Känna pulsen brusa

Soluppgången var helt magisk idag. Jag blev helt trollbunden och stod bara och tittade och tittade för att inte missa skådespelet med den stigande solen, dimman och råheten som nästan kröp innanför väggarna när temperaturen sjönk allteftersom det blev ljusare. Jag kom mig inte för att gå ut med kameran. Tänkte att jag inte skulle hinna och ville verkligen inte missa en sekund. Efter ungefär tjugo minuter var allting över. Sedan var det en vanlig morgon igen.

Jag vaknade inte sådär rasande tidigt, men tillräckligt för att komma iväg på promenad i hyfsad tid och kroppen kändes starkare efter en längre tids tröghet. Vet inte om det är rätt ord, men ibland känns min kropp så svag, som att ingenting händer trots att jag tar i. Allting är tungt och jag får inte någon kraft i stegen. Litegrann av det hängde fortfarande kvar, men längtan efter att få ta ut stegen mellan stammar och på mjuka stigar lockade mig längre bort idag och jag följde en vandringsled som jag inte gått förut. I mina ögon är det mer en promenadrunda än en vandringsled med sina 5.8 km, så den fick bli en integrerad del av resten av min promenad, men det var fint att få trampa på ny mark.

Höjdskillnaderna gör att man får upp pulsen rejält mellan varven och det var skönt att den värsta trögheten gått över så att jag slapp oroa mig för om jag skulle orka eller inte. Flinade lite för mig själv när jag tänkte på Markus Torgeby och hans enkla träningstips. På med ett par skor, någon typ av kläder och ge dig ut. Inte konstigare än så. Rör på dig och lyssna till dina hjärtslag. Det är viktigt.

Jag vet att jag har skrivit om det förut, men även om du är en sån som inte tycker om att läsa böcker så lyssna på hans bok Löparens hjärta. Raka sanningar, inga krusiduller, men ändå med en större känsla (och ett större hjärta) än många lyckas förmedla.

Så jag lyssnade på min puls och mina andetag och rytmen av mina steg mot marken. Efter ungefär sju kilometer fick jag ro att stanna upp och njuta en stund.

Denna delen är annorlunda än där jag brukar gå. Fler lövträd, hasselbuskar och knallgröna små blåsippsblad i backarna ner mot sjön. Jag kommer att gå här fler gånger, även om det innebär en större risk att stöta på folk. Trots att jag normalt sett är hyggligt social och älskar att prata är jag inte ett dugg intresserad av att småprata eller vara trevlig när jag går. Då letar jag bara efter det som sker utanför de vanliga cirklarna som livet innebär.

Plötsligt började jag längta efter att börja springa igen. Ryggen verkar ha läkt bra och när styrkan har byggts upp lite bättre efter den alltför långa vilan kommer jag förhoppningsvis igång igen. Blir det en vinter med kyla och barmark så dröjer det nog inte så länge till.

Men fram tills dess kommer jag att trampa runt i min sagovärld, drömma om det som har varit och det som kommer att bli bättre så småningom. Även om det känns som att allting är det svartaste svarta så klarar även den minsta lilla ljusglimt att skingra mörkret. Det kanske inte finns en omedelbar lösning på allting, men det kommer alltid att komma en. Det var vad promenaden gav mig idag. Hopp om en lösning, ljus och framtidstro. Jag är stark igen.

3 reaktioner till “Känna pulsen brusa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s