Vildmarken runt husknuten

Det är inte ofta jag tänker på att jag bor på landet, ute i skogen. Det är desto oftare som jag längtar längre bort, till skogigare skog och mörkare tjärnar, färre människor och mjukare mossa.

De senaste dygnen har varit mer av allt.

För några dagar sedan traskade jag och Vidar längs med en skogsväg när jag kände det som att jag fick en spark i bröstet. När jag instinktivt lyfte blicken mötte den strax en mörkt stirrande älg som stod blickstilla under hela tiden det tog för oss att passera den.

Dagen efter var den där igen.

Jag har vant mig vid att inte se lika många djur i trakterna här omkring så jag har minskat min uppmärksamhet. Det händer förstås att vi står andlöst stilla och betraktar ett rådjur som stilla betar en bit längre bort, duvor som ljudligt lyfter från marken är inte heller ovanligt och de två tranorna som makligt går fram och tillbaka på gärdet utanför huset börjar kännas som mer än bekanta. Men jag saknade vinterns snö. Det blev inte många tillfällen att spåra djuren och bristen på variation blev också en besvikelse. Så älgarna blev ett välkommet avbrott. Nu tittade jag efter dem idag också, men det enda som skuttade iväg var den vita rumpen på ett rådjur.

Jag traskade vidare. Funderade över natten som var. Vid tvåtiden gick först Vidar iväg nedför trappen och strax därefter började katten att morra och hoppade ner från mitt bröst.

Jag följde med djuren och på väg ner till nedervåningen hörde jag en blandning av skrikande ljud och tydliga dunsar i golvet. Lite groggy och nyvaken undrade jag om det kommit in något djur i huset, men insåg snart att det kom utifrån.

Jag tog en ficklampa och med stigande irritation gick jag ut.

Mycket riktigt bekräftats mina misstankar i ljuset från ficklampan. I en liten öppning in under huset såg jag skymten av två mycket dammiga grävlingar som var inbegripna i ett vilt och ljudligt slagsmål.

De avbröt allt när de insåg att de inte var ensamma varpå den ena gav sig iväg i klumpig grävlingsgalopp med floppande päls så dammet yrde.

Den andre gömde sig lite längre in i skuggorna.

Det var inte lätt att somna om. Möss går det att sätta ut fällor till, men grävlingar är det värre med…

Jag grubblade länge.

Så när jag svängde runt kröken på den mjuka skogsvägen på kvällspromenaden blev jag mer än överraskad av att se att det satt ett djur ungefär hundra meter längre fram. Det hade ryggen mot mig och Vidar och eftersom han blivit lika överraskad som jag så stod vi blickstilla båda två.

Jag började fundera på om det möjligen var schäfern som vi mött häromdagen men insåg snabbt att den ju varit mindre. Mycket mindre än djuret jag just stod och tittade på.

Så vände den sig om.

Jag vågade plötsligt inte andas. Det var ett lodjur. Minst dubbelt så stor som Vidar och den tittade rakt på mig, satte sig mjukt och stilla utan att ta blicken från mig.

Det var allra första gången i mitt liv som jag såg ett lodjur och jag hade ingen aning om att de var så stora. Jag har spårat dem otaliga gånger i snö och tänkt att det är som med Vidar, stora tassar men inte lika stor kropp. Nu insåg jag att det är som med min katt, små tassar men desto större kropp.

Den här katten skulle kunna döda mig om den ville. Men den satt lugnt och stilla och tittade nyfiket på mig.

Jag väste så tyst jag kunde till Vidar att han också skulle sätta sig ner, men vågade inte röra mig själv, varken för att skrämmas eller för att försöka ta fram kameran.

Det blev ett hål i tiden. Så stilla frös ögonblicket tills dess att lodjuret reste sig och gick iväg, men det varade i en evighet.

Jag kan inte säga hur lång tid det tog innan mitt hjärta slutade rusa i bröstet och tuppskinnet lade sig, men mitt breda leende tog längst tid att lugna sig. Det här är absolut det häftigaste jag någonsin varit med om.

Plötsligt ser jag med andra ögon på platsen där jag bor. Vildsvinen har jag vant mig vid, rävar, grävlingar, rådjur, älg och rovfåglar är vardag, men lodjuret, det är något jag kommer att bära med mig länge.

Visst längtar jag efter skogigare skog och det mörka vattnet i en alldeles stilla och tyst tjärn, men jag kommer att gå med en annan spänst i steget och andas en anings tystare hädanefter. Kanske, kanske kommer jag att få se det igen.