Jag körde hem i en gråkall värld, om skymningen fallit minns jag inte. Det kändes inte så viktigt.

Två timmar senare skulle jag gå ut på en promenad och vinden slet ytterdörren ur handen på mig, kastade sig fram och tjöt runt hörnet uppför trappan. Vidar backade flera steg och själv for jag ut i ett fåfängt försök att rädda ytterdörren innan den slog i med ett brak på vid gavel.

Plötsligt var det snöstorm.

Vi gick inte så långt den kvällen. Det kändes både onödigt och trist att behöva kisa mot snöflingor som vill krypa in överallt. Det var mörkare än på länge och jag insåg att jag egentligen tryggt knatade på bara för att jag så väl känner grusvägen vi gick på. Jag behöver inte kunna se den för att veta om det är gropar i den eller var den svänger. Det är som att gå i mitt eget vardagsrum. Fast ett iskallt och blåsigt vardagsrum, fullt med virvlande snö.

Morgonen därefter var mjuk och stilla. Ljuset nästan lovade en solig dag. Jag började så smått planera för en dag utomhus, men fick plötsligt helt andra uppgifter så när vi väl kom hem igen, Vidar och jag, var det sen kväll och tid att krypa till sängs. Äventyret utomhus fick vänta ännu en stund.

Gryningen klädde sig i aprikosa färger och glödande toner som speglade sig in genom mina fönster i dag. Jag låg kvar i stillheten en stund. Det är tyst när alla stormar dragit förbi och snön dämpar allting annat. Jag lyssnar efter förändringar, det som har varit, det som är och det som är på väg. Andas mjukt under täcket och väntar.

Tills katten ledsnar på att jag inte ens gjort en ansats till att gå upp och tar modiga kliv över täcket fram till mig och parkerar sig tvärs över bröstet och halva mitt ansikte, ljudligt spinnande. Det om något är en tydlig signal för mig att när jag kliat färdigt den gamle kissekatten så är det minsann dags för frukost. Här kan vi inte ligga och skräpa hursomhelst alltför länge.

Alltså gick vi ut, allihop. Tja, katten är inte ett dugg förtjust i att hänga med på promenad. Han har sina egna hemligheter som han sysselsätter sig med, men att vara inomhus är inte hans melodi. Då får det vara bra mycket sämre väder än det varit idag för att han ska hålla sig inom fyra väggar.

Det verkade bli en strålande vacker dag, men ju längre tiden gled in i förmiddag desto fler moln bredde ut sig på himlen. Det gjorde ingenting. Minusgrader, en nystöpt vintervärld och grova kängor är allt som behövs för att dagen ska bli perfekt.

Jag funderade lätt på om det kan vara dags att bära upp sparken från källaren, men vissa grusvägar är alldeles för noggrant plogade för att det ska vara lönt och den stora vägen vill jag inte leka för mycket på. Det är inte så kul att köra omkull när man vet att det kan komma stora timmerlastbilar vilken stund som helst. Fort, dessutom. Så det får vänta en stund till. Det kanske inte ens blir så mycket mer snö den här vintern.

För min del är det alldeles perfekt så som det är nu. Ljust, vackert och inte så mycket snö att det blir tungt att gå. Dessutom är det lättare att hitta spännande spår och nöjt gå där ingen annan gått före. Jag blir lugn av det. Idag syntes de största spåren jag sett efter ett vildsvin och plötsligt fanns där ett långt och vackert spår efter ett lodjur. Det gick att följa både länge och väl och dök upp igen på ett annat ställe. Vi får väl se om det kommer tillbaka fler gånger eller om den bara gick förbi.

Mitt i all frost, snö och vinter slumrar hasseln allt ytligare och det dröjer inte länge nu förrän den börjar blomma. Jag vet inte om jag hunnit med riktigt den här säsongen. Men med fler mil i skorna, ännu mer choklad och längre dagar utomhus kanske jag hinner ikapp. Göra som hasseln på bilden pekar åt mig, det är ditåt jag ska gå. Det ser väl vem som helst.

Det är alltid som svårast innan man tagit första steget, sedan går det lättare undan för undan.

Dagarna innan stormen Alfrida kom var grå, mjuka och korta. Jag hann inte med så mycket som jag hade tänkt, men sådär är det väl för oss alla ibland. Nyårsafton varade en liten stund och sedan har dagarna plötsligt tagit ett skutt framåt snabbare än jag räknat med.

