Buren av frosten

Jag tog av mig barfota och släppte ut mitt hår. Lät krusningarna av luft smeka mina fötter medan jag dansade av mig mina kläder. Tog stegen över knarrande trägolv, frusna genom åren, gnistrande av frosten i mitt hår.

Du väntade tyst, utan ett andetag, sände en stöt genom tiden, hämtade det som var gammalt och gjorde om det till nu.

Jag dansade. Gnistrade av frost i håret. Väntade inte längre.

Dina händer, din mun och dina ögon. Jag var i din doft. Löstes upp i skimrande kristaller, tumlade i den slutna cirkeln. Vi var det enda, det som inte varit men ändå alltid funnits. Genom ögonens låga.

Sedan stängde du porten, låste och tog tillbaka tiden.

Jag är tillbaka, buren av krusningarna av luft vid mina fötter, genom tysta rum med frosten i mitt hår.

Du stötte ett hål i tiden, med en kraft du inte visste fanns. Klädde av mig blottad och betraktade min dans.

Grundligt, metodiskt och andlöst, men helt utan sans. Klirrande iskristaller är det som föll genom tiden, fram tills du lät det gamla vara glömt och tog tillbaka tiden. Låste porten. Den slutna cirkeln som brast.

Jag kan inte hitta nyckeln.