Överlag en märklig dag idag. Mulen morgon men ljummen och len luft som bäddade in en i bomull, men ändå tog det lång tid innan jag gick ut på promenad. Lekte lite extra med Vidar på vägen hem och upptäckte en ny sida hos honom. Han vet att jag inte vill att han försvinner utom synhåll, det är till och med ganska förbjudet förutom när vi är på en inhängnad tomt. Men idag tror jag att han ville kolla exakt hur mycket av honom som jag behövde se. Så jag skrattade till slut högt över hans kurragömmalek. Annars är det bara jag och katten som lekt tafatt och kurragömma på det viset innan. Något som katten aaaaldrig tröttnade på när han var liten.

Vidar tröttnade mycket snabbare och därefter gick vi hem. Jag skulle bara skölja av mina fötter, fick jag för mig och det var nog tur för hade jag tagit en lång dusch så hade jag haft en pool nere i hallen. På något sätt letade sig vattnet ner utefter golvet och stod som en vacker stråle ut från ett hörn som från en springbrunn i en park. Det hördes ända in till badrummet efter att jag stängt av kranarna och jag blev helt stel av överraskning över det plaskande ljudet som inte borde finnas där.

Jag fick panik och sprang upp och ner i trappan med en ivrig hund i hälarna. Han tyckte väldigt mycket om den nya leken. Själv var jag mindre road men efter en intensiv stund med golvmopp och bärande av mattor och skor tyckte jag inte att skadan var så farlig. Det hade ju slutat spruta vatten ganska snart. Ikväll konstaterade jag att den förmodligen är värre än jag trott för i hallen och trappen finns numera en väldigt besynnerlig lukt.

Jag är dessutom utan dusch. Men jag har fantastiska grannar så det löser sig förhoppningsvis tills jag kan använda min egen igen.

Men så krångligt allting blir. Jag hade visserligen tänkt att städa hallen och trappen idag, men kanske inte just så grundligt. Egentligen ville jag ju på långpromenad, eller kanske till sjön nu när värmen kommit tillbaka. Men efter att ha städat och pysslat med lite mer när jag ändå var igång satt jag en stund på trappen utomhus istället.

Mina fina blommor som blåste sönder har repat sig och är i färd med att slå ut nya knoppar och om jag någonsin får lite bättre ordning blir det nog riktigt fint.

Lite villrådig började jag fundera över om jag ändå inte skulle ge mig ut och gå, men mina fina grannar tänkte annorlunda och bjöd med mig på en tur med kanot istället. Jag tvekade om jag skulle våga ta med kameran eller inte, men det var nog tur att den fick vara hemma för vi var dyngsura och jätteskitiga allihop efteråt. Ån är olika bred och på sina ställen växer det grenar långt ut så att det ser ut som att man styr rakt in i en tunnel av grönska. Fast det var kanske inte så farligt egentligen om vi inte hade tävlat en massa med varandra, rammat med bredsidorna mot varandra och paddlat så fort att man helt utan kontroll fastnat i strandbanken eftersom ån gjorde en skarp sväng, men inte kanoten. Högst ansvarsfullt och vuxet beteende… Jag skrattade så mycket att jag förmodligen kommer att ha träningsvärk i magen i morgon.

Nästa gång får det bli en betydligt lugnare färd så att jag kan ta lite bilder. Tänk, här har jag traskat parallellt med den där ån i över två år men att färdas på den var som att kliva in i en helt annan värld. Så häftigt!

Nu fladdrar ögonlocken sömnigt men jag vill bara visa en bild som är lite relaterad till vatten i alla fall. Det är ett fågelbad och jag är förälskad. Konstigt med tanke på att jag inte tycker om betong och absolut inte fågelbad. Men just det här är väldigt vackert, tycker jag.

Eller om det är ormbunkarna, stubben, mossan och gräset som jag tycker om….det vet jag faktiskt inte. Hursomhelst så är det stor risk att det kommer fler bilder på det i framtiden.

