Ljusgröna tankar

Förra helgen snöade och haglade det, men igår gick jag i shorts och förvånades över hur ”vintergrå” är en alldeles egen nyans av min hud när den för första gången inte täcks av ett tjockt lager kläder. Värmen lockade mig till en sen joggingtur, dock med långa byxor för att inte skrämma ihjäl eventuella mötande. Det hade jag inte behövt oroa mig över för på min 5.6 km runda mötte jag bara ett par glada cykelturister.

Jag brukar jubla när ljuset kommer tillbaka, men det här året är det som att jag vill krypa in i det, suga det närmre och fylla varje por med ljuv grönska och solljus som silas mellan nyutspruckna blad och blomdoft. Jag får inte nog och vill helst att det ska vara ljust dygnet runt. Jag älskar att gå och lägga mig när solen leker sömnigt över mitt sovrumsgolv och vakna av en lojt böljande gardin i en morgonbris kryddad med honungsljus. Där vill jag stanna, i stunden mellan sommarnatt och morgon. När nattens drömmar fortfarande gör allting möjligt och morgonen lovar en bättre dag än den förra.

De tvära kasten mellan snö, frost och gräsklippning gör att jag nästan förundras när körsbärsblommornas blad virvlar vita i luften. De är snart överblommade. Maskrosorna sade ”poff” i natt och förvandlade sig till fjuniga bollar medan midsommarblomstren knakelibrakade sig ännu en decimeter högre ovan jord.

Jag hann att få en liten burk med flytande solljus innan maskrosorna tyckte att det var dags att vinka farväl för den här gången.

Kossorna kom till hagen utanför mitt hus i förrgår och jag bara satt och satt på en sten och tittade på dem med ett fånigt leende på läpparna.  Det är sommar när kossorna kommer ut på bete. Sommar på riktigt. De tog god tid på sig att hoppa runt, stånga varandra och springa fram och tillbaka innan de började äta av gräset. Det fanns tid att komma fram till mig med och titta nyfiket på vem jag kunde tänkas vara, men bäst var nog ändå gräset.

Det är något alldeles speciellt med mörka moln och solljus. Som en älskad melodi som plötsligt gör sig påmind, men som man trott att man glömt bort.

Jag vill tro att det inte ska snöa mer nu, att frosten inte biter mer om nätterna och att värmen kommer mjukt och stilla. Så mjukt att man inte blir överrumplad och rädd att den ska ta över och fara fram alltför illa utan låter blommorna få tid att vara färggranna, doftande i skymningen och ljuvliga en lite längre stund.

Egentligen vill jag inte gå in, men kvällen spelar sitt ljus i sal och rum här också och väggarna har ständigt nya konstverk i nya kulörer och kontraster.

En kopp té och en mjuk doft av försommar genom ett öppet fönster gör kvällsljuset välkommet även idag.

En skön kväll önskar jag dig.