I stormens spår

Dagarna innan stormen Alfrida kom var grå, mjuka och korta. Jag hann inte med så mycket som jag hade tänkt, men sådär är det väl för oss alla ibland. Nyårsafton varade en liten stund och sedan har dagarna plötsligt tagit ett skutt framåt snabbare än jag räknat med.

Alfrida smög sig fram, ökade i hastighet för att sedan släppa fram lite solljus och stillhet en stund innan hon ökade sin kraft igen. I två nätter lyssnade jag på kastvindarna och den sista natten skallrade fönstren och det knakade i väggarna. Jag kunde inte låta bli att fundera över hur man bär sig åt när man är ute på vandring och hamnar mitt i en storm ute i skogen. Letar reda på ett kalhygge?

Morgonen efter var ljus och stilla. Här omkring har vi inte drabbats så hårt som i andra delar av landet där de fortfarande kämpar med att få tillbaka strömmen och ta sig fram till folk. Ändå är det flera träd som har fallit och faktiskt än fler som har knäckts som tändstickor ungefär halvvägs upp. Ett av dessa träd, som jag gått förbi, ser ut att ha flyttats vertikalt flera meter och hänger nu rakt på trädet bredvid. Undrar hur man får bort ett sådant träd? Drar ned det med en maskin förmodligen…

Idag var ljuset annorlunda. Det fanns där igen, med en färg som jag knappt minns. I motljuset gick jag och kisade och log åt alla regnbågens färger som uppstod i mina ögonfransar. När jag var liten trodde jag att alla andra också kunde se när solen färgade dem så vackra och var inte så lite mallig över det. Ända tills jag frågade mamma vilket hon tyckte var finast, regnbågsfärgerna eller när det bara gnistrade som diamanter och hon förvånat tittade på mig och undrade vad jag pratade om. Efter det slutade jag kisa för att göra regnbågsfärger. Diamanter med för den delen. Fast nu är jag tillräckligt gammal för att tycka att det är roligt att leka sådär igen. Särskilt när ljuset är honungsgult och lockar fram toner av kommande vår i luften. Viden är på väg att spricka ut och doften av multnande löv smög sig fram i söderlägen där solen fått chans att värma marken något.

Det känns märkligt, för på samma gång som jag längtat efter riktig vinter och snö bubblade en längtan efter våren upp så kraftigt i mig att jag spontant tänkte att vi väl kan hoppa över resten av vintern helt för den här säsongen. Jag till och med böjde mig djupt över en av myrstackarna och tittade efter om det inte var så att en och annan yrvaken myra spatserade omkring där.

Det gjorde det inte. De sover fortfarande djupt. Men jag kunde såklart inte låta bli att fundera över hur det går till när de bestämmer sig för att vakna. Skickar iväg Anton, som råkar befinna sig ytterst för tillfället för att kolla läget? Stackars Anton som med skallrande tänder och stela ben hasar ut, tittar sig omkring, och när han hasat tillbaka igen meddelar att det fortfarande är vinter och undrar om han inte kan få låna några tofflor. Han förfryser ju nästan tårna på kuppen… Ibland får jag försöka att inte tänka så mycket, annars kommer jag att tycka synd om Anton för resten av den här vintern. Han kanske behöver en halsduk också?

Så vi gick vidare, jag och Vidar, gick där jag inte alls planerat att gå från början. Bort från motorsågsljud och bullret från skidanläggningen, närmare de stillsamma träden, över ån och längs med glatt porlande bäckar.

Fastän att jag tänkt att jag inte skulle summera året som gått, i alla fall inte i bilder och text, kunde jag inte låta bli att låta tankarna virvla där omkring ändå. Mitt bloggår började i april så det är kanske då jag ska se tillbaka på mina inlägg och summera dem, men 2019 började ju för inte så många dagar sedan. Det har varit ett turbulent år, året som gick, och särskilt den sista tiden. Inför det nya året tänkte jag sätta mig ner och se vad jag kan göra för att det ska bli lugnare, mjukare och inte så stökigt. Jag har en plan för mitt liv, i stora drag, och den vill jag behålla. Så sakteliga ska jag bygga upp styrka och kondition igen, nu när ryggen verkar ha läkt så bra och stukningen av foten inte märks längre. Eller tja, jag fick faktiskt rejält ont i ryggen idag igen, men jag låtsas inte om det och prövar om övningarna jag fått hjälper även på den andra sidan där det small till idag. Skam den som ger sig. Gick det första över så ska väl det här också släppa.

Det är förstås inte bara min hälsa som allting snurrar kring. Människor har kommit in i mitt liv och en del har försvunnit. Alla har lämnat avtryck på sina vis och en del har vänt upp och ner på väldigt mycket, så även om jag själv trodde att jag visste hur allt skulle vara så fick jag vackert finna mig i att livet ibland har sina egna planer för hur saker och ting ska gå till. Det var bara för mig att hålla i hatten och åka med.

Men jag tänker att det är lite som efter stormen Alfrida, när livet stormar och ibland fäller träd i ens väg får man lov att finna nya stigar. Det kanske blir trassligt ett tag, men till slut hittar man tillbaka igen.

Istället för att försöka göra så många olika saker tänkte jag fokusera på det jag är bra på. Att gå. Låta fötterna bestämma vägen. Att finnas bland mjukmossan, färgerna som solen trollar fram mellan stammar och löv och andas i kristallklara nätter i månljus och blånande skuggor. Ibland kanske jag kan nå ut och röra vid någons själ med mina inlägg, kanske förmedla något av den kraften som finns i marken jag lyfts fram av, värmen i soldiset mellan stammarna och mjukheten i det porlande ljudet i bäckarna. