I mörkret växer skuggorna

När jag flyttade hit var jag ganska orolig för att stöta på vildsvinen som finns i relativt stor mängd häromkring. Det är ingenting jag minns från jag var liten, att det fanns så många och att det var något man fick ha i beräkning när man gick ut i skogen. Nytt och ovant studerade jag legor och uppbökad mark. Den första tiden i skogarna här såg jag spår efter dem överallt och jag inbillade mig att jag hörde dem prassla ondsint bland snåren. Då och då inbillade jag mig förstås också att rådjuren fick huggtänder om kvällarna när jag såg deras glimmande ögon i ljuset från min pannlampa. Ända tills en vän skrattande berättade att det visst finns rådjur med huggtänder, fast i England, och att de har problem med att de biter ihjäl hundar. Då bestämde jag mig för att det fick vara nog, så många timmar, dagar och mörka kvällar som jag varit ute vid det laget och bara skymtat rumpan på en flyende griskulting gjorde att jag förstod att jag bara sparat på otäcka historier i onödan. Visst finns det gånger då det kan gå fruktansvärt fel, som när älgarna fått kalvar och plötsligt finns överallt där vi går och jag håller andan när vi passerar dem med bara ett tiotal meter av skog emellan oss, eller när jag hörde att det inte bara var mamma vildsvin som grymtande lockade på den flyende kultingen bland den täta vegetationen. Men det har alltid gått bra.

Igår, när jag lyfte fötterna lite extra i det höga och regnvåta gräset på en promenad hörde jag plötsligt ett lite otympligt ljud från det djupa, igenvuxna diket vid sidan av mig och det tunga och klumpiga trasslandet från ett djur som legat och sovit. Just där är det ett stråk där vildsvinen ofta passerar så det förvånade mig inte alls att den låg gömd just där, förmodligen lagom varmt och lite gegga att lindra insektsbetten med.

När den tunga kroppen väl fått ordning på vad som var upp och ner och alla fötter var på plats pilade den i en förvånansvärt gracil hastighet över marken med högt vajande gräs och nyplanterade granar och var borta. Det enda som dröjde kvar var den lite upprymda känslan av att den faktiskt legat bara ett par meter ifrån mig och förmodligen inte gett sig till känna alls om jag inte böjt mig ner just då för att plocka upp hundens boll. Jag insåg att det hade fungerat, min attityd till det nya har fått vildsvinen att bli som vilka flyktbenägna djur som helst och rådjurens tänder att krympa från sabeltänder till gräsmalande små söta tandsepansingar (ja jag vet att det är ett ord som inte finns, men det är gulligt ändå).

Vi traskade vidare, hunden och jag och jag njöt i fulla drag av att kunna sträcka ut benen i rejäla kliv i uppförsbackarna utan att bli knäckt av värmen och att inte hela tiden oroligt betrakta andningen och längden på Vidars tunga.

Vi gick ändå i så mycket skugga jag kunde hitta och lät honom svalka av sig litegrann nere vid sjön, men till och med han har tröttnat på vattenlekar så det var inte alls svårt att få honom att gå med på vidare upptäcktsfärder.

Äntligen behöver vi inte begränsas till löjligt tidiga mornar eller skymningssena kvällar för promenader. Äntligen kommer jag att få se växlingarna i djurens rörelser och områden de befinner sig i för tillfället, att kanske få en ny ekorre att bekanta sig med efter att den vi brukade stanna och prata med blev överkörd i våras, att se trädens skiftningar och ljusets vandring bland stammarna. Luften är klar och hög idag. Den förbereder sig för nya årstider, ändrar tonen på ljuden som färdas i den och lyfter fiskgjusen till högre skyar utan ansträngning.

Ja, för första gången i mitt liv är jag lycklig över att sommaren börjar ta slut. Jag är till och med nöjd över att jag måste åka till stan och köpa nya regnbyxor eftersom jag slitit hål på de gamla.

Jag tänker att våra första övernattningar tillsammans utomhus kommer att bli så snart eldningsförbudet är över. Det är dags för Vidar att vänja sig vid rävarnas hesa skrin och nattens alla andra ljud från andra sidan våra fyra trygga väggar.