Fågelbad och gamla vagnshjul… Saker som bara finns i hjärtat utan att man tänker på det eller knappt ens reflekterat över att de finns. Kanske är det råheten, det skrovliga grå mot den mjuka mossan och det slitna, lena träet i hjulet och i trappstegen. Kontraster. Det mjuka som finns där och väger upp allt det bistra och hårda. Det gillar jag. Mjukhet.

Samlar tankarna och gör om dem. Strukturerar och funderar. Det som varit hinder blir en bärande våg och jag tänker surfa på den när den bryter mot land. Det är lätt att fastna i det som är dött och sprucket, men jag vänder blicken mot himlen. Öppnar upp sinnet för horisonten och använder vinden som en lyftande hand.

Jag har suttit fast klart nu och med gruset knastrande under mina fötter väntar nya äventyr.

De senaste veckorna lärde mig mycket. Om mig själv och om andra. Men mest om mig själv. Det som för andra är en trygghet blir en bur för mig. Det som för andra är en självklarhet och en källa till glädje blir tokigt på riktigt för mig. Jag lämnar mina tankar där, på tröskeln till det idiotiska och i entrén till galenskapen. Äntligen har jag packat ur det ur min ryggsäck och går lättare därifrån. Att inte vara kvar i det som är tryggt för andra gör mig lugnare i själen.

Nästa år tänker jag göra annorlunda. Då är jag förhoppningsvis på väg norrut, kanske till och med redan kommit långt, men i alla fall på väg.

Det är så lätt att tappa bort sig själv i vimlet av andra. Även om det är kärleksfulla människor och massor av välvilja i deras handlingar. Ikväll buntade jag ihop allt som virvlat runt i huvudet på mig och lämnade det under ormbunkarna. Särskilt det dåliga samvetet.

Det finns de som sätter en flagga på allting som de nått, Kilimanjaros topp, eller andra berg eller till och med månen. Ett ägandeskap, en förklaring över sin egen förträfflighet. När folk börjar vifta med sådana i närheten av mig brer sig den välbekanta känslan av klåda ut sig i kroppen på mig och jag vänder mig om och går. Mig äger ingen. Även om de vill aldrig så väl. Jag har inte tid med trams.

Dofterna från den solvarma skogen höll om mig ikväll, lugnade själen och gav mig ny kraft. Det som jag vetat sedan jag var liten hittar alltmer tillbaka, så medan månen stiger över skogsranden låter jag det komma fram igen, tryggheten i att få vara den man är. Att inte försöka klämma sig ner i det där fyrkantiga hålet fast att man är rund. Att inte låtsas vara något man inte är. Jag tar den där kloka lilla flickans tankar på allvar nu, hon som en gång var jag visste mycket bättre om vad som är bra. Jag har ingen inre kompass, men ju mindre det kliar i kroppen desto bättre. Jag tänker följa det hädanefter.

Vissa dagar flyter förbi i lugn takt men när kvällen kommer är det som att man ändå blir förvirrad och tror att man missat den.

Jag blev kvar i en dröm i morse. Ironiskt nog handlade den om att jag följde med en man in genom en dold port och in i en annan värld. Jag som aldrig brukar drömma om män och speciellt inte på midsommaraftons natt. Nåja, möter jag på honom i verkligheten så kommer jag att springa all världens väg för han såg både obehaglig ut och kunde göra saker som man inte borde kunna som en vanlig människa.

På förmiddagen for jag bort till hästarna. Han som jag brukar rida hade tagit av sig sin flughuva under natten och det var stört omöjligt att få en bild på honom där han inte gjorde konstiga miner.

Han har verkligen krupit in i en speciell del av mitt hjärta. Han har humor, är precis lika vimsig som jag och har unghästens lite vingliga sätt. Charmig till tusen!

Det är galet mycket flugor i år. Överallt!! Eller tja, det är otroligt mycket flugor, bromsar, blinningar, mygg, knott och diverse annat med vingar. Det går inte att freda sig för allt. Men efter ridturen fick alla flugtäcken och flughuvor på sig, vilket hjälper en hel del. De ser rätt lustiga ut, som att de har pyjamas, men vad gör man inte?

Eftermiddagen spenderade jag tillsammans med familjen igen. Gräs mellan tårna och sol på näsan är väldigt fint, men jag konstaterade att jag har lättare att vänja mig vid att det är svalare än när det blir riktigt varmt för jag var inte klädd för värmen.

Skjorta och jeans kändes rätt ända till eftermiddagen. Sedan kunde jag mest bara vara i skuggan.

Undrar om värmen kommer att hålla i sig nu? En lite mer sansad värme hade inte varit fel, det blir konstigt med alla svängningar mellan temperaturerna.

Det är konstigt förresten, det där med att rida, det är nog beroendeframkallande. Jag fick frågan om jag inte var glad nu när jag rider så mycket. Det sög till inom mig och jag tvekade inte en sekund när jag svarade att jag skulle kunna rida hela dagarna. Det är ju en omöjlighet och ibland är det inte särskilt fantastiskt alls, men jag har en förmåga att glömma bort frusna tår, värkande fingrar, blöta lår och snö i nacken, isande vindar och tillfällen då jag fastnat med knäna i trädstammar. Det är obeskrivligt att bli buren av en häst som tycker att det är lika roligt som en själv att vara ute på tur.

Idag blev en dag att minnas och plocka fram ur gömmorna när vintern och mörkret kommit tillbaka. Det är fantastiskt att kunna gå en spontan liten extra runda med hunden vid halv tio på kvällen bara för att man har lust utan att behöva stå i hallen en halvtimma innan och klä på sig alla lager av ytterkläder, vantar, mössa, reflexer och lampor. Såååååå underbart!

Jag hoppas att din dag har varit precis lika fylld av mjukhet, glädje och kärlek som min!

Midsommarafton. Det är mycket som är kopplat till det, på gott och ont. Själv var jag alltid väldigt hoppfull om att bli kidnappad av bäckahästen när jag var liten. Tänk så häftigt, galoppera snabbt, snabbt på en vacker vit häst och sedan plumsa ner i en tjärn någonstans mitt ute i skogen… Ungefär där slutade min fantasi eftersom jag tänkte att det borde bli fasligt långtråkigt att bo på botten av en tjärn i resten av sitt liv (som kanske inte blev så mycket längre än så?) även om han spelade fiol som en gud och man skulle få dansa hur mycket man ville. Numera är jag på tok för gammal för att ha en chans hos den där kräsna figuren. Han ska ju bara ha unga skönheter såklart.

Nåja, det blev ingen tur på någon magisk bäckahäst idag men väl på en magisk islandshäst. Det är ju faktiskt en gudahäst enligt sägnerna så det smäller väl till och med högre, tycker jag.

Vad kan vara mer midsommar än så? Björkar, hästar och en sjö. Det är lycka i hela hjärtat. Förmodligen kommer jag inte att kunna gå i morgon eftersom det blåste väldigt mycket och det mer påminde om att rida en studsboll än en häst för plötsligt var han rädd till och med för sina egna hovar. Det är inte lätt att vara ung ibland, haha.

Vinden, regnet och kylan gjorde att lunchen fick ätas inomhus men det gick lika bra. Lustigt nog fick jag lite känsla av julafton vid första tuggan. Men det var nog mest för att jag var med familjen, vilket varken jag eller min bror varit så ofta sedan jag blev lite äldre. Egentligen har det nog bara varit vissa julaftnar som både han och jag varit hos föräldrarna samtidigt sedan vi blev vuxna. Idag hade mamma tänt en fotogenlampa också och det brukar inte behövas på midsommar så den doften är starkt förknippad med höst och framför allt jul.

Det var skönt att komma ut sedan igen. Jag var inte särskilt sugen på att ge mig ut och gå efter en eftermiddag med god mat och dryck och trevligt sällskap men regnet avtog och vinden var stillsam så plötsligt var det inte så dumt ändå. En koltrast spelade för oss en stund i en död gammal gran och Vidar spanade efter en råbock som sprang iväg.

Han är fortfarande inte helt bra, men han har repat sig i alla fall. Jag har förhoppningsvis hittat boven i dramat och nu är det bara att vänta på att hans mage ska lugna sig ordentligt igen så blir det säkert bra.

