Det där med att ta bilder. Det är inte alls lätt ibland medan det emellanåt är som att allting bara väntat på att någon ska komma förbi med en kamera. En del har särskilda tider som de är ute och fotograferar, tidiga mornar eller i skymningsljus, planerar och ordnar innan de far iväg ut, studerar vinklar i förväg och har med sig reflekterande skärmar och är väldigt ordningsamma. Det fungerar inte för mig. Under många år har jag inte tagit en endaste bild av den enkla anledningen att jag inte klarar att förhålla mig till struktur och ordning, då blir det inte av. Att hasa mig ur sängen klockan fyra på morgonen, då jag många gånger ändå ligger vaken, för att ge mig ut och fotografera dödar helt inspirationen. Den faller platt. En enda gång har jag gett mig ut sådär tidigt två morgnar i rad och det var när jag och min bror var och besökte våra föräldrar samtidigt. Han drog mig försiktigt i stortån för att jag skulle vakna och så gav vi oss ut tillsammans i dimman bort till sjön.

Det var en annan sak. Då var jag ute på äventyr och log med hela ansiktet åt spänningen och det fantastiska vi var ute på. Jag till och med glömde bort lite att ta upp kameran till en början. Jag bara stod och njöt av alltihop och tittade fascinerat på brorsans utrustning med filter, stativ och allt vad han hade. Det var en fantastisk morgon! Men eftersom vi tagit lite olika typer av bilder blev han inspirerad och ville ut en gång till. Inte mig emot, det var tillräckligt roligt för att upprepas.

Det är alltså bara när det blir en planeringstid för min egen del som det blir snett och galet. Jag har upptäckt att det egentligen gäller precis allt. Åtminstone kreativitet och äventyr. Jag går i baklås när jag ska strukturera och planera.

I tre dagar har jag tänkt titta på väderleksrapporten för att se om det kan bli någon natt som lämpar sig bättre för att gå iväg och prova att sova i tältet. Det enda jag lyckats med är att fundera ut vart jag ska ta vägen. Sedan beställde jag nya téer istället. Hemskt frustrerande.

Nåja, jag har bestämt mig för att plocka fram alla grejer som behövs och gå igenom dem först. Kanske till och med lite fler grejer än det som är nödvändigt till de första gångerna. Eftersom trehjulingen är kidnappad fortfarande så blir det inte någon längre sträcka jag ger mig ut på de första gångerna. Tillräckligt nära hem för att det ska vara enkelt att traska hem om Vidars mörkerrädsla skulle bli för svår i tältet. För min del sover jag hellre i vindskydd om jag får välja, men då finge jag vara tvungen att koppla hunden och dessutom skulle han snurra varv efter varv runt sig själv i sin iver att lyssna och titta efter allt som låter annorlunda om natten. Nä, då är det bättre med ett tält.

Att komma ut på kortare turer minskar också nödvändigheten att planera. Jag vet att det troligen är hemskt provocerande för inbitna friluftsmänniskor att läsa något sådant och tro mig, jag har skämts åtskilliga gånger över den oförmågan. Men som jag funderade när jag var ute och gick förut idag, jag vet var murklorna kommer upp om våren, jag vet var älgarna brukar gå över vägen och var ekorrarna hade sina matgömmor i vintras, jag vet vilken stolpe som hackspetten har som favorit till sina kottar, var rävarna föredrar att ha sina toaletter och var temperaturen brukar gå ner ett par grader och luften kännas bra mycket kyligare. Jag vet egentligen mycket mer än jag tänker på att jag gör. När en kille jag pratade med för något år sedan fascinerades över att jag kunde precisera älgspåren jag sett till en tidsrymd på två timmar kom jag på att det inte är självklart för alla. För honom var det till och med ganska häftigt. Jag blev stum för en stund eftersom jag själv hade känt mig lite fånig som inte kunde säga mer exakt när den gått där och om det var en ko eller tjur.

Det är ingenting jag planerat att lära mig om djuren och träden, ingenting jag gett mig ut i syfte att studera. Jag skulle aldrig kunna samla på insekter, artbestämma dem och sätta dem i lådor med glas framför. Jag kanske skulle klara att fånga ett par stycken och efter att jag tittat på deras vackra färger ett slag skulle jag släppa dem fria igen. För mig blir det tungt att strukturera dem med latinska namn och undergrupper. Men att lyssna på någon annan som vet och kan är en helt annan sak. Då blir det ett äventyr igen. Då kan jag lära mig.