Alfrida smög sig fram, ökade i hastighet för att sedan släppa fram lite solljus och stillhet en stund innan hon ökade sin kraft igen. I två nätter lyssnade jag på kastvindarna och den sista natten skallrade fönstren och det knakade i väggarna. Jag kunde inte låta bli att fundera över hur man bär sig åt när man är ute på vandring och hamnar mitt i en storm ute i skogen. Letar reda på ett kalhygge?

Morgonen efter var ljus och stilla. Här omkring har vi inte drabbats så hårt som i andra delar av landet där de fortfarande kämpar med att få tillbaka strömmen och ta sig fram till folk. Ändå är det flera träd som har fallit och faktiskt än fler som har knäckts som tändstickor ungefär halvvägs upp. Ett av dessa träd, som jag gått förbi, ser ut att ha flyttats vertikalt flera meter och hänger nu rakt på trädet bredvid. Undrar hur man får bort ett sådant träd? Drar ned det med en maskin förmodligen…

Idag var ljuset annorlunda. Det fanns där igen, med en färg som jag knappt minns. I motljuset gick jag och kisade och log åt alla regnbågens färger som uppstod i mina ögonfransar. När jag var liten trodde jag att alla andra också kunde se när solen färgade dem så vackra och var inte så lite mallig över det. Ända tills jag frågade mamma vilket hon tyckte var finast, regnbågsfärgerna eller när det bara gnistrade som diamanter och hon förvånat tittade på mig och undrade vad jag pratade om. Efter det slutade jag kisa för att göra regnbågsfärger. Diamanter med för den delen. Fast nu är jag tillräckligt gammal för att tycka att det är roligt att leka sådär igen. Särskilt när ljuset är honungsgult och lockar fram toner av kommande vår i luften. Viden är på väg att spricka ut och doften av multnande löv smög sig fram i söderlägen där solen fått chans att värma marken något.

Det känns märkligt, för på samma gång som jag längtat efter riktig vinter och snö bubblade en längtan efter våren upp så kraftigt i mig att jag spontant tänkte att vi väl kan hoppa över resten av vintern helt för den här säsongen. Jag till och med böjde mig djupt över en av myrstackarna och tittade efter om det inte var så att en och annan yrvaken myra spatserade omkring där.

Det gjorde det inte. De sover fortfarande djupt. Men jag kunde såklart inte låta bli att fundera över hur det går till när de bestämmer sig för att vakna. Skickar iväg Anton, som råkar befinna sig ytterst för tillfället för att kolla läget? Stackars Anton som med skallrande tänder och stela ben hasar ut, tittar sig omkring, och när han hasat tillbaka igen meddelar att det fortfarande är vinter och undrar om han inte kan få låna några tofflor. Han förfryser ju nästan tårna på kuppen… Ibland får jag försöka att inte tänka så mycket, annars kommer jag att tycka synd om Anton för resten av den här vintern. Han kanske behöver en halsduk också?

Så vi gick vidare, jag och Vidar, gick där jag inte alls planerat att gå från början. Bort från motorsågsljud och bullret från skidanläggningen, närmare de stillsamma träden, över ån och längs med glatt porlande bäckar.

Fastän att jag tänkt att jag inte skulle summera året som gått, i alla fall inte i bilder och text, kunde jag inte låta bli att låta tankarna virvla där omkring ändå. Mitt bloggår började i april så det är kanske då jag ska se tillbaka på mina inlägg och summera dem, men 2019 började ju för inte så många dagar sedan. Det har varit ett turbulent år, året som gick, och särskilt den sista tiden. Inför det nya året tänkte jag sätta mig ner och se vad jag kan göra för att det ska bli lugnare, mjukare och inte så stökigt. Jag har en plan för mitt liv, i stora drag, och den vill jag behålla. Så sakteliga ska jag bygga upp styrka och kondition igen, nu när ryggen verkar ha läkt så bra och stukningen av foten inte märks längre. Eller tja, jag fick faktiskt rejält ont i ryggen idag igen, men jag låtsas inte om det och prövar om övningarna jag fått hjälper även på den andra sidan där det small till idag. Skam den som ger sig. Gick det första över så ska väl det här också släppa.