Katten har surat över vädret ett tag och legat hos mig och värmt upp sig så fort han har kunnat. Konstigt hur det kan svänga. Under hela vintern har han varit som ett häftplåster och ibland har jag känt att jag behövt få en paus från all kärlek och närhet, men så fort det blev över tio grader varmt har jag knappt sett röken av honom, förutom vid matdags. Men nu var väl måttet rågat även för honom.

Jag var även som hastigast inne i stan för ett par dagar sedan. Det var behovet av ett par nya skor som drog mig dit, och kanske även lite att få gå och nypa i alla sköna friluftskläder och prylar som finns. Min lycka var total när jag hittade ett par exakt likadana som de jag redan hade. Det har nog aldrig hänt mig förut. De är så bra till mig så jag vill inte ha några andra men fick ge upp när membranet på ovansidan blev helt utslitet och jag blev helt genomblöt om fötterna hur väl jag än impregnerade dem.

Väl hemma såg jag att det var en ganska stor skillnad i utseende på de nya och de gamla.

Ändå var det inte förrän jag vände på dem som jag lite chockat insåg att där var den största skillnaden. Det som jag tyckt var ett ganska bra mönster visade sig vara en nästan helt obefintlig sula på mina gamla skor. Hade jag fortsatt att använda dem så skulle det nog inte dröja länge innan det skulle bli hål i sulan. Jag har slitit bort mer än en centimeter på dem.

Nu njuter jag i fulla drag av att kunna gå torrskodd igen. Dessutom är det bra dämpning i dem så det är väldigt skönt att bara slappna av och gå.

Om jag nu mot all förmodan klarar av att ta mig ur sängen i morgon väntar mer tid på gudahästens rygg, lycka i sin renaste form, och en ordentlig invigning av skorna. Om jag har riktig tur så får jag även med mig min bror. Men han får ha sina egna skor…

Hoppas att du har en fantastiskt skön midsommarafton och om du ser bäckahästen så säg åt honom att om jag får en aldrig så liten tur på hans starka rygg så kan jag klia honom bakom örat som tack!

Nä, nu har det varit motigt ett tag. Inte så att det direkt går att sätta fingret på att det är just en sak som har gjort det tungt utan det är väl som vanligt, många bäckar små, som i de allra flestas liv. Det kändes jättefånigt igår kväll när gästerna gått hem och jag upptäckte att hunden kräkts på mattan. Inte nog med att vi har slitit mycket med att han ska må bra i magen utan jag har även tvättat den där mattan ganska nyss, en stor och tung ullmatta som jag knappt orkar lyfta så det var med en ganska stor ansträngning jag tog mig an tvätten av den. Med en suck gick jag och lade mig bara för att fara upp igen en timme senare och hålla en våldsamt hulkande hund i famnen. Jag blir så orolig. Det har funkat så bra med specialfodret att jag lite släppt på alla restriktioner för vad han får utöver sitt foder, men nu får vi backa några steg igen.

På morgonen satt jag på trappen en stund och frös. Det var fjorton grader varmt och mina blommor blåste sönder i den kraftiga vinden. Nästan storm i vindbyarna och den enda som var oberörd var hunden.

Min fina granne fick syn på mig när jag satt och deppade över att mina favoritblommor inte skulle klara den hårda hanteringen och bjöd in mig på frukost. Jordgubbar, mjölk och grädde. Somrigaste frukosten som finns! Då är det omöjligt att fortsätta att deppa.

Vi pratade en stund om allt möjligt och jag kände mig laddad med energi när Vidar och jag gick hem igen. Då försvann strömmen. Det är nästan löjligt vad handikappad man blir på en gång. Jag som stod lutad över min matta som jag baxat ut i badrummet såg plötsligt ingenting när lampan slocknade. Vinden ven igenom huset och istället för att fortsätta att städa gick vi ut istället. Men på senaste tiden har jag blivit lite ängslig för att gå i skogen när det stormar. Alltför många grenar har knäckts och brakat ner i närheten av oss och idag small det rejält i några av träden så det blev ingen lång sträcka och jag valde omsorgsfullt en väg med så få träd som möjligt.