Det är därför jag tänker att det kommer att vara lättare för mig att utan ordning och struktur ge mig ut på kortare turer till en början. Utan att tänka på att jag lär mig men med mer och mer erfarenhet gör man färre misstag. Jag är en sådan som måste göra för att det ska sjunka in. Det spelar ingen roll att det finns kilometervis med böcker om ämnet och massor av samlade kunskaper, har jag inte upplevt det så fastnar det helt enkelt inte.

Det är också därför som mina bilder blir som de blir. Är jag ute i skarpaste solljus mitt på dagen så är det så och utmaningen blir stundtals mer än svår, men det är där och då jag ser mitt motiv och jag kommer att glömma bort att det finns om jag ska vänta tills det är ett mjukare ljus. Då kanske jag inte ens ser det om jag passerar igen. Det är är kanske den kreatives frihet, att ta med åskådaren på just det äventyr som ligger närmast om hjärtat. Den här gången blev det bilder från fotosessionen med min bror. I morgon är jag förmodligen tillbaka i nuet med nya tankar i bloggen. Inte ens där kan jag vara ordningsam och strukturerad. Jag planerar aldrig vad jag ska skriva, kommer inte orden fritt så finns de inte och jag kan inte tvinga fram dem. Ändå har jag bloggat i flera månader nu. Det är kanske så att jag faktiskt ska fortsätta med det ett tag till…

Önskar dig en mjuk dag.

Det är dags nu. Gässen börjar samla sig i flockar på åkrarna och lyfter rastlöst mot de blågråa molnen när man kommer närmare. Kvällarna blir tystare och tystare alltmedan gräshopporna inte längre är lika aktiva och stjärnorna glimrar klarare för varje kväll. Det är dags att börja förbereda för hösten.

Nog för att naturen ser ut som att det gått en bra bit in i september redan, men det var inte förrän igår vi såg kantarellernas små mössor sticka upp lite här och var under ridturen. Det finns säkert de som plockat dem sedan längre tid tillbaka, jag har inte brytt mig om att titta efter dem i år.

Jag är inte riktigt en sån person som går ut och letar svamp. Jag skulle egentligen kanske vilja vara det, men varje gång jag bestämmer mig för att det ska bli av så kommer jag på mig själv med att göra något helt annat efter en stund. Då går jag ut utan att ha med någon svampkorg och om jag går utanför stigarna kan det lika gärna hända att jag springer och leker tafatt med hunden eller grunnar på hur djupt det kan vara ute på mossen egentligen eftersom älgspåren vittnar om att åtminstone älgarna inte har några problem att korsa den och så svär jag långa ramsor över älgflugorna. Det är en pest värre än myggen. I år tänker jag pröva mig fram med olika medel och se om jag kan hitta något som funkar mot dem. De kryper ju till och med innanför kläderna! Gräsliga djur. En mygga tar åtminstone bara en tugga och sedan är den nöjd, men de här vill gärna bosätta sig på en och ligger och mumsar på en som att man är något gott ur en godispåse. Näää, där går allt gränsen för min tolerans.

Det går fortfarande att sitta ute utan jacka och när solen glimtar fram är det riktigt skönt. Jag njuter av väderomslaget och har börjat planera så smått för kortare utflykter. Är ringrostig när det kommer till övernattningar och hunden är helt ovan vid tält så för honom kommer det att bli stort.

Apropå tält så var jag iväg och träffade en lite mer långväga vän igår. En sån som snubblade in i mitt liv helt av en slump och blev kvar. Vilken skatt av kunskap om naturen han besitter och så rolig att prata med! Av flera anledningar har vi inte haft möjlighet att träffas förut, men nu äntligen blev det av. Jag beundrade hans samling av skalbaggar som han omsorgsfullt samlat i ungdomen och fick kika in i hans lilla ateljé där han drejar med fotdriven drejskiva och som minne fick jag ett krus glaserad med hans egen blandade glasyr.

Vi satt länge och pratade i köket, men tog även en tur upp till sjön strax intill. Då förstod jag plötsligt varför han och hans fru valt att bo så nära en större stad. Där fanns ett ordentligt friluftsområde, kanotuthyrning och många vandringsleder i olika längder. Perfekt för friluftsmänniskor, fastän de har mycket erfarenhet av bland annat fjällvandring. Hans kniv vittnar om många års användning och den vackert snidade slidan av renhorn var nött på det sättet som det bara blir av att alltid hänga i bältet.

