Dit stigarna leder

Dit stigarna leder är sällan tillbaka mer än bland minnenas vindlande gångar. Du tog mig dit, till den dagen med ljuvligt doftande syrener, till ljusaste försommarnatten och glimmande dagg. Ledde mig tillbaka till mjukaste marken, smekande vinden bland ivrigt ljusgröna blad. Det som jag så omsorgsfullt gömt där längst inne.

Dit stigarna leder är sällan tillbaka, jag skulle ha vetat, vetat och känt att detta redan borde ha hänt. Där stigarna en gång var, av det finns ingenting kvar.

Dit stigarna leder är nytt och ovisst, till nya träd och inte de gamla. Dig har jag redan passerat, gått milsvitt ifrån och tänker inte vända om. Det du trodde att du lämnade kvar på mjuka marken väntar inte stilla.

Dit stigarna leder är nytt och ovisst, väntar inte stilla. Det du slog till hårdaste marken är krossat och borta. Där är stigarna inte mer. Det är ingenting som leder tillbaka, jag bryr mig inte om vart det bär, bara inte du är där. Virvlar bortanför horisonten, över försommarens dagg och bakom de nya träden. Det som var finns inte kvar. Jag kommer aldrig mer att stå stilla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s