Vinterpromenad

De senaste dagarna har solen brutit genom molnen, letat fram färger i världen och fått människor att vara ute nästan ännu mer än under sommaren. Eller så är det för att det är så få timmar det är ljust som det känns som att precis alla är utomhus samtidigt.

Själv gick jag rakt i famnen på en jägare idag. Eller tre egentligen. Men det var nog bara en som blev sur för han kom klivandes mot mig och hojtade något om min hund. Själv hade jag både blivit överraskad och inte så lite förvånad över att de jagade just där, på ett ställe där det rör sig mycket folk och flera skidåkare. Jag hade stått en god stund och njutit av utsikten, tagit lite bilder och som avslutning kastade jag Vidars boll över krönet på kullen ner i slänten. Han for glatt efter den men kom kvickt tillbaka utan boll då en hare kommit rusandes i full karriär rakt emot honom. Hade inte jägaren kommit stövlandes ögonblicket efter hade jag vikt mig av skratt över den dråpliga synen. Nu vände jag bara på klacken och gick. Jag hade ingen lust att konfronteras med jägaren idag. Han är säkert jätterar och ville antagligen bara väl, men jag var inte mottaglig för vänliga förmaningar.


Jag brukar inte ens gå där i vanliga fall, men igår red vi förbi ett ställe där de har highland cattle och det var så vackert och effektfullt att se de lurviga djuren i kontrast mot snön och i solen att jag hoppades på att få en chans att ta lite bilder på dem idag. Nu blev det inte så. I hagen fanns inte en endaste liten lurvig ko så långt ögat kunde nå.

Fast det gjorde inte så mycket. Det är så högt beläget att man kan gå och njuta av den milsvida utsikten en bra stund. Dessutom var det mer snö kvar fastän att plusgraderna ätit upp det mesta av snön på alla andra ställen.

Som vanligt njuter jag av glittret. Små perfekta diamanter i en sprakande kaskad av färger där man bara förväntar sig vithet. Det är som balsam för själen att ha fått lite ljus och sol de här dagarna.

Vidar nosade glatt i spåren efter hästarna och jag kunde inte låta bli att undra om han förstod att jag var en av dem som suttit på ryggen på den ena. Speciellt på ett ställe där vi alla suttit av för att leda hästarna en bit. Hur mycket förstår en hund egentligen?

Ikväll rullade dimman in från ingenstans, molntäcket var kompakt och den sena promenaden var mörkare än någonsin. Det är skönt att inte Vidar är mörkrädd längre och han tuffade på i vanlig lycka över att få springa medan jag berättade för träden om den senaste tiden som gått och mina snurriga tankar kring framtiden. Det enda jag har lärt mig i livet är att det aldrig blir som man tror och för det mesta blir det inte ens på ett sätt som man kunnat föreställa sig. Just nu vill jag bara ha lugn och ro. För mig innebär det att min stegräknare stannar på minst en dryg mil varje dag, att tvätthögen och dammtussarna växer ohämmat och att luncherna blir totala överraskningar beroende på vad som är mest akut att rädda i kylen för tillfället. Det är livskvalitet för mig och så länge det inte regnar eller snöar alltför mycket kommer jag att fylla de närmsta dagarna med just det. Och hästar också förstås. Att rida är meningen med livet.

En reaktion till “Vinterpromenad

  1. hello Evelina, very good image of the sun through the branches of the tree, I see that it has been a nice day, it is very well…

    I agree to have quality of life, in summary, ”things have to be at my service, and not I at the service of things”…

    you have a good night,
    a hug, fernando.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s