Doften av pärlor och juveler

Doften av pors, surjordsväxter och en mörk, spegelblank yta på en tjärn mitt i skogen fick mig att sjunka ner alldeles stilla på en nedfallen trädstam.

Där fanns plötsligt sommaren, lugnet och stillheten som jag jagat fram mellan stammar och över stenar efter. Där fanns dofterna som jag ständigt längtar efter, solvarma, fuktiga och svulstiga. Det är de första, förälskade minnena från en tid alltför längesen, då sommaren aldrig tog slut och nätternas skylande mörker inte kunde dölja nakenheten i vattnets famntag.

Där tog mina stapplande steg slut.

Åh, jag vet så väl att det inte bara är jag som går dit, det finns spår av andra, men jag tror inte att det finns någon som blivit lika förälskad som jag. Kanske att någon tänkt att det nog skulle vara fint att åka skridskor där en riktigt kall och klar vinterdag, kanske har någon besvärat sig med att se till att det finns fiskar där i, men jag tvivlar på att någon låtit sig ta så djupa andetag som jag och berusat låtit sig hänföras av dess svala beröring medan näckrosorna guppat försiktigt när jag brutit vattnets stillhet.

Jag tror inte att någon lika svartsjukt som jag velat behålla den för mig själv, velat utplåna vetskapen om den från kartor och andras minnen av den, men ändå, i samma sekund, velat visa hela världen vilken underbar juvel som gömmer sig därinne bland mossor, träd och blåbärsris.

Plötsligt började jag att gå på ett nytt sätt, med en nyfikenhet som jag tidigare saknat och med en ovilja att någonsin komma tillbaka till bebyggelse igen. Det är fåfängt, här finns alldeles för mycket människor för tätt inpå, men jag lät mig bäras iväg av tanken, glädjeruset och viljan att få vara vilse en stund i en annan värld än den som jag aldrig lär mig att hitta rätt i.

Lika ogenerat som jag gett mig hän i mina känslor, lika lysande och övertygande fanns plötsligt ett hjortron med röda kinder, sedan ett till och ännu ett.

Jag rös av lycka. Många mil har jag traskat i skogarna häromkring och många, många hjortronblad har jag sett, men aldrig fler än tre hjortron.

Nu satt jag glatt på huk i en bubblande, sugande och plaskande gungfly och log. De är inte många, inte alls, de räcker inte ens till en väldigt liten burk med sylt, men de var så vackra och näpna där i allt som blev mig så varmt om hjärtat. Som små pärlor i allt det gröna, vackrare än alla skatter på jorden.

Nu längtar jag plötsligt ut igen, varje stund som jag är någon annanstans bultar mitt hjärta av vetskapen om att jag kommer att möta dess blanka yta med min blick snart igen. Att bli mottagen precis så som jag är, oavsett hur jag är, när jag än vill.

Omkring mig risslade ett stilla regn, fuktade mossor och stenar. Lika nyckfullt som i fjällen byter vädret humör. Ena stunden sol och värme, stillhet och disig fuktighet medan i nästa andetag rasar en slitande kastvind bland grenar och fallande löv. Kort därefter vräker regnet ner, kastar sig dånande ned mot marken och häver sig en god bit upp igen av ren våldsamhet.

Granarnas täthet ger gott skydd och låter bara någon mjuk droppe landa då och då på brättet på min hatt.

Sommaren är annorlunda i år.

Vi har börjat vandra igen. Så smått, med trevande steg och långsammare än förut, men fortfarande bland mjuka mossor och doftande träd.