Tillbaka på yttertrappen med en hund som lyckligt lekte med alla nedfallna kvistar försökte jag se en väderleksrapport om hur länge det ska fortsätta att blåsa och påmindes ännu en gång om att mitt internet inte har fungerat som det ska på flera dagar. Det är otroligt frustrerande när det tar en halvtimme att ladda upp en bild till bloggen och ibland inte ha någon täckning alls.

Så när jag satt där och försökte kontrollera min växande frustration kom nästa granne. Vi växlade några ord om väder och hälsan och så pratade han lite om deras hund. Med stigande undran lade jag märke till att han pratade om hur hunden varit och inte hur han är. Så jag var tvungen att fråga. Lilla Bravo fick somna in förra fredagen. Han var gammal och hade ont, men det värker ändå i hjärtat. En fin och glad liten hund som inte finns mer. Det kom inte helt som en blixt från klar himmel utan jag var lite förberedd för han har pratat om det ett tag, men döden är så definitiv och det spelar ingen roll hur förberedd man än är. Den lämnar mig aldrig oberörd.

Jag kom av mig. Allt krånglande och strömmen som försvann, sjukdom och att Bravo inte finns mer gjorde att dagen inte alls blev som jag tänkt mig. Katten märker av min sinnesstämning och ligger tätt intill mig och spinner högljutt. Han vet hur man tröstar.

I morgon blir det förhoppningsvis lättare. En god natts sömn och té i någon av muggarna jag fått i present blir en fin start. Det andra får reda ut sig allt eftersom. Världen har inte rasat samman och det blir säkert midsommar i år också, med eller utan internet. Jag klarar mig utan el också för den delen. Det blir bara lite fler änglatofflor som virvlar fram över golven.

Jag kommer nog att göra som träden i skogen och kramas lite extra ikväll. Djuren brukar inte förstå vad det ska vara bra för, men ibland får de bara finna sig i att få lite extra kärlek.

Ta hand om dig där ute.

Det där med att fylla år. Det är nog inte riktigt min grej. Fast om man får önska sig precis vad man vill och det går i uppfyllelse så är det inte så dumt ändå. Jag önskade mig spöregn och en ridtur och fick båda delar. På morgonen var det ett ihållande regn som kändes som att det kunde fortsätta hela dagen men senare sprack det upp och solen sken som aldrig förr. Efter lite traditionellt firande drog jag så iväg till hästarna. Vilken fantastisk fin ridtur det blev! Skogen andades fukten, det droppade från löv och grenar och där solen värmde upp marken steg ångan upp och bäddade in världen i ett flor av skiraste vattendroppar. Så vackert att jag glömde se mig för och plötsligt hade jag granbarr innanför bh-n, vattendroppar i nacken och grenar i ansiktet. Det gör inget, det är sånt som nästan alltid händer mig. När jag sitter på hästryggen slipper jag i alla fall att snubbla… Jag hinner inte riktigt med att se allt på en gång, så som jag skulle vilja.

Jag slås ständigt av det motsägelsefulla i landskapet här omkring. Det är inte speciellt höga kullar, men ändå händer det titt som tätt att man ser riktigt långt när man kommer ut ur skogen. Plötsligt är grantopparna milsvida omkring och försvinner i en blånande fjärran.

Det är nog det som jag älskar mest av allt här. Plötsligt är det som att man flyger. Ändå märks det knappt att man klättrat uppför.

Det slog mig att jag inte riktigt är van vid att fira födelsedagar på vanligt sätt med kalas och tårta och sånt som kanske är vad man tänker sig är hur man firar. När jag växte upp var vi nästan alltid i Danmark på semester och det var den finaste presenten av alla, tyckte jag, så att vara hemma känns både märkligt och lite fel. Förra året stod jag på bergstopparna i Lake District i England och dog lite av hur många vackra platser det finns på jorden. Jag var genomsvett hela dagen och pausade på en av topparna och åt en bit tårta som blivit mosad i ryggsäcken och badade i bara trosorna i en av de små bergssjöarna efter att ha klättrat uppför en bergsvägg som jag visste att mamma skulle svimmat av skräck om hon vetat om det. Det var underbart! Att vara utomhus och upptäcka nya platser är bland det finaste jag vet. Där fanns en riktigt gammal ek (engelsmännen hävdar att den är tvåtusen år gammal) och några redwoodträd, men de var bara 200 år gamla så de såg ut som tandpetare i jämförelse med sina kusiner i Canada till exempel.

