Att finna skogens guld

Det kliade och drog i hela mig efter att få ge mig iväg till mitt lilla utflyktsmål idag. Ändå tog det tid innan vi kom iväg och jag glömde nästan bort att njuta av vägen dit. Det är en väg som jag annars brukar tycka mycket om att köra för det känns lite som att man kan fortsätta i en evighet och att det bara kommer att vara lika vackert hela vägen.

Slingrande grusvägar och små sjöar överallt. Röda små stugor lite här och var och en och annan bondgård. Det är en så stor skillnad att köra där om sommaren i ljuset och allt det gröna, när man faktiskt ser hur det ser ut och man inte bara måste koncentrera sig på att inte slira av vägen.

Vidar kikar ivrigt ut genom sin ruta i bilen och när jag saktade ner för att parkera snor han runt, runt och gnyr av iver. Jag vet inte om han känner igen sig eller om det bara är allmän upphetsning över att få nosa på ett nytt ställe, men han skakar i hela kroppen när jag öppnar bagageluckan.

Det är så vackert där. Den stora herrgården har renoverats under ett par års tid och fasaden lyser ännu vitare än jag minns.

Man har börjat anlägga en örtagård vid ena gaveln på huset och det kommer att bli fantastiskt bra när det är klart. Jag funderar på om jag ska berätta att en körvel har rymt från en tidigare odling och är på väg ner till sjön, men å andra sidan spelar det väl inte så stor roll.

De flesta som kommer hit är nog mest nere vid den gamla kvarnen och området däromkring, men Vidar och jag skulle gå Vildmarksleden. Jag tycker att det är lite fånigt att kalla åtta kilometer märkt led i gammalt bruksområde för ”vildmark” men det kanske är för att stora delar av leden bara är en smal stig.

Det har ju varit ruskigt torrt ett bra tag nu, men spängerna kändes ändå fint att gå på där de var utplacerade för det är lätt att trampa snett i den mjuka marken.

Mitt stora mål för dagen var egentligen den stora eken vid vägen som är kvar sedan drygt 300 år. En skylt berättar att eken förmodligen är äldre än så och att stammen har en omkrets på 550 cm.

Det går inte att fånga en sådan bjässe på bild. Jag gjorde inte ens ett ärligt försök. Stod bara tätt intill stammen en stund och försökte ta in det mäktiga i att någonting kan leva så länge och vara så full av livskraft.

Det finns fler ekar längs med den gamla vägen. De har inga skyltar men är imponerande stora även de.

Första gången vi gick på Vildmarksleden tog vi den korta rundan så jag var oförberedd på landskapet som skulle komma lite längre fram. En mosse, visade det sig. Komplett med både jakttorn, ängsdun och hjortron. Hjortronen är inte mogna riktigt än, men jag gick förtjust och pekade ut dem åt Vidar som inte alls förstod min entusiasm. Hjortron som är så gott! Han har ingen aning om vad han har missat!

Egentligen ska det inte finnas hjortron så här långt söderut, men just här råder det norrlandsklimat så de tycker väl att det funkar alldeles utmärkt ändå. Om jag har riktigt mycket tur kanske jag kan få ett eller annat bär om vi åker tillbaka snart. Fast det är nog många som tänker så…

Det blev mycket för Vidar att nosa på under de där ynkliga kilometrarna och efter att ha badat i sjön bland de största vågorna som han har upplevt orkade han nästan inte spana ut genom rutan på vägen hem. Han slocknade som ett barn efter en dag full med lek så fort vi kom hem. Jag är så imponerad över hans lyhördhet, följsamhet och vilja att vara ständigt uppmärksam på mig även om allting annat är nytt och otroligt spännande så försäkrar han sig alltid om att han vet var jag är och vad jag gör. Jag och bollen.

Han har gått och kollat mig ett par gånger nu ikväll, med ögonlocken hängandes nere vid knäna och jag vet att han allra helst vill att jag kommer och lägger mig.

Det är väl dags för mig att knyta mig också. Men istället för att drömma om den orangea bollen så kanske jag drömmer om vidsträckta myrar med massor med brandgula små bär och dansande älvor i skymningen. Mm, det blir fint.