Det är förstås inte bara min hälsa som allting snurrar kring. Människor har kommit in i mitt liv och en del har försvunnit. Alla har lämnat avtryck på sina vis och en del har vänt upp och ner på väldigt mycket, så även om jag själv trodde att jag visste hur allt skulle vara så fick jag vackert finna mig i att livet ibland har sina egna planer för hur saker och ting ska gå till. Det var bara för mig att hålla i hatten och åka med.

Men jag tänker att det är lite som efter stormen Alfrida, när livet stormar och ibland fäller träd i ens väg får man lov att finna nya stigar. Det kanske blir trassligt ett tag, men till slut hittar man tillbaka igen.

Istället för att försöka göra så många olika saker tänkte jag fokusera på det jag är bra på. Att gå. Låta fötterna bestämma vägen. Att finnas bland mjukmossan, färgerna som solen trollar fram mellan stammar och löv och andas i kristallklara nätter i månljus och blånande skuggor. Ibland kanske jag kan nå ut och röra vid någons själ med mina inlägg, kanske förmedla något av den kraften som finns i marken jag lyfts fram av, värmen i soldiset mellan stammarna och mjukheten i det porlande ljudet i bäckarna. Det vore en gåva för mig.

Så småningom kommer nog kreativiteten tillbaka igen, när jag fått vilat från det som stormat ett tag. Jag ser fram emot det. Med mjuka steg genom livet.

De arabiska tonerna i min kropp har ebbat ut och känslan av tusen och en natt byttes ut mot en nordisk sagovärld idag igen när vi gav oss iväg på promenad, jag och Vidar. Det är inte speciellt kallt egentligen, men på sina ställen är luften rå och oförlåtande. Då är det som skönast att komma uppför branterna och andfått se Vidars virvlande andedräkt tunnas ut i ett stråk över marken. Här får jag sinnesro, ingen ondska eller oro i världen kan nå mig här och även om någon skulle följa efter så skulle de tappa bort mig bland de vindlande stigarna som bryter av åt olika håll. Jag bara önskar att området hade varit hundra gånger så stort.

Den senaste tiden har gjort att jag har ett ökat behov av att vara ensam, helt ensam, och egentligen vill jag bara fortsätta att gå längre och längre bort, mot tätare skog, grönare mossa och tystare tystnad. Men idag fick det vara i sagornas värld som jag satte fötterna i riktning mot. Där finns inga begränsningar och sådant som jag inte förstår mig på.

Vidar väntar som vanligt helt tålmodigt. Han vet att jag ibland förlorar mig i en värld dit han inte kan följa mig men han kräver ingenting för att jag ska komma tillbaka. Egentligen är han nog en del av den där sagovärlden, som en portvakt mitt emellan med sitt obekymrade tuggande på bollen.

Den tunga känslan i kroppen var tillbaka idag och jag funderar på vad jag kan göra åt det. Förmodligen gå ännu mera, väga upp allt med bra mat och få tillbaka den där förbättrade sömnrutinen igen. Det kommer att bli bra. Så småningom kommer styrkan tillbaka, kraften och glädjen kommer att bubbla i blodet, hjärtat att slå i kraftfullhet och skimrande ögon möta morgonen med nytt ljus. Inte riktigt än, men snart. Jag är stark nog. Så jag väntar tills det händer, med ett tålamod som jag inte visste att jag hade.

Så länge jag sitter ner märks det ingenting, men precis som Maysa säger när hon lutar huvudet lätt bakåt när vi pratar med varandra så är jag längre än de allra flesta bland alla bröllopsgästerna. Bara några av de yngre killarna är längre.

Mamma och jag åkte iväg på en bröllopsfest ikväll. En härligt välkomnande, och dundrande dansant tillställning som gjorde att jag inte alls kunde vara stilla.

Det började förstås lugnt, som ett vanligt svenskt firande där det obligatoriska bildspelet och berättelsen om barndomen drogs fram. Brudgummens förkärlek för bilar och sådär. Därefter tutade det ett flertal bilar ute på gatan och sedan slutade de flesta likheterna. Innan brudparet kom in i salen förbereddes alla av en kvinna i virvlande dans.

Därefter trädde flera dansare in och till sist brudparet. En fantastisk entré! Om jag någonsin hade gift mig skulle jag definitivt kunnat tänka mig att dansa in till festen.

