På rätt väg igen

Samlar tankarna och gör om dem. Strukturerar och funderar. Det som varit hinder blir en bärande våg och jag tänker surfa på den när den bryter mot land. Det är lätt att fastna i det som är dött och sprucket, men jag vänder blicken mot himlen. Öppnar upp sinnet för horisonten och använder vinden som en lyftande hand.

Jag har suttit fast klart nu och med gruset knastrande under mina fötter väntar nya äventyr.

De senaste veckorna lärde mig mycket. Om mig själv och om andra. Men mest om mig själv. Det som för andra är en trygghet blir en bur för mig. Det som för andra är en självklarhet och en källa till glädje blir tokigt på riktigt för mig. Jag lämnar mina tankar där, på tröskeln till det idiotiska och i entrén till galenskapen. Äntligen har jag packat ur det ur min ryggsäck och går lättare därifrån. Att inte vara kvar i det som är tryggt för andra gör mig lugnare i själen.

Nästa år tänker jag göra annorlunda. Då är jag förhoppningsvis på väg norrut, kanske till och med redan kommit långt, men i alla fall på väg.

Det är så lätt att tappa bort sig själv i vimlet av andra. Även om det är kärleksfulla människor och massor av välvilja i deras handlingar. Ikväll buntade jag ihop allt som virvlat runt i huvudet på mig och lämnade det under ormbunkarna. Särskilt det dåliga samvetet.

Det finns de som sätter en flagga på allting som de nått, Kilimanjaros topp, eller andra berg eller till och med månen. Ett ägandeskap, en förklaring över sin egen förträfflighet. När folk börjar vifta med sådana i närheten av mig brer sig den välbekanta känslan av klåda ut sig i kroppen på mig och jag vänder mig om och går. Mig äger ingen. Även om de vill aldrig så väl. Jag har inte tid med trams.

Dofterna från den solvarma skogen höll om mig ikväll, lugnade själen och gav mig ny kraft. Det som jag vetat sedan jag var liten hittar alltmer tillbaka, så medan månen stiger över skogsranden låter jag det komma fram igen, tryggheten i att få vara den man är. Att inte försöka klämma sig ner i det där fyrkantiga hålet fast att man är rund. Att inte låtsas vara något man inte är. Jag tar den där kloka lilla flickans tankar på allvar nu, hon som en gång var jag visste mycket bättre om vad som är bra. Jag har ingen inre kompass, men ju mindre det kliar i kroppen desto bättre. Jag tänker följa det hädanefter.