Det blev en eftermiddag som rann iväg alldeles för snabbt men som kommer att finnas kvar länge i hjärtat. Dessutom fick jag lov att låna deras tält så nu kliar det i fingrarna av att få sätta igång.

Idag var jag i en annan stad, på återbesök hos kiropraktorn. Hon bannade mig som vanligt över att jag inte tar det så lugnt som hon tycker att jag borde men insåg samtidigt att det är lönlöst. Nu är jag dessutom så pass bra i ryggen att hon tyckte att det var onödigt att boka en ny tid. Jag läker fint nu när jag fått hjälp. Det känns bra. Dags att köra igång med lite mer träning.

Sjön hemma är helt annorlunda mot den jag besökte igår, men båda bär tydliga markeringar och spår av det otroligt låga vattenståndet. Men förhoppningsvis bjuder hösten på tokmycket regn så att allt stabiliseras igen.

Vidar är i alla fall väldigt nöjd över den stora stranden som uppstått på grund av torkan. Känns helt absurt att tänka på att han galopperade omkring på isen i vintras just där han ligger och pustar ut efter att ha jagat bollen nu. Tänk vad landskapet förändras av vinter och snö!

Skymningen faller redan utanför fönstren. Jag har druckit alldeles för mycket té idag, vilar under filten och har tänt fotogenlampan för att jaga bort den råa luften. Samlar tankar kring dagarna som just varit och ser fram mot de som kommer. Äntligen är flera hjul i rullning. Det här kan bara bli bra!

De senaste dagarna har känts som en djup suck av lättnad. Det går att röra sig igen, hettan har gett med sig, jag har haft långbyxor och strumpor och börjar hitta tillbaka till mina rutiner. Regnet kommer med jämna mellanrum och plötsligt har naturen fått färger igen. Nyanser och små glimrande smycken av vattendroppar.

För ett par dagar sedan var vi ute och gick i sällskap av en vän som känner till namnen på ställena häromkring och namnen på människorna som bor eller har bott i de röda små stugorna vi passerade. Jag gick på grusvägar jag aldrig gått på förut och kände mig som en turist på hemmaplan med privat guide. Där fanns en lång och rak grusväg som byggdes på grund av en osämja som ledde till att en annan väg inte kunde användas och som korsade likvägen till kyrkan (det slog mig först efteråt att det måste ha funnits en faslig mängd lik att transportera om de till och med fått en egen väg), men av den vägen syntes inte många spår längre, och det gamla paret som hyrt samma stuga i åratal och sköter den så att den ser ut som det vackraste vykort man kan hitta. Till slut gick det runt i huvudet på mig av både namn, historier och intryck. Vi gick genom kohagar och förbi ivrigt skällande hundar, pratade med folk som kände igen mig som ”hon med hunden” och berättade var vi bor så som man gör häromkring. Det tyckte jag var mycket märkligt när jag var yngre, men här är det nästan det första man berättar om sig själv, var man bor och hur länge man gjort det. Låter man bli så blir man något misstänksamt bemött och så får man frågor om vilka föräldrarna är istället. Numera rycker jag bara på axlarna och berättar. Säger även ibland att mina föräldrar känner de nog inte till men att jag långt tillbaka i tiden ändå har mina rötter i just den här myllan. Det brukar räcka, då blir de gamle nöjda. Man hör till och det är fint.

Vid ett av de mindre vackra husen, lite märkligt tillbyggt och öde sedan några år tillbaka gick vi runt på baksidan, mellan höga snår av vildvuxen spirea och invaderande hundkex klev vi fram medan jag stillsamt undrade vad för äventyr vi nu skulle ut på. Här öppnade sig det som varit tomtgräns i en backe av sly och milsvid utsikt.

Men det var inte utsikten som var huvudattraktionen den här gången. Där finns också resterna av en mans drömmar, engagemang och hopp. Där finns många timmar av noggrannhet, eftertänksamhet och planering. Där finns något som aldrig blev vad det var tänkt att bli men som med tiden blivit något annat, galet vackert i sin förödelse.