I år blev det ändå en riktigt fin dag. Inte så spektakulär, men jag bor hellre i ett vackert område än åker till ett på semester en gång om året. Här finns fortfarande så mycket att upptäcka, njuta av och inspireras av att jag blir förälskad om och om igen.

De små ponnyerna till exempel. Jag har gått och tänkt på dem nu sedan jag såg dem sist. De små liven som såg ut som vildhästar. Utan att jag riktigt förstod det så nästlade de sig in i mitt hjärta och jag skulle kunna bara vara där i timmar och titta på dem och lyssna på dem. Märkligt hur man reagerar ibland.

Så små och ändå så starka och härdiga. Mycket vilja och ihärdighet, nyfikenhet och livskraft i dem.

Alla har så vänliga ögon. Inte en enda som såg misstänksam eller arg ut. Jag skulle kunna ta med dem på promenad allihop. Så mysigt!

Tänk, jag är så priviligierad som har en katt, en hund, möjlighet att rida ofta och dessutom få tillgång till ett fantastiskt landskap där det ibland finns sådana små pärlor i hagar vid gårdarna. Det är nog den finaste födelsedagspresenten av alla.

Eller tja… Det finns faktiskt fler fördelar med att fira på hemmaplan upptäckte jag. Plötsligt kommer det vänner med jordgubbar, choklad, vin, räksmörgåsar, smycken, blommor och andra små presenter. Väldigt fint och mysigt. Jag kanske ska prova på att vara på hemmaplan fler gånger ändå…

Det pirrade sådär mycket i kroppen idag igen. Jag vet att det finns massor att göra här hemma, som att städa och plocka och laga mat och så, men det går inte när kroppen vill annat. Så vi gick ut, Vidar och jag. Igår fyllde jag själen med lycka och sinnet med ro på hästryggen i ett par timmar och vi red på en väg som jag inte har gått någon gång. Egentligen förstår jag inte riktigt varför jag aldrig gått där, nu när jag vet att vägen inte tar slut utan fortsätter med hjulspår och skogsvägar. Så idag kändes det som att det kunde passa alldeles utmärkt.

Det tog fem kilometer innan det slutade pirra i kroppen och det var så skönt när jag kunde slå av på takten och jag plötsligt upptäckte att jag gick och log. Tänkte på det humoristiska i att jag fortfarande behöver visa legitimation på Systembolaget och att mannen före mig i kön vevade ner bilrutan någon timme senare när han körde ifatt mig och flinande frågade om jag inte kommit längre innan han sa att det kändes som att han förföljde mig. Jag skrattade tillbaka och så redde vi ut att vi ändå bor relativt nära varandra, och att även han sett mig många gånger förut när jag traskat omkring med hunden.

Nära och nära förresten. Kanske någon mil eller två emellan oss, men här ute bland träden är det som att det blir nära ändå. En mil är inte så långt. Jag gick ju en mil idag, när jag väl hittat rätt till slut. Det är nämligen en sak att njuta av fartvinden i galopp när man bara tar rygg på ekipaget framför och en helt annan att själv minnas vägen. Då är den plötsligt kantad av goda små smultron, härligt doftande blommor, en och annan orre och faktiskt en hel liten tjäderfamilj idag. Fast pappa tjäder var visst någon helt annanstans.

De flög upp så nära och var alldeles vimsiga allihop så Vidar och jag bara stannade och tittade på alla små bruna dunbollar som for åt alla håll. Vidar tappade först sin egna lilla boll av förvåning men sedan traskade han lugnt vidare. De små liven fick klara sig själva. Vi var ju på upptäcktsfärd…

Jag gick bara fel en gång, en och en halv kilometer fel, så jag var ganska nöjd ändå med mitt minne. Det gjorde inget att ha fått se den där extra biten heller. Den var fin på sitt lilla vis. Men hädanefter ska jag nog lita mer på hunden, som på något oförklarligt vis verkade förstå att jag varit en av ryttarna på hästarna som gått där dagen innan. Han spårade dem lugnt och tryggt även på stenhårda marken där jag själv inte kunde ana det minsta avtryck.

