Mitt i vintern

Hästarna var pigga och glada idag. De har fått snöskor och det var tydligt att de kände sig säkrare i snön med dem på. När jag satt upp förberedde jag mig på att det kunde gå undan fortare än jag tänkt mig med en gång eftersom han mer betedde sig som ett ystert fullblod än en islandshäst, men han höll sig i skinnet tills det fanns utrymme att rasa iväg i högsta möjliga tempo. Jag rider alltid med lösa tyglar i de lägena, precis tvärtemot vad jag har fått lära mig, och låter honom springa i det tempo han själv väljer. Jag har aldrig gjort som folk har sagt åt mig förr så jag tänker inte börja nu, jag ler bara ännu lite bredare. Jag litar fullkomligt på den lilla lurvenpajsaren som så glatt bär omkring på mig. Det skulle vara tråkigt att hålla tillbaka hans glädje. Att få vara den som får sitta på hans rygg och känna fartvinden och ivern i hans steg är något jag aldrig kommer att tröttna på eller sluta vara tacksam över. Absolut trygghet och lycka på en och samma gång.

Jag hade velat filma lite idag, men det var så råkallt att det värkte i tår och fingrar så jag vågade inte ens försöka. Jag hade bara tappat allt och trasslat in mig i mig själv, tyglar och yvig man.

Under kvällen har snökanonerna oavbrutet gjort ny snö till slalombacken. Det är ett ljud som jag lärt mig att tycka om. Snart kommer turisterna och det blir en helt annan stämning här runt omkring. Snöröken i det gula ljuset från lamporna som lyser upp backarna är vackert det också, på sitt alldeles egna lilla vis.

Jag lärde mig att åka slalom i de där backarna. Livrädd för liften i början och med skidor som knappt var längre än pjäxorna. Men när rädslan väl släppte kunde ingenting stoppa mig. I andra backar provade jag mig fram, åkte mer baklänges än framlänges, provade hur många piruetter jag kunde göra innan jag föll ihop av yrsel, lekte ballerina med den ena foten så högt upp det gick, for sedan ut i terrängen för att se om det gick att hitta andra vägar än de som var tänkta egentligen och skrattade så jag kiknade av hur galet allt kunde bli när man band ihop sina och kompisens stavar och snurrade sig nedför så branta backar vi kunde hitta. Jo, jag längtar efter att få stå på ett par skidor igen och förhoppningsvis blir det verklighet snart. Fast inte i mina gamla barndomsbackar, de har jag vuxit ur och det är alldeles för många turister där och trängs numera. Men längtan och verklighet är inte samma sak, så jag går och tittar mot anläggningen och ler åt fina minnen så länge. Man vet aldrig hur framtiden blir. Det får tiden utvisa. Under tiden letar jag mig fram bland stammar, rötter och snötyngda grenar i det som ger lugn och trygghet. Rytmen och ljudet av mina kängor i skogens omslutande värld.

2 reaktioner till “Mitt i vintern

  1. hello Evelina, beautiful winter, and I here with +32°, ha ha ha… I even have a wallpaper with a forest and lakes with surrounding fog to mentalize me of not feeling so hot, ha ha ha…

    Have a nice Sunday.
    a warm hug, fernando.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s