Det bubblar inom mig

Brandpatrullplanen flyger lågt sniffande och långsamt över trädtopparna med jämna mellanrum. I början högg det oroligt i magen varje gång jag såg dem, och det var ofta. Nu vill jag nästan börja vinka åt dem lika gärna som jag vinkar åt bilarna som passerar mig när jag är på promenad ut till skogen. De patrullerar, scannar av och rapporterar, hjälper till att upptäcka bränder i tid och gör att jag borde kunna känna mig säkrare. Fast det är ändå fortfarande lite otäckt. I alla fall att de behövs.

Den här sommaren har varit alldeles galen. I vanliga fall brukar vännerna, familjen och kollegor sucka och undra om det blir några varma dagar under just deras semester eller om man kanske borde ha skramlat ihop lite pengar och rest bort, åtminstone till Medelhavet, för att fylla på med sommar i själen. Det här året pratar man om åskan med en ny rädsla i rösten, om att tallskogen på andra sidan vägen är full av gamla torra grenar och kvistar efter gallringen tidigare år och att det bara sipprar vatten i den annars så brusande ån. Man pratar om tromben som knäckte flera träd borta vid granngården och om betet som tog slut redan för flera veckor sedan. Den här sommaren är helt galen.

Men så igår kom en svalare bris, en som kittlade min hud och fick de små fjunen på armarna att resa sig. Jag frös. Det var plötsligt inte sådär tryckande varmt längre. Jag försökte att inte skena iväg i tankarna men kunde inte stoppa den jublande känslan som rullade ohejdat inom mig, snart är det höst!! Redan nu glittrar daggen sömnigt i spindelväven tidiga mornar, ljuset har blivit mjukare och stillsammare. Nu äntligen känns det som att värmen och torkan kommer att släppa. Det finns en ände på allt och även om det ska bli 32 grader varmt i morgon igen så kommer det att bli svalare strax därefter. Det är på väg att bli höst.

Jag har aldrig känt mig som en särskilt kreativ person, inte sådär konstnärlig som många andra. Jag kan inte måla tavlor eller sy fantastiska kreationer till exempel. Men nu, när jag plötsligt kunde röra mig utan att svetten rann blossade plötsligt inspirationen fram igen, lusten att göra någonting med händerna, att lyssna på musik som gör att jag måste dansa upp spikarna på väggen när jag fäster rep, bark, lampsladdar och annat i ren och ohejdad glädje.

Det där som har legat och lurat i bakhuvudet under så lång tid men som inte kunnat komma fram och plötsligt insåg jag att kreativiteten inte ligger i hur stort och mycket någonting är, eller hur perfekt. Det är inte fem hektar mark fylld med rostiga ihopsvetsade skulpturer i former som ingen förstår eller djupa böcker så som Idioten av Fjodor Dostojevskij. Det är lugnet som infinner sig i kroppen av att få spika den där lilla spiken i väggen när det är den som gör skillnaden i ens hem, det är drömmarna om det som så småningom skapas för ens egen glädjes skull eller buketten av vildblommor på bordet som är ofantligt vacker även när den vissnat och börjat smula små torra pustar i en ring runt vasen. Det är energin i luften mellan samtalande människor som aldrig förut träffats, men som skapar magi med sina ord och den slutliga sammansmältningen av allt i en visshet om att allt alltid kommer att bli bättre. Ja, jag älskar augusti, jag älskar september och jag älskar svala mornar inbäddade i fukten från den varma marken. Snart kommer regnet. Snart kommer inte flygplanen att behöva patrullera skogen längre. Snart behöver fårskinnstofflorna inte stå ensamma i garderoben och mormors virkade yllesjal kommer att värma gott över axlar och rygg medan skymningen faller.

Ja, jag är nog kanske en kreativ person ändå. På mitt lilla vis, med små steg och ett öppet hjärta. Ser skönheten i det lilla och inspirationen som sprakar i ett höstlöv.

Hemma hos mig gör det ingenting om något eller någon är skör, sprucken eller trasig. Hos mig finns redan allt det där. En sliten och sprucken lykta är tokigt vacker och den gamla fönsterramen har jag bara dragit några varv med snöre kring och så blev det en väggdekoration som gör mig varm och glad.

Somliga tycker att jag är bra knasig som har en stomme till en gammal hammock på väggen medan andra förundras över välkommen-skylten.

Det är alltid lika roligt att höra deras kommentarer. Hos mig gör det ingenting om man är sprucken, skör eller trasig, i mitt hem får man vara det. Det är vackert för mig, tryggt och fint. Där får det gamla finnas, kanske inte så som det var, men så som det blev. Det gamla skåpet med grova repor i ytan och en sida omålad är skrovligt vackert i all sin hopplöshet. Mitt hjärta bultar för det där, det ofullständiga, knaggliga och osköna.

Jag hoppas att orken kommer att finnas kvar för att göra om ännu lite till och ännu lite mera. Om inte annat så har jag fått tillräckligt med idéer för att hålla på ett tag till. Det blir ett fint litet äventyr.

Bark, jag behöver definitivt mer bark…