Att uppfylla en önskan

Snön smälte bort för några dagar sedan, jag minns inte riktigt hur många. Den här vintern är lite ambivalent och ganska grå. Men i natt gnistrar stjärnorna klara, en liten månskära har rivit ett kommatecken i himlavalvet och fotstegen krispar i gräsets frost.

I skuggorna anar jag de välkända siluetterna, trevar fötter mot hemkär mark. Även med klumpiga fulskorna är jag trygg mot gångens grus. Lyssnar efter rävens skrik eller en frusen kattuggla, men mörkret är tyst mot himlen. Mitt nattliga uppdrag är över och med fulskorna klampar jag över tröskeln in på det knarrande golvet i hallen.

I morgon hoppas jag på en gnutta sol, så som eftermiddagen var, solgnuttig, hoppfull efter det tjocka molntäcket.

I eftermiddags var jag hos mina föräldrar. En heldag tillsammans med dem och i ett flödande samtal. Men i en liten stund av tystnad ställde mamma en enkel fråga. Om pappa pratat om det där han ville säga.

Han harklar sig, tar liksom sats och funderar på sin formulering. Under tiden kliar jag hunden förstrött i pälsen, som gärna faller av i riklig mängd.

Jo, säger han till sist, jag saknar din blogg, Dit stigen leder.

Inte visste han att jag sneglat åt datorn till och funderat på om jag skulle göra ett försök att formulera några ord. Bara lite sådär på prov.

Men det var klurit av honom, det var ju faktiskt hans födelsedag och vem är jag att neka min pappa en födelsedagspresent…

Så nu när nattens timmar bjöd på en liten vaken stund tog jag tag i saken. Jag vet fortfarande inte vart stigen leder, men det ska bli spännande att upptäcka den tillsammans.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s