Apropå hästar så går det massor av shettisar och betar i hagarna vid en av gårdarna man passerar. Tänk att dessa små, små ponnyer beter sig precis som stora hästar gör. Hingstarna skriker sina hesa hingstskrik och slår ut med hovarna, kommer dansande till mötes, vädrar högljutt i luften och går sedan och ställer sig på en utsiktsplats och spanar dramatiskt åt ett annat håll när han förlorat intresset. Jag stod länge och tittade på den ena lilla flocken medan Vidar tålmodigt satt bredvid mig och sög på sin boll. Så fantastiskt roligt det vore att spänna för ett sexspann framför en fin liten vit vagn, ha en vacker klänning på sig och köra in i byn som en liten bit saga en helt vanlig vardag. Sex små svarta sagohästar med ivriga hovar och glada ögon. Vilket äventyr!

Just där den första stjärnan syns på himlen, då andra är hänförda av solnedgången, just där och då finns jag hos dig. I det första försiktiga gnistret mellan dag och natt, strax innan världen blir blå. När du vilar dina ögon mot skymningsljuset och njuter av värmen mot din kropp andas jag försiktigt i din nacke och vänder mig om för att gå.

Just när den första stjärnan syns på himlen, gnistrar sitt vita ljus mot dig, stannar jag upp en stund och virvlar sorglöst vid din starka rygg, leker i din doft och vänder sedan om dit där jag är trygg.

Just i den korta stunden, innan timmen blir blå, i första gnistrande stjärnljuset, vänder jag om för att gå. Om du sliter blicken från den vackra solnedgången, vänder dig om just då, skulle du ens se mig då?

Det kliade och drog i hela mig efter att få ge mig iväg till mitt lilla utflyktsmål idag. Ändå tog det tid innan vi kom iväg och jag glömde nästan bort att njuta av vägen dit. Det är en väg som jag annars brukar tycka mycket om att köra för det känns lite som att man kan fortsätta i en evighet och att det bara kommer att vara lika vackert hela vägen.

Slingrande grusvägar och små sjöar överallt. Röda små stugor lite här och var och en och annan bondgård. Det är en så stor skillnad att köra där om sommaren i ljuset och allt det gröna, när man faktiskt ser hur det ser ut och man inte bara måste koncentrera sig på att inte slira av vägen.

Vidar kikar ivrigt ut genom sin ruta i bilen och när jag saktade ner för att parkera snor han runt, runt och gnyr av iver. Jag vet inte om han känner igen sig eller om det bara är allmän upphetsning över att få nosa på ett nytt ställe, men han skakar i hela kroppen när jag öppnar bagageluckan.

Det är så vackert där. Den stora herrgården har renoverats under ett par års tid och fasaden lyser ännu vitare än jag minns.

Man har börjat anlägga en örtagård vid ena gaveln på huset och det kommer att bli fantastiskt bra när det är klart. Jag funderar på om jag ska berätta att en körvel har rymt från en tidigare odling och är på väg ner till sjön, men å andra sidan spelar det väl inte så stor roll.

De flesta som kommer hit är nog mest nere vid den gamla kvarnen och området däromkring, men Vidar och jag skulle gå Vildmarksleden. Jag tycker att det är lite fånigt att kalla åtta kilometer märkt led i gammalt bruksområde för ”vildmark” men det kanske är för att stora delar av leden bara är en smal stig.

Det har ju varit ruskigt torrt ett bra tag nu, men spängerna kändes ändå fint att gå på där de var utplacerade för det är lätt att trampa snett i den mjuka marken.

Mitt stora mål för dagen var egentligen den stora eken vid vägen som är kvar sedan drygt 300 år. En skylt berättar att eken förmodligen är äldre än så och att stammen har en omkrets på 550 cm.