Jag kunde inte låta bli att tänka tillbaka på ett annat blogginlägg där jag skrivit att det inte är nödvändigt att ha fem hektar mark fullt av rostiga ihopsvetsade skulpturer i former som ingen förstår och ironin i att jag här klev rakt på det som blivit en gigantisk ihopsvetsad rostig skulptur, fast i en form som alla förstår.

Den var så vacker att den tog andan ur mig en stund, och så felplacerad att inte bara rosten skavde mot huden. Den här båten var inte tänkt till någon av de små sjöarna här omkring. Den skulle ut till havs, långt ut till havs.

Mannen som så omsorgsfullt svetsat i oräkneliga timmar lever inte längre. Det gjorde mig kluven när jag balanserade omkring bland stenrösen och på rotvältor för att se om jag kunde fånga den smäckra utstrålningen och stoltheten i det tunna skrovet. Om han funnits kvar, hur skulle hans tankar ha vandrat då? Skulle han vara fylld av sorg över resan som aldrig blev av eller skulle han vara stolt över att han försökte och kom så långt som han kom? Vad var det som gjorde att han där ute, mitt bland skog, åkrar och små glittrande sjöar bestämde sig för att bygga någonting att erövra havet med? Och om han hunnit klart, varit tvungen att bygga en väg fram till vägen för att kunna transportera ut den från trädgården…

Mitt upp i allt passade hunden på att äta gräs och kräkas. Det bröt både min försjunka stämning och milda frustration över att aldrig få svar. Ändå hängde frågan över hur han tänkte kvar i ett par kilometer till medan vi traskade fram och frågade oss om regnmolnen skulle komma svepandes helt över oss eller bara virvla en bit ifrån.

Den dagen gick jag och Vidar 18 km, vilket vi inte gjort sedan värmen drog in i maj. Det, tillsammans med lite extra lek, gjorde att till och med min lilla duracellkanin var tömd på energi hela dagen i går. Det har inte hänt det senaste året.

När skymningen kom och en regnskur dragit förbi började dimmorna treva sig fram över ängarna. Under natten växte de sig starka och dämpade ljuden kring huset. Huttrande steg jag upp i gryningen och stängde fönster som stod öppna i alla rum, det var plötsligt bara fyra grader utanför. Tog en filt, kröp ner i sängen igen och fick en spinnande katt i famnen. Han bryr sig inte om att fundera över rostiga fartyg mitt ute i skogen eller om det är dags att skifta direkt från sandaler till vinterkängor. Han vill bara passa på att gosa. Det är också fint.

När jag flyttade hit var jag ganska orolig för att stöta på vildsvinen som finns i relativt stor mängd häromkring. Det är ingenting jag minns från jag var liten, att det fanns så många och att det var något man fick ha i beräkning när man gick ut i skogen. Nytt och ovant studerade jag legor och uppbökad mark. Den första tiden i skogarna här såg jag spår efter dem överallt och jag inbillade mig att jag hörde dem prassla ondsint bland snåren. Då och då inbillade jag mig förstås också att rådjuren fick huggtänder om kvällarna när jag såg deras glimmande ögon i ljuset från min pannlampa. Ända tills en vän skrattande berättade att det visst finns rådjur med huggtänder, fast i England, och att de har problem med att de biter ihjäl hundar. Då bestämde jag mig för att det fick vara nog, så många timmar, dagar och mörka kvällar som jag varit ute vid det laget och bara skymtat rumpan på en flyende griskulting gjorde att jag förstod att jag bara sparat på otäcka historier i onödan. Visst finns det gånger då det kan gå fruktansvärt fel, som när älgarna fått kalvar och plötsligt finns överallt där vi går och jag håller andan när vi passerar dem med bara ett tiotal meter av skog emellan oss, eller när jag hörde att det inte bara var mamma vildsvin som grymtande lockade på den flyende kultingen bland den täta vegetationen. Men det har alltid gått bra.

Igår, när jag lyfte fötterna lite extra i det höga och regnvåta gräset på en promenad hörde jag plötsligt ett lite otympligt ljud från det djupa, igenvuxna diket vid sidan av mig och det tunga och klumpiga trasslandet från ett djur som legat och sovit. Just där är det ett stråk där vildsvinen ofta passerar så det förvånade mig inte alls att den låg gömd just där, förmodligen lagom varmt och lite gegga att lindra insektsbetten med.