Vi åt tillsammans, alla satt lite där de ville och så länge som de ville, och när några till hade hållit några korta tal var det gästernas tur att lära sig arabisk dans. Självklart ville jag lära mig det! Är det någonting förutom att gå alldeles för mycket och alldeles för långt som kan uppsluka mig fullständigt så är det dansen. Det var såklart väldigt grundläggande och enkla steg de visade och jag fick lägga band på mig för att inte tigga och be om någon liten extra lektion. Jag ägnade mig åt att försöka härma tjejernas spontana dans en stund senare istället.

Jag insåg ganska snabbt att den stora likheten mellan de bröllop jag varit på tidigare och detta var att bröllopsparet nog har det tråkigast. Att sitta på finaste platsen och ta emot folks hyllningar av olika slag skulle ha fått mig att åla runt av tristess efter tjugo minuter. Nu hann jag bara med att gäspa stort några gånger. Visst, de dansade ett par korta sessioner, men själv skulle jag ha kunnat fortsatt en bra stund till om jag varit bruden.

Jo, kontrasterna var stundom stora, precis som jag hade hoppats när jag förberedde mig hemma och tog små studsiga steg mellan rummen medan jag letade efter allt som jag har en förmåga att tappa bort. Jo, jag tappar alltid bort precis allting. Eller så springer allting och gömmer sig för mig, jag har inte riktigt listat ut vilket…

Men när jag hittat strumpbyxorna, klänningen och ett par skor utan grus och med lite klack på var jag nöjd. Det skulle nog gå att fira bröllop i det där.

Så med arabisk musik och dundrande trummor fortfarande pulserande i mina ådror ligger jag och lyssnar på regnet utanför. Lugnt och stilla faller det på träden och marken. Om en stund har jag säkert somnat.

Soluppgången var helt magisk idag. Jag blev helt trollbunden och stod bara och tittade och tittade för att inte missa skådespelet med den stigande solen, dimman och råheten som nästan kröp innanför väggarna när temperaturen sjönk allteftersom det blev ljusare. Jag kom mig inte för att gå ut med kameran. Tänkte att jag inte skulle hinna och ville verkligen inte missa en sekund. Efter ungefär tjugo minuter var allting över. Sedan var det en vanlig morgon igen.

Jag vaknade inte sådär rasande tidigt, men tillräckligt för att komma iväg på promenad i hyfsad tid och kroppen kändes starkare efter en längre tids tröghet. Vet inte om det är rätt ord, men ibland känns min kropp så svag, som att ingenting händer trots att jag tar i. Allting är tungt och jag får inte någon kraft i stegen. Litegrann av det hängde fortfarande kvar, men längtan efter att få ta ut stegen mellan stammar och på mjuka stigar lockade mig längre bort idag och jag följde en vandringsled som jag inte gått förut. I mina ögon är det mer en promenadrunda än en vandringsled med sina 5.8 km, så den fick bli en integrerad del av resten av min promenad, men det var fint att få trampa på ny mark.

Höjdskillnaderna gör att man får upp pulsen rejält mellan varven och det var skönt att den värsta trögheten gått över så att jag slapp oroa mig för om jag skulle orka eller inte. Flinade lite för mig själv när jag tänkte på Markus Torgeby och hans enkla träningstips. På med ett par skor, någon typ av kläder och ge dig ut. Inte konstigare än så. Rör på dig och lyssna till dina hjärtslag. Det är viktigt.

Jag vet att jag har skrivit om det förut, men även om du är en sån som inte tycker om att läsa böcker så lyssna på hans bok Löparens hjärta. Raka sanningar, inga krusiduller, men ändå med en större känsla (och ett större hjärta) än många lyckas förmedla.

Så jag lyssnade på min puls och mina andetag och rytmen av mina steg mot marken. Efter ungefär sju kilometer fick jag ro att stanna upp och njuta en stund.

Denna delen är annorlunda än där jag brukar gå. Fler lövträd, hasselbuskar och knallgröna små blåsippsblad i backarna ner mot sjön. Jag kommer att gå här fler gånger, även om det innebär en större risk att stöta på folk. Trots att jag normalt sett är hyggligt social och älskar att prata är jag inte ett dugg intresserad av att småprata eller vara trevlig när jag går. Då letar jag bara efter det som sker utanför de vanliga cirklarna som livet innebär.

Plötsligt började jag längta efter att börja springa igen. Ryggen verkar ha läkt bra och när styrkan har byggts upp lite bättre efter den alltför långa vilan kommer jag förhoppningsvis igång igen. Blir det en vinter med kyla och barmark så dröjer det nog inte så länge till.

Men fram tills dess kommer jag att trampa runt i min sagovärld, drömma om det som har varit och det som kommer att bli bättre så småningom. Även om det känns som att allting är det svartaste svarta så klarar även den minsta lilla ljusglimt att skingra mörkret. Det kanske inte finns en omedelbar lösning på allting, men det kommer alltid att komma en. Det var vad promenaden gav mig idag. Hopp om en lösning, ljus och framtidstro. Jag är stark igen.

De senaste dagarna har solen brutit genom molnen, letat fram färger i världen och fått människor att vara ute nästan ännu mer än under sommaren. Eller så är det för att det är så få timmar det är ljust som det känns som att precis alla är utomhus samtidigt.

Själv gick jag rakt i famnen på en jägare idag. Eller tre egentligen. Men det var nog bara en som blev sur för han kom klivandes mot mig och hojtade något om min hund. Själv hade jag både blivit överraskad och inte så lite förvånad över att de jagade just där, på ett ställe där det rör sig mycket folk och flera skidåkare. Jag hade stått en god stund och njutit av utsikten, tagit lite bilder och som avslutning kastade jag Vidars boll över krönet på kullen ner i slänten. Han for glatt efter den men kom kvickt tillbaka utan boll då en hare kommit rusandes i full karriär rakt emot honom. Hade inte jägaren kommit stövlandes ögonblicket efter hade jag vikt mig av skratt över den dråpliga synen. Nu vände jag bara på klacken och gick. Jag hade ingen lust att konfronteras med jägaren idag. Han är säkert jätterar och ville antagligen bara väl, men jag var inte mottaglig för vänliga förmaningar.

Jag brukar inte ens gå där i vanliga fall, men igår red vi förbi ett ställe där de har highland cattle och det var så vackert och effektfullt att se de lurviga djuren i kontrast mot snön och i solen att jag hoppades på att få en chans att ta lite bilder på dem idag. Nu blev det inte så. I hagen fanns inte en endaste liten lurvig ko så långt ögat kunde nå.

Fast det gjorde inte så mycket. Det är så högt beläget att man kan gå och njuta av den milsvida utsikten en bra stund. Dessutom var det mer snö kvar fastän att plusgraderna ätit upp det mesta av snön på alla andra ställen.

Som vanligt njuter jag av glittret. Små perfekta diamanter i en sprakande kaskad av färger där man bara förväntar sig vithet. Det är som balsam för själen att ha fått lite ljus och sol de här dagarna.

Vidar nosade glatt i spåren efter hästarna och jag kunde inte låta bli att undra om han förstod att jag var en av dem som suttit på ryggen på den ena. Speciellt på ett ställe där vi alla suttit av för att leda hästarna en bit. Hur mycket förstår en hund egentligen?

Ikväll rullade dimman in från ingenstans, molntäcket var kompakt och den sena promenaden var mörkare än någonsin. Det är skönt att inte Vidar är mörkrädd längre och han tuffade på i vanlig lycka över att få springa medan jag berättade för träden om den senaste tiden som gått och mina snurriga tankar kring framtiden. Det enda jag har lärt mig i livet är att det aldrig blir som man tror och för det mesta blir det inte ens på ett sätt som man kunnat föreställa sig. Just nu vill jag bara ha lugn och ro. För mig innebär det att min stegräknare stannar på minst en dryg mil varje dag, att tvätthögen och dammtussarna växer ohämmat och att luncherna blir totala överraskningar beroende på vad som är mest akut att rädda i kylen för tillfället. Det är livskvalitet för mig och så länge det inte regnar eller snöar alltför mycket kommer jag att fylla de närmsta dagarna med just det. Och hästar också förstås. Att rida är meningen med livet.

Det där med julafton är inte riktigt min grej. Av flera anledningar. Fast jag har ändå gått från att börja stressa upp mig över att jag inte kommer att slippa ifrån den det här året heller till att tycka att den ändå kan vara helt okej. Fast med reservation för att jag kan ändra mig väldigt kvickt.

