Ute piskar pilträdet sina grenar i den bistra vinden. När ljuset inte längre orkade hålla sig kvar kröp jag ner i sängen. En vilsam söndag, absolut, men något ofrivillig då huvudvärken förstörde planerna för dagen.
Men det gör ingenting. Det var inte väldigt många planer och då finns mer tid för massor med hundgos och planlöst prat med maken.
Igår tog maken med mig till skjutbanan. Jag hade vaknat på fel sida och muttrade surt i kudden med en inte alltför ljus syn på tillvaron. Men han packade in både mig och gevär i bilen efter en stadig frukost och efter att själv ha skjutit en serie av fem skott var det min tur. Jo, jag har egna gevär också, men just det här är speciellt. Det är ett Remington rollingblock 1867 års modell, kaliber 12.7x44R och det både smäller högt och krutröken ligger kvar en lång stund efter skottet.
Han vet hur han ska få mig på gott humör, min fina make.
Det var ett skönt sätt att förvandla en grå och trist lördag till något mycket, mycket bättre. Jag konstaterade att jag borde ha legat ner, då träffbilden blev en aning låg, men jag är nöjd ändå. Egentligen vill jag inte erkänna det, men det sparkar en del så det är därför jag bara sköt fem skott. Axeln blir helt enkelt lite för öm…
I bilen på vägen hem osar det en blandning av ruttet ägg och nåt annat mer metalliskt. Det är så det blir med svartkrut, eller egentligen ersättningen för svartkrut (pyrodex), som inte är lika lättantändligt och gör att jag kan sova på nätterna utan att vara rädd för att explodera. Ibland är jag lite harig…
Lite fnissiga har vi tänkt tillbaka på lördagen gång på gång under dagen idag. Det är av någon anledning väldigt roligt att få ladda ett så gammalt gevär, rikta in sig och konstatera att det fungerar precis som det ska efter över 200 år. Jag tänker alltid att det måste ha varit en rejäl stress innan man fått i nästa skott, men maken påminner om att den här modellen ju var modern, föregångaren var mynningsladdad. Sedan var man också höljd i ett illaluktande moln en bra stund efter, så fienden fick ett svårt jobb att sikta. Det fick väl ta lite tid, det mesta förr i världen.
Huvudvärken då? Jo, den höll i sig hela söndagen. Tur då att det var ruggigt väder hela dagen och att det går bra att ligga i sängen och med ett halvt öga vara med när maken tålmodigt laddar nya patroner. Han har gjutit kulor själv, men än stämmer inte riktigt storleken. Han är duktig på att hitta lösningar och jag är övertygad om att han till slut lyckas med den där tionde millimetern, som också surar lika mycket som jag gjorde på morgonen innan jag fick mycket mer spännande saker att tänka på. Sedan kan vi bolma, jag menar skjuta vidare på måltavlorna ännu fler gånger. Jag själv är redan mer än laddad…
Dit stigen leder 