När den tunga kroppen väl fått ordning på vad som var upp och ner och alla fötter var på plats pilade den i en förvånansvärt gracil hastighet över marken med högt vajande gräs och nyplanterade granar och var borta. Det enda som dröjde kvar var den lite upprymda känslan av att den faktiskt legat bara ett par meter ifrån mig och förmodligen inte gett sig till känna alls om jag inte böjt mig ner just då för att plocka upp hundens boll. Jag insåg att det hade fungerat, min attityd till det nya har fått vildsvinen att bli som vilka flyktbenägna djur som helst och rådjurens tänder att krympa från sabeltänder till gräsmalande små söta tandsepansingar (ja jag vet att det är ett ord som inte finns, men det är gulligt ändå).

Vi traskade vidare, hunden och jag och jag njöt i fulla drag av att kunna sträcka ut benen i rejäla kliv i uppförsbackarna utan att bli knäckt av värmen och att inte hela tiden oroligt betrakta andningen och längden på Vidars tunga.

Vi gick ändå i så mycket skugga jag kunde hitta och lät honom svalka av sig litegrann nere vid sjön, men till och med han har tröttnat på vattenlekar så det var inte alls svårt att få honom att gå med på vidare upptäcktsfärder.

Äntligen behöver vi inte begränsas till löjligt tidiga mornar eller skymningssena kvällar för promenader. Äntligen kommer jag att få se växlingarna i djurens rörelser och områden de befinner sig i för tillfället, att kanske få en ny ekorre att bekanta sig med efter att den vi brukade stanna och prata med blev överkörd i våras, att se trädens skiftningar och ljusets vandring bland stammarna. Luften är klar och hög idag. Den förbereder sig för nya årstider, ändrar tonen på ljuden som färdas i den och lyfter fiskgjusen till högre skyar utan ansträngning.

Ja, för första gången i mitt liv är jag lycklig över att sommaren börjar ta slut. Jag är till och med nöjd över att jag måste åka till stan och köpa nya regnbyxor eftersom jag slitit hål på de gamla.

Jag tänker att våra första övernattningar tillsammans utomhus kommer att bli så snart eldningsförbudet är över. Det är dags för Vidar att vänja sig vid rävarnas hesa skrin och nattens alla andra ljud från andra sidan våra fyra trygga väggar.

När åskan rullade in natten som var började jag tänka på Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren. Det var en ovädersnatt den natten Ronja föddes i borgen med vildvittrorna flygande och skrikande kring tinnar och torn. Jag kände mig lite som att jag ville gå upp och ut och dansa ännu en gång i regnet, så som jag dansade för någon dag sedan, men ännu vildare och ännu mer med hjärtat som rytm och helst ännu högre upp vilket är helt tokigt när det åskar. ”Där uppe ska man inte vara när det åskar” var det en som sa till mig häromdagen när han pekade på den högsta punkten i trakterna häromkring. Det är där blixten brukar slå ner. Genast föddes den där lite oemotståndliga känslan av att vilja prova. Bara lite… Men så skakade hela huset av nästa dova muller så jag vände mig på sidan och gosade in mig i täcket istället. Jag var ju ruskigt trött när allt kom omkring så att dansa i regnet fick vänta. Det ska komma mer nästa vecka, har de lovat.

Däremot var det så härligt att gå promenad under förmiddagen att jag tog några glädjeskutt av bara farten. Äntligen kunde vi gå mer än hundra meter utan att riskera överhettning. Vi gick en lite kortare runda än jag tänkt egentligen, men det var en sån befrielse att jag satte mig på knä i den våta mossan och borrade ner händerna i allt det mjuka och doftade tills Vidar kom och undrade vad jag hittade på för tokigheter. Äntligen doftade skogen som den ska, lät som den ska och såg nästan ut som den ska dessutom. Några fler träd har knäckts i de kraftiga vindarna och det är förstås fortfarande alldeles för torrt, men jag jublade ändå inombords. Snart, snart kommer jag att sura över att det inte gör annat än regnar. Underbart!!

I våras var jag lite mätt på att gå våra vanliga rundor och jag var less på att kombinera dem i olika varianter för att variera dem så gott jag kunde. Nu är det som att återupptäcka dem igen, att minnas hur de var och se vad som förändrats. Jag får hålla igen för att det inte ska bli över en mil bara sådär helt plötsligt. Jag har ändå lovat kiropraktorn att försöka vara lite snäll mot min kropp en stund till. Eller i alla fall mot ryggen.

