Många bäckar små

Nä, nu har det varit motigt ett tag. Inte så att det direkt går att sätta fingret på att det är just en sak som har gjort det tungt utan det är väl som vanligt, många bäckar små, som i de allra flestas liv. Det kändes jättefånigt igår kväll när gästerna gått hem och jag upptäckte att hunden kräkts på mattan. Inte nog med att vi har slitit mycket med att han ska må bra i magen utan jag har även tvättat den där mattan ganska nyss, en stor och tung ullmatta som jag knappt orkar lyfta så det var med en ganska stor ansträngning jag tog mig an tvätten av den. Med en suck gick jag och lade mig bara för att fara upp igen en timme senare och hålla en våldsamt hulkande hund i famnen. Jag blir så orolig. Det har funkat så bra med specialfodret att jag lite släppt på alla restriktioner för vad han får utöver sitt foder, men nu får vi backa några steg igen.

På morgonen satt jag på trappen en stund och frös. Det var fjorton grader varmt och mina blommor blåste sönder i den kraftiga vinden. Nästan storm i vindbyarna och den enda som var oberörd var hunden.

Min fina granne fick syn på mig när jag satt och deppade över att mina favoritblommor inte skulle klara den hårda hanteringen och bjöd in mig på frukost. Jordgubbar, mjölk och grädde. Somrigaste frukosten som finns! Då är det omöjligt att fortsätta att deppa.

Vi pratade en stund om allt möjligt och jag kände mig laddad med energi när Vidar och jag gick hem igen. Då försvann strömmen. Det är nästan löjligt vad handikappad man blir på en gång. Jag som stod lutad över min matta som jag baxat ut i badrummet såg plötsligt ingenting när lampan slocknade. Vinden ven igenom huset och istället för att fortsätta att städa gick vi ut istället. Men på senaste tiden har jag blivit lite ängslig för att gå i skogen när det stormar. Alltför många grenar har knäckts och brakat ner i närheten av oss och idag small det rejält i några av träden så det blev ingen lång sträcka och jag valde omsorgsfullt en väg med så få träd som möjligt.

Tillbaka på yttertrappen med en hund som lyckligt lekte med alla nedfallna kvistar försökte jag se en väderleksrapport om hur länge det ska fortsätta att blåsa och påmindes ännu en gång om att mitt internet inte har fungerat som det ska på flera dagar. Det är otroligt frustrerande när det tar en halvtimme att ladda upp en bild till bloggen och ibland inte ha någon täckning alls.

Så när jag satt där och försökte kontrollera min växande frustration kom nästa granne. Vi växlade några ord om väder och hälsan och så pratade han lite om deras hund. Med stigande undran lade jag märke till att han pratade om hur hunden varit och inte hur han är. Så jag var tvungen att fråga. Lilla Bravo fick somna in förra fredagen. Han var gammal och hade ont, men det värker ändå i hjärtat. En fin och glad liten hund som inte finns mer. Det kom inte helt som en blixt från klar himmel utan jag var lite förberedd för han har pratat om det ett tag, men döden är så definitiv och det spelar ingen roll hur förberedd man än är. Den lämnar mig aldrig oberörd.

Jag kom av mig. Allt krånglande och strömmen som försvann, sjukdom och att Bravo inte finns mer gjorde att dagen inte alls blev som jag tänkt mig. Katten märker av min sinnesstämning och ligger tätt intill mig och spinner högljutt. Han vet hur man tröstar.

I morgon blir det förhoppningsvis lättare. En god natts sömn och té i någon av muggarna jag fått i present blir en fin start. Det andra får reda ut sig allt eftersom. Världen har inte rasat samman och det blir säkert midsommar i år också, med eller utan internet. Jag klarar mig utan el också för den delen. Det blir bara lite fler änglatofflor som virvlar fram över golven.

Jag kommer nog att göra som träden i skogen och kramas lite extra ikväll. Djuren brukar inte förstå vad det ska vara bra för, men ibland får de bara finna sig i att få lite extra kärlek.

Ta hand om dig där ute.

9 reaktioner till “Många bäckar små

    1. Jaa, jag funderade starkt på att göra något drastiskt, men jag vågar inte byta proteinkälla dessutom när han är dålig. Fast peppar, peppar så verkar det ha vänt nu. Inga spyor på hela dagen och hemskt mycket tråkig vila för hans del.

      Gilla

  1. Hi Evelina, there are really such special days, like your own circumstances…

    go that our reality is sad, it’s like the story of your neighbor’s dog, it’s the inevitable, we all go there…
    remember a poem by an artist that I’ve talked about before, about something similar to your neighbor’s dog, he lost a beloved horse, and I dedicate a song to him, but the self-made parsing is really overwhelming, the reality, if you like, I publish it in another post …

    with respect to Vidar, it is likely that he has eaten anything he found out there, dogs are like that, they are very little pigs sometimes, your concern is understandable…

    what bad Internet coverage in places far from the city, unfortunately it is so, have you thought about seeing the possibility of an antenna or satellite service? There are telecommunications companies that offer this service in rural homes, maybe it will help … now If you have power cut, there is only the famous ”Resignol” left, ha ha ha…

    very beautiful your flowers, have you thought about having them in pots better ?, so you have the possibility of having them inside so they do not spoil with the outside climate and you take them out when the day is beautiful… maybe it’s better.

    much encouragement for you, and do not come down, although I know it is sometimes difficult, depending on the circumstances, and if everything is wrong, do not worry, it may be even worse, ha ha ha… ”Resignol” exists, and I give faith of it !!!…

    a big hug for you, fernando.

    Gilla

    1. Sometimes it’s just all the small things that makes everything else more difficult… Vidar is doing better already and I tend to forget that there’s a kind of festival going on not too far from here with around 40 000 people visiting it so I guess that the internet is just overloaded…

      It’s certainly a good idea keeping the flowers in pots, unfortunately I know myself too well… I would either forget to carry them outside or inside or dry them out because I forgot to give them water…

      When it comes to death, too many dies who deserve to live and too many lives who deserves to die. I don’t think that I’ll ever get used to it.
      Have a nice evening!

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s