Det stora slurpet

Det regnar. Vinden kastade sig plötsligt in genom mina öppna fönster och fick gardinerna att flaxa vilt. Därefter kom de första ilskna dropparna mot rutorna. Fundersamt stängde jag två av fönstren och bad i mitt stilla sinne att det inte skulle bli åska. Med den här långvariga torkan är naturen som en enda lättantändlig fackla och brandkåren släckte två små pyrande bränder bland träden inte långt härifrån igår.

En av dem som brukar stanna bilen och växla ett par ord i dikeskanten sa att han egentligen borde ge sig ut och jobba i skogen men att han inte vågar. Minsta gnista kan få ödesdigra konsekvenser. Det var inte förrän han sa det som jag erinrade mig att jag inte hört den endaste lilla röjsåg eller motorsåg på en halv evighet.

Nu är det vindstilla igen och de ilskna dropparna har ersatts med ett stilla sommarregn. Fåglarna har börjat sjunga lite försiktigt och dofterna stiger från den varma, fuktiga jorden.

Det är som en vän sa till mig sist det regnade; det är nästan så att man kan höra naturens stora slurp när den girigt suger i sig fukten. Bäcken på bilden ovan brukar vara fylld med betydligt mer vatten, men förhoppningsvis kommer den att fyllas på med mer vatten de närmaste dagarna.

Det känns nästan löjligt skönt att krypa upp i soffan, lyssna på regnet och sätta på sig varma, mjuka kläder och lyssna på koltrasten medan ljuset långsamt blir mjukare.

I morgon tror jag att vi ska åka till de 400-åriga gamla ekarna som finns längs med vandringsleden några mil bort. Vi har inte varit där på ett tag nu och jag har tänkt på dem ett tag. Ekarna här omkring är också vackra, men inte alls lika gamla. Ibland är det fint att komma iväg en bit bort också. När hjärtat längtar ut och värmen inte kapslar in en längre. Byta ut det gröna taket av träd till andra träd och stigar. Det blir nog bra.

En mjuk onsdagskväll önskar jag dig.