För någon kväll sedan åkte jag och kikade in i ett torp som håller på att renoveras en bit bort från där jag bor. Jag minns så väl första gången jag passerade där med bil utan att veta vem som ägde det. Där och då undslapp mig ett långt ”ååååååh” över hur fint det låg och den där härliga genuina känslan det gav. Bara vägen som går förbi gör mig lycklig.

Utsikten mot grannens torp är inte heller fel och jag sjönk ner i en knarrande trädgårdsstol och bara andades in hela stället.

Det gamla använda och älskade, slitna men bevarade. Kan det bli bättre?

En ytterdörr som öppnats och stängts så ofta att den gamla färgen kommit fram och med ett lås som inte ens skulle hindra en fipplande och okunnig låsplockare som mig. Är inte det höjden av charm?

Det som är det allra bästa är att han som äger stället verkar älska det lika genuint som grunden till hela torpet och har planer för renovering på lång sikt. Ännu ett av de fina husen här omkring som bevaras och tas omhand. Underbart! Det är något visst med de där husen och nu fick jag dessutom lite historia kring de som bott där, se bilder och höra minnen. Det väcker så mycket mer och värmer ännu mer. Tänk vad ett torp i skogen kan innebära. Det kommer att bli så fint när det är klart.

Nu skriker rävarna utanför fönstren och mina djur har somnat för längesen, så det är nog dags för mig också att ta natt och sova en stund.

Brandpatrullplanen flyger lågt sniffande och långsamt över trädtopparna med jämna mellanrum. I början högg det oroligt i magen varje gång jag såg dem, och det var ofta. Nu vill jag nästan börja vinka åt dem lika gärna som jag vinkar åt bilarna som passerar mig när jag är på promenad ut till skogen. De patrullerar, scannar av och rapporterar, hjälper till att upptäcka bränder i tid och gör att jag borde kunna känna mig säkrare. Fast det är ändå fortfarande lite otäckt. I alla fall att de behövs.

Den här sommaren har varit alldeles galen. I vanliga fall brukar vännerna, familjen och kollegor sucka och undra om det blir några varma dagar under just deras semester eller om man kanske borde ha skramlat ihop lite pengar och rest bort, åtminstone till Medelhavet, för att fylla på med sommar i själen. Det här året pratar man om åskan med en ny rädsla i rösten, om att tallskogen på andra sidan vägen är full av gamla torra grenar och kvistar efter gallringen tidigare år och att det bara sipprar vatten i den annars så brusande ån. Man pratar om tromben som knäckte flera träd borta vid granngården och om betet som tog slut redan för flera veckor sedan. Den här sommaren är helt galen.

Men så igår kom en svalare bris, en som kittlade min hud och fick de små fjunen på armarna att resa sig. Jag frös. Det var plötsligt inte sådär tryckande varmt längre. Jag försökte att inte skena iväg i tankarna men kunde inte stoppa den jublande känslan som rullade ohejdat inom mig, snart är det höst!! Redan nu glittrar daggen sömnigt i spindelväven tidiga mornar, ljuset har blivit mjukare och stillsammare. Nu äntligen känns det som att värmen och torkan kommer att släppa. Det finns en ände på allt och även om det ska bli 32 grader varmt i morgon igen så kommer det att bli svalare strax därefter. Det är på väg att bli höst.

Jag har aldrig känt mig som en särskilt kreativ person, inte sådär konstnärlig som många andra. Jag kan inte måla tavlor eller sy fantastiska kreationer till exempel. Men nu, när jag plötsligt kunde röra mig utan att svetten rann blossade plötsligt inspirationen fram igen, lusten att göra någonting med händerna, att lyssna på musik som gör att jag måste dansa upp spikarna på väggen när jag fäster rep, bark, lampsladdar och annat i ren och ohejdad glädje.