Det går inte att fånga en sådan bjässe på bild. Jag gjorde inte ens ett ärligt försök. Stod bara tätt intill stammen en stund och försökte ta in det mäktiga i att någonting kan leva så länge och vara så full av livskraft.

Det finns fler ekar längs med den gamla vägen. De har inga skyltar men är imponerande stora även de.

Första gången vi gick på Vildmarksleden tog vi den korta rundan så jag var oförberedd på landskapet som skulle komma lite längre fram. En mosse, visade det sig. Komplett med både jakttorn, ängsdun och hjortron. Hjortronen är inte mogna riktigt än, men jag gick förtjust och pekade ut dem åt Vidar som inte alls förstod min entusiasm. Hjortron som är så gott! Han har ingen aning om vad han har missat!

Egentligen ska det inte finnas hjortron så här långt söderut, men just här råder det norrlandsklimat så de tycker väl att det funkar alldeles utmärkt ändå. Om jag har riktigt mycket tur kanske jag kan få ett eller annat bär om vi åker tillbaka snart. Fast det är nog många som tänker så…

Det blev mycket för Vidar att nosa på under de där ynkliga kilometrarna och efter att ha badat i sjön bland de största vågorna som han har upplevt orkade han nästan inte spana ut genom rutan på vägen hem. Han slocknade som ett barn efter en dag full med lek så fort vi kom hem. Jag är så imponerad över hans lyhördhet, följsamhet och vilja att vara ständigt uppmärksam på mig även om allting annat är nytt och otroligt spännande så försäkrar han sig alltid om att han vet var jag är och vad jag gör. Jag och bollen.

Han har gått och kollat mig ett par gånger nu ikväll, med ögonlocken hängandes nere vid knäna och jag vet att han allra helst vill att jag kommer och lägger mig.

Det är väl dags för mig att knyta mig också. Men istället för att drömma om den orangea bollen så kanske jag drömmer om vidsträckta myrar med massor med brandgula små bär och dansande älvor i skymningen. Mm, det blir fint.

Det regnar. Vinden kastade sig plötsligt in genom mina öppna fönster och fick gardinerna att flaxa vilt. Därefter kom de första ilskna dropparna mot rutorna. Fundersamt stängde jag två av fönstren och bad i mitt stilla sinne att det inte skulle bli åska. Med den här långvariga torkan är naturen som en enda lättantändlig fackla och brandkåren släckte två små pyrande bränder bland träden inte långt härifrån igår.

En av dem som brukar stanna bilen och växla ett par ord i dikeskanten sa att han egentligen borde ge sig ut och jobba i skogen men att han inte vågar. Minsta gnista kan få ödesdigra konsekvenser. Det var inte förrän han sa det som jag erinrade mig att jag inte hört den endaste lilla röjsåg eller motorsåg på en halv evighet.

Nu är det vindstilla igen och de ilskna dropparna har ersatts med ett stilla sommarregn. Fåglarna har börjat sjunga lite försiktigt och dofterna stiger från den varma, fuktiga jorden.

Det är som en vän sa till mig sist det regnade; det är nästan så att man kan höra naturens stora slurp när den girigt suger i sig fukten. Bäcken på bilden ovan brukar vara fylld med betydligt mer vatten, men förhoppningsvis kommer den att fyllas på med mer vatten de närmaste dagarna.

Det känns nästan löjligt skönt att krypa upp i soffan, lyssna på regnet och sätta på sig varma, mjuka kläder och lyssna på koltrasten medan ljuset långsamt blir mjukare.

I morgon tror jag att vi ska åka till de 400-åriga gamla ekarna som finns längs med vandringsleden några mil bort. Vi har inte varit där på ett tag nu och jag har tänkt på dem ett tag. Ekarna här omkring är också vackra, men inte alls lika gamla. Ibland är det fint att komma iväg en bit bort också. När hjärtat längtar ut och värmen inte kapslar in en längre. Byta ut det gröna taket av träd till andra träd och stigar. Det blir nog bra.

En mjuk onsdagskväll önskar jag dig.