Detta året fick jag förtroendet att göra en finsk kålrotslåda, en såndär som jag brukade göra förr och som var så god… Det är bara det att jag inte har en aning om vart receptet har tagit vägen och om det inte var så att jag gjorde som jag brukar då jag börjar med att följa receptet för att ganska snart inse att det där med kryddningen har de säkert glömt att skriva klart och så menar de säkert att man ska ha i lite andra saker också och de kan väl ändå inte mena allvar när de skriver att man ska göra på det där viset…..och så har jag plötsligt gjort något helt annat än det som faktiskt står i receptet… Så lite med ett nervöst fnitter påbörjade jag en rotfruktsgratäng under gårdagen eftersom jag tyckte att kålrotslådorna lät alldeles för trista. Mitt upp i allt ringde en kompis och jag insåg lite halvt förtvivlat efteråt att jag glömt både salta och krydda, men höll tummarna för att det skulle funka ändå, jag hade ju ändå inte följt receptet helt och hållet. Det var till exempel på tok för lite grädde i. Löjligt…

Jag tappade hakan litegrann när det faktiskt både gick att äta den och att den kanske till och med var lite god. Jag får nog göra om det där fler gånger. Men nästa gång ska jag försöka låta bli att skära av mig fingertoppen på den galet vassa skalaren.

Det blev en lugn julafton, fin och mysig med alldeles för mycket mat och enbärsdricka. Precis som det ska vara. Men det verkar som att minnena är svåra att hålla borta, de trängs i farstun och krälar fram över golvet som oinbjudna gäster så fort jag släpper ner garden. I bilen hem vred jag upp volymen och sjöng, sjöng, sjöng ”if I had a diamond heart, if I was unbreakable” och styrde mjukt i kurvorna.

Resterna av mina minnen ville följa med in och jag insåg tjurigt att inte ens té skulle hjälpa den här kvällen. Musiken fick bli räddningen. Så till toner och rytmer som bjöd in till dans tog jag några första trevande steg, släppte ut håret och andades ut i en lång suck. Det här är en värld som är bara min, suggestiv musik, dans som inte följer några regler, och steg som får vara precis som de vill. Inga hämningar, osäkerhet eller rädsla för vad någon ska tycka. Jag släppte allt, kroppen fick säga precis vad den ville, stort och yvigt, smått, sensuellt, rått, argt och starkt. Jag dansade som ingen sett mig dansa och som jag aldrig dansat förr med svetten i skira pärlor och med håret vildare än någonsin. Tills jag rasade ihop i en andfådd hög på golvet. Befriad.

Strax är den här aftonen över. Jag varken gömde mig för den eller gjorde den till något dramatiskt. Men jag bjöd upp till dans medan månen bröt fram genom molntäcket som legat tungt över världen och nattens tystnad vilade över skogen.

Jag hoppas innerligt att din jul är en bra jul, att du är rädd om dig och är på just den plats där du själv vill vara och inte där andra förväntar sig att du ska finnas. Det är vad jag försökte göra i så många år och det blev inte bra. Nu följer jag rytmen av mitt hjärta istället. God jul ❤

Hästarna var pigga och glada idag. De har fått snöskor och det var tydligt att de kände sig säkrare i snön med dem på. När jag satt upp förberedde jag mig på att det kunde gå undan fortare än jag tänkt mig med en gång eftersom han mer betedde sig som ett ystert fullblod än en islandshäst, men han höll sig i skinnet tills det fanns utrymme att rasa iväg i högsta möjliga tempo. Jag rider alltid med lösa tyglar i de lägena, precis tvärtemot vad jag har fått lära mig, och låter honom springa i det tempo han själv väljer. Jag har aldrig gjort som folk har sagt åt mig förr så jag tänker inte börja nu, jag ler bara ännu lite bredare. Jag litar fullkomligt på den lilla lurvenpajsaren som så glatt bär omkring på mig. Det skulle vara tråkigt att hålla tillbaka hans glädje. Att få vara den som får sitta på hans rygg och känna fartvinden och ivern i hans steg är något jag aldrig kommer att tröttna på eller sluta vara tacksam över. Absolut trygghet och lycka på en och samma gång.

Jag hade velat filma lite idag, men det var så råkallt att det värkte i tår och fingrar så jag vågade inte ens försöka. Jag hade bara tappat allt och trasslat in mig i mig själv, tyglar och yvig man.

Under kvällen har snökanonerna oavbrutet gjort ny snö till slalombacken. Det är ett ljud som jag lärt mig att tycka om. Snart kommer turisterna och det blir en helt annan stämning här runt omkring. Snöröken i det gula ljuset från lamporna som lyser upp backarna är vackert det också, på sitt alldeles egna lilla vis.