Det där som har legat och lurat i bakhuvudet under så lång tid men som inte kunnat komma fram och plötsligt insåg jag att kreativiteten inte ligger i hur stort och mycket någonting är, eller hur perfekt. Det är inte fem hektar mark fylld med rostiga ihopsvetsade skulpturer i former som ingen förstår eller djupa böcker så som Idioten av Fjodor Dostojevskij. Det är lugnet som infinner sig i kroppen av att få spika den där lilla spiken i väggen när det är den som gör skillnaden i ens hem, det är drömmarna om det som så småningom skapas för ens egen glädjes skull eller buketten av vildblommor på bordet som är ofantligt vacker även när den vissnat och börjat smula små torra pustar i en ring runt vasen. Det är energin i luften mellan samtalande människor som aldrig förut träffats, men som skapar magi med sina ord och den slutliga sammansmältningen av allt i en visshet om att allt alltid kommer att bli bättre. Ja, jag älskar augusti, jag älskar september och jag älskar svala mornar inbäddade i fukten från den varma marken. Snart kommer regnet. Snart kommer inte flygplanen att behöva patrullera skogen längre. Snart behöver fårskinnstofflorna inte stå ensamma i garderoben och mormors virkade yllesjal kommer att värma gott över axlar och rygg medan skymningen faller.

Ja, jag är nog kanske en kreativ person ändå. På mitt lilla vis, med små steg och ett öppet hjärta. Ser skönheten i det lilla och inspirationen som sprakar i ett höstlöv.

Hemma hos mig gör det ingenting om något eller någon är skör, sprucken eller trasig. Hos mig finns redan allt det där. En sliten och sprucken lykta är tokigt vacker och den gamla fönsterramen har jag bara dragit några varv med snöre kring och så blev det en väggdekoration som gör mig varm och glad.

Somliga tycker att jag är bra knasig som har en stomme till en gammal hammock på väggen medan andra förundras över välkommen-skylten.

Det är alltid lika roligt att höra deras kommentarer. Hos mig gör det ingenting om man är sprucken, skör eller trasig, i mitt hem får man vara det. Det är vackert för mig, tryggt och fint. Där får det gamla finnas, kanske inte så som det var, men så som det blev. Det gamla skåpet med grova repor i ytan och en sida omålad är skrovligt vackert i all sin hopplöshet. Mitt hjärta bultar för det där, det ofullständiga, knaggliga och osköna.

Jag hoppas att orken kommer att finnas kvar för att göra om ännu lite till och ännu lite mera. Om inte annat så har jag fått tillräckligt med idéer för att hålla på ett tag till. Det blir ett fint litet äventyr.

Bark, jag behöver definitivt mer bark…

Dit stigarna leder är sällan tillbaka mer än bland minnenas vindlande gångar. Du tog mig dit, till den dagen med ljuvligt doftande syrener, till ljusaste försommarnatten och glimmande dagg. Ledde mig tillbaka till mjukaste marken, smekande vinden bland ivrigt ljusgröna blad. Det som jag så omsorgsfullt gömt där längst inne.

Dit stigarna leder är sällan tillbaka, jag skulle ha vetat, vetat och känt att detta redan borde ha hänt. Där stigarna en gång var, av det finns ingenting kvar.

Dit stigarna leder är nytt och ovisst, till nya träd och inte de gamla. Dig har jag redan passerat, gått milsvitt ifrån och tänker inte vända om. Det du trodde att du lämnade kvar på mjuka marken väntar inte stilla.

Dit stigarna leder är nytt och ovisst, väntar inte stilla. Det du slog till hårdaste marken är krossat och borta. Där är stigarna inte mer. Det är ingenting som leder tillbaka, jag bryr mig inte om vart det bär, bara inte du är där. Virvlar bortanför horisonten, över försommarens dagg och bakom de nya träden. Det som var finns inte kvar. Jag kommer aldrig mer att stå stilla.

De där oväntade mötena, de som lite tog emot att komma till, men som blir så galet bra….

Denna veckan har det hänt ett par gånger och mötet igår var ett verkligt plåster på själen och tusen läkande skratt. Mitt i all smärta och sorg som livet ibland rispar ens hjärta med hittade vi humorn och lyfte den tillsammans tills vi kved av skratt. Det ekade mellan tallar och över ån och även om grusvägen var extra vindlande, den lånade cykeln på tok för liten och pannlampan en anings skev den också på vägen hem mitt i natten så är jag säker på att mitt breda flin inte suddades ut förrän solen var på väg tillbaka upp igen. Någonstans i bakhuvudet grydde vissheten om att det förmodligen är väldigt stor tur att vi inte var tonåringar tillsammans för allt det galna buset vi hade hittat på ihop hade nog aldrig slutat bra… Nu är jag inte lika impulsiv (tror jag?) och skulle förmodligen bara haka på hälften av dumheterna.

Jo, det var en spontan och oplanerad kräftskiva jag gav mig av på. Livet hade just gett mig en av sina vassare törnar och egentligen var jag nog lite väl mycket ur balans för att vilja träffa nya människor, men å andra sidan kan det vara just det som behövs ibland. Jag är glad att jag cyklade dit.

Distraktionen idag bestod i att fnissande vakna alldeles för tidigt och så småningom ge sig av till vännerna en bit bort. Där bjöd de på italiensk mjukglass och egenodlade vindruvor. Härliga bifftomater och gula tomater i en skål gav mig rysningar av lycka. Det är sånt som är sommar, värme och kärlek. Balansen får komma senare. Det är som att lära sig att köra bil, ibland flyter det på ganska bra medan det för det mesta blir både ryckigt, hoppigt och ganska okontrollerat. Men det går framåt och det är det som är huvudsaken.

Jag har så mycket som är fantastiskt runt omkring mig och människor som ger mig så mycket av sig själva att jag känner mig ordentligt bortskämd. Det är rikedom för mig. I morgon väntar ridning och mer promenader. Kanske ska jag slå av på tempot en aning också. Fast bara kanske. En stund mitt på dagen då det är som varmast i så fall. Vi får se.

Det är skymning. Tranornas rop hörs ensamt genom skogen och en grävling larvar förskrämt iväg med ett högljutt prassel genom snåren. Stilla, lugnt och tyst. Det är till och med lite svalt. Jag öppnar varje por mot den plötsliga vinden, doften från solvarma barr och solnedgången.

I vintras gick min pannlampa sönder just här och det var en av de sällsynt få kvällar då det faktiskt var riktigt mörkt. Jag såg absolut ingenting men anade skiftningar i mörkret och tog mig fram ändå. Ännu behöver jag inte springa ikapp med tiden, det mörka kommer inte att bli så mörkt, men skiftningen finns där. Det är en märkbar skillnad nu mot fyra veckor sedan.

Vinden låter annorlunda i träden och dofterna är tyngre, mer intensiva. Det är sensommar. Den härliga tid som jag förknippar med kyliga nätter i vindskydd, sprakande lägereldar och sagor som bara ramlar ut ur en brunn där inne någonstans i fantasin. Fast mina sagor slutade alltid lyckligt. Jag stod inte ut med tanken på att någon skulle fara illa på riktigt. Kanske att huvudpersonen fick skrämselhicka någon gång då och då, men det var absolut inte värre än så.

Vidar gäspar av tristess. Han bryr sig inte det minsta om lägereldar eller sagor om varulvar och fullmånens lek i vattenbrynet, han tycker att jag är urtråkig som inte kastar bollen åt honom så att han får rasa av sig all uppdämd energi.

Det är bara det att den uppdämda energin är lika outömlig som min fantasi. Den rullar bara på av sig självt när den har kommit igång och får bara mer energi. Om ingen stoppar den så kan den fortsätta i en oändlighet.

Men eftersom förra natten var fullständigt omöjlig att få någon sömn på även om djuren gjorde allt de kunde för att få mig att sova så tänkte jag se om jag har bättre tur den här natten. Annars får det bli nattbad istället, eller en ny saga. Nätter som de här är som gjorda för att göra något annat än att sova på.

Jag tog av mig barfota och släppte ut mitt hår. Lät krusningarna av luft smeka mina fötter medan jag dansade av mig mina kläder. Tog stegen över knarrande trägolv, frusna genom åren, gnistrande av frosten i mitt hår.

Du väntade tyst, utan ett andetag, sände en stöt genom tiden, hämtade det som var gammalt och gjorde om det till nu.

Jag dansade. Gnistrade av frost i håret. Väntade inte längre.

Dina händer, din mun och dina ögon. Jag var i din doft. Löstes upp i skimrande kristaller, tumlade i den slutna cirkeln. Vi var det enda, det som inte varit men ändå alltid funnits. Genom ögonens låga.

Sedan stängde du porten, låste och tog tillbaka tiden.

Jag är tillbaka, buren av krusningarna av luft vid mina fötter, genom tysta rum med frosten i mitt hår.

Du stötte ett hål i tiden, med en kraft du inte visste fanns. Klädde av mig blottad och betraktade min dans.

Grundligt, metodiskt och andlöst, men helt utan sans. Klirrande iskristaller är det som föll genom tiden, fram tills du lät det gamla vara glömt och tog tillbaka tiden. Låste porten. Den slutna cirkeln som brast.

Jag kan inte hitta nyckeln.