Just där den första stjärnan syns på himlen, då andra är hänförda av solnedgången, just där och då finns jag hos dig. I det första försiktiga gnistret mellan dag och natt, strax innan världen blir blå. När du vilar dina ögon mot skymningsljuset och njuter av värmen mot din kropp andas jag försiktigt i din nacke och vänder mig om för att gå.
Just när den första stjärnan syns på himlen, gnistrar sitt vita ljus mot dig, stannar jag upp en stund och virvlar sorglöst vid din starka rygg, leker i din doft och vänder sedan om dit där jag är trygg.
Just i den korta stunden, innan timmen blir blå, i första gnistrande stjärnljuset, vänder jag om för att gå. Om du sliter blicken från den vackra solnedgången, vänder dig om just då, skulle du ens se mig då?
Dit stigen leder 
I’m speechless…
GillaGillad av 1 person