Det är i skogen det händer

De senaste dagarna har känts som en djup suck av lättnad. Det går att röra sig igen, hettan har gett med sig, jag har haft långbyxor och strumpor och börjar hitta tillbaka till mina rutiner. Regnet kommer med jämna mellanrum och plötsligt har naturen fått färger igen. Nyanser och små glimrande smycken av vattendroppar.

För ett par dagar sedan var vi ute och gick i sällskap av en vän som känner till namnen på ställena häromkring och namnen på människorna som bor eller har bott i de röda små stugorna vi passerade. Jag gick på grusvägar jag aldrig gått på förut och kände mig som en turist på hemmaplan med privat guide. Där fanns en lång och rak grusväg som byggdes på grund av en osämja som ledde till att en annan väg inte kunde användas och som korsade likvägen till kyrkan (det slog mig först efteråt att det måste ha funnits en faslig mängd lik att transportera om de till och med fått en egen väg), men av den vägen syntes inte många spår längre, och det gamla paret som hyrt samma stuga i åratal och sköter den så att den ser ut som det vackraste vykort man kan hitta. Till slut gick det runt i huvudet på mig av både namn, historier och intryck. Vi gick genom kohagar och förbi ivrigt skällande hundar, pratade med folk som kände igen mig som ”hon med hunden” och berättade var vi bor så som man gör häromkring. Det tyckte jag var mycket märkligt när jag var yngre, men här är det nästan det första man berättar om sig själv, var man bor och hur länge man gjort det. Låter man bli så blir man något misstänksamt bemött och så får man frågor om vilka föräldrarna är istället. Numera rycker jag bara på axlarna och berättar. Säger även ibland att mina föräldrar känner de nog inte till men att jag långt tillbaka i tiden ändå har mina rötter i just den här myllan. Det brukar räcka, då blir de gamle nöjda. Man hör till och det är fint.

Vid ett av de mindre vackra husen, lite märkligt tillbyggt och öde sedan några år tillbaka gick vi runt på baksidan, mellan höga snår av vildvuxen spirea och invaderande hundkex klev vi fram medan jag stillsamt undrade vad för äventyr vi nu skulle ut på. Här öppnade sig det som varit tomtgräns i en backe av sly och milsvid utsikt.

Men det var inte utsikten som var huvudattraktionen den här gången. Där finns också resterna av en mans drömmar, engagemang och hopp. Där finns många timmar av noggrannhet, eftertänksamhet och planering. Där finns något som aldrig blev vad det var tänkt att bli men som med tiden blivit något annat, galet vackert i sin förödelse.

Jag kunde inte låta bli att tänka tillbaka på ett annat blogginlägg där jag skrivit att det inte är nödvändigt att ha fem hektar mark fullt av rostiga ihopsvetsade skulpturer i former som ingen förstår och ironin i att jag här klev rakt på det som blivit en gigantisk ihopsvetsad rostig skulptur, fast i en form som alla förstår.

Den var så vacker att den tog andan ur mig en stund, och så felplacerad att inte bara rosten skavde mot huden. Den här båten var inte tänkt till någon av de små sjöarna här omkring. Den skulle ut till havs, långt ut till havs.

Mannen som så omsorgsfullt svetsat i oräkneliga timmar lever inte längre. Det gjorde mig kluven när jag balanserade omkring bland stenrösen och på rotvältor för att se om jag kunde fånga den smäckra utstrålningen och stoltheten i det tunna skrovet. Om han funnits kvar, hur skulle hans tankar ha vandrat då? Skulle han vara fylld av sorg över resan som aldrig blev av eller skulle han vara stolt över att han försökte och kom så långt som han kom? Vad var det som gjorde att han där ute, mitt bland skog, åkrar och små glittrande sjöar bestämde sig för att bygga någonting att erövra havet med? Och om han hunnit klart, varit tvungen att bygga en väg fram till vägen för att kunna transportera ut den från trädgården…

Mitt upp i allt passade hunden på att äta gräs och kräkas. Det bröt både min försjunka stämning och milda frustration över att aldrig få svar. Ändå hängde frågan över hur han tänkte kvar i ett par kilometer till medan vi traskade fram och frågade oss om regnmolnen skulle komma svepandes helt över oss eller bara virvla en bit ifrån.

Den dagen gick jag och Vidar 18 km, vilket vi inte gjort sedan värmen drog in i maj. Det, tillsammans med lite extra lek, gjorde att till och med min lilla duracellkanin var tömd på energi hela dagen i går. Det har inte hänt det senaste året.

När skymningen kom och en regnskur dragit förbi började dimmorna treva sig fram över ängarna. Under natten växte de sig starka och dämpade ljuden kring huset. Huttrande steg jag upp i gryningen och stängde fönster som stod öppna i alla rum, det var plötsligt bara fyra grader utanför. Tog en filt, kröp ner i sängen igen och fick en spinnande katt i famnen. Han bryr sig inte om att fundera över rostiga fartyg mitt ute i skogen eller om det är dags att skifta direkt från sandaler till vinterkängor. Han vill bara passa på att gosa. Det är också fint.

4 reaktioner till “Det är i skogen det händer

  1. hello Evelina, interesting story of the small boat in the middle of the forest, each object in which dedication was dedicated and work, something remains, or the essence of the person who built it, is what I think as in certain places and houses…

    beautiful image of the mist that emerges from the earth…

    and it’s time to take care of the temperature changes, be careful to leave now the windows closed at night, not bad at all a warm hug when it’s cold at night, I think also like that kitten, the only thing that matters to me it’s a hug, it’s not for me, it’s for the cold… I clarify, ha ha ha… very intelligent kitten…

    have a good day tomorrow…
    a hug, fernando.

    Gillad av 1 person

    1. It was a big surprise to see the boat there, wasn’t expecting that at all. People leave imprints in different ways, some more obvious than others and this one was quite fun.

      The mist is one of my favourite late summer sceneries. It creates a whole new world with it’s movements and calmness.

      Have a nice day too! Hugs!

      Gillad av 1 person

    1. Ja där händer det definitivt också grejer! Fast av annan karaktär. Det riktiga havet är svårslaget och väcker en alldeles speciell känsla inom mig, men jag kryper gärna tillbaka in bland mina träd igen.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s