, tog jag fram Vidars nya dragsele och springskorna. Vi har varit ute några gånger tidigare och joggat med draglina men eftersom jag har haft fel typ av sele så har jag inte bett honom att dra speciellt mycket alls. Jag var lite nervös för hur det skulle gå, men tänkte att han blivit tillräckligt introducerad som det var och att det värsta som kunde hända var att skulle bli tvungna att avbryta.

Det behövde vi inte. Efter den första kilometern var det som att polletten föll ner och han sänkte huvudet till arbetsposition och började dra. Inom mig jublade jag och de följande två kilometrarna sprang jag med ett brett flin på läpparna. Vilken hund jag har! Han drar inte starkt och i uppförsbackarna sackar han när han hör att jag börjar flåsa, men det är ju en så fantastisk början att jag blir lätt kollrig av lycka.

Fem kilometer i sugande och blött grus gjorde sitt med mina ben och de kändes rätt stumma på kvällen. Vidar var däremot precis lika pigg som vanligt.

Men idag tar vi det lugnt. Myser tillsammans i soffan och njuter av att inte göra något speciellt alls.