Jag lärde mig att åka slalom i de där backarna. Livrädd för liften i början och med skidor som knappt var längre än pjäxorna. Men när rädslan väl släppte kunde ingenting stoppa mig. I andra backar provade jag mig fram, åkte mer baklänges än framlänges, provade hur många piruetter jag kunde göra innan jag föll ihop av yrsel, lekte ballerina med den ena foten så högt upp det gick, for sedan ut i terrängen för att se om det gick att hitta andra vägar än de som var tänkta egentligen och skrattade så jag kiknade av hur galet allt kunde bli när man band ihop sina och kompisens stavar och snurrade sig nedför så branta backar vi kunde hitta. Jo, jag längtar efter att få stå på ett par skidor igen och förhoppningsvis blir det verklighet snart. Fast inte i mina gamla barndomsbackar, de har jag vuxit ur och det är alldeles för många turister där och trängs numera. Men längtan och verklighet är inte samma sak, så jag går och tittar mot anläggningen och ler åt fina minnen så länge. Man vet aldrig hur framtiden blir. Det får tiden utvisa. Under tiden letar jag mig fram bland stammar, rötter och snötyngda grenar i det som ger lugn och trygghet. Rytmen och ljudet av mina kängor i skogens omslutande värld.

Vid den här tiden på året brukar det dyka upp små summeringar från folk över vad som hänt det senaste året, vilka bilder som fått flest likes, höjdpunkter och det som på annat sätt varit det bästa av allt som skett. Jag funderade över det när jag gick kvällspromenaden idag. Om jag kanske skulle göra likadant. Titta igenom vad som fått mest uppmärksamhet på olika sociala medier och göra någon slags sammanställning av det. Men så är det ju inte riktigt jag… Här på bloggen tror jag nog att de populäraste inläggen poppar upp ändå, vare sig läsarna önskar det eller inte och jag brukar alltid slås av att statistiken på något sätt ändå aldrig stämmer överens med verkligheten och dessutom har jag aldrig varit särskilt glad i siffror så jag kom fram till att det nog är lika bra att jag låter bli.

Tankspritt fortsatte jag att halka fram på den snötäckta stigen och funderade vidare på vad som verkligen längst in i hjärtat betytt mest för mig under året. Det är väldigt många saker, men det jag minns starkast är gånger då jag fått ögon att glittra av glädje, gemensamma gapskratt och känslan av att höra ihop, dela ett ögonblick av skörhet, glädje, ett andetag och hjärtslag i den skiraste stunden av lycka. Det har varit värt alltihop och burit mig genom allting annat. Resten har inte så stor betydelse, statistiken menar jag.

Jag har lärt mig massor av saker om mig själv och andra och det känns som att det har gått så fort. Särskilt hösten och vintern fram till nu har rusat på med större hastighet än jag trodde var möjligt. Lite oroligt har jag gått ut i skogen och känt efter om jag kanske har tappat bort lite av mig själv mitt i hastigheten, men nej, det är som att jag har blivit mer äkta istället.

Kreativiteten har varit ganska mycket mindre den senaste tiden, men det kan den också få lov att vara. Det är sånt som händer ibland och det är okej. Det har varit mycket annat som har behövt min tid.

Just nu vilar jag i att det har kommit lite snö, att jag som vanligt inte hunnit göra hälften av det jag tänkt före jul och att så mycket bara hänger i luften i väntan på nästa steg, den där stunden som just när den sker känns som en evighet och som man tror aldrig kommer att gå över, men som efteråt inte alls känns lika svår, oavsett hur det blir.

Det kommer att bli bra. Kanske inte med en gång eller ens snart, men så småningom.

Det som betyder mest är inte siffrorna och statistiken, utan det som berört ens själ. Allt annat ordnar sig. Kanske inte så som man tänkt, men kanske till och med på ett bättre sätt.

När allting faller, rämnar och rasar i allt högre takt viskar jag stilla i ditt öra.

Minns vad jag har sagt.

När allt är bottenlöst och svart och världen virvlar i allt snabbare takt.

Minns vad jag har sagt.

Större än det som är vi, vackrare än någonting annat och starkare än allt som har varit, leder stigen till ett nytt äventyr. Om du snubblar och faller, då finns jag där för dig. Viskar stilla i ditt öra. Väntar tills du är redo att gå igen, håller varsamt om dig med mina läppar mot din panna.

Jag väntar här, tills du är redo att gå igen. Sida vid sida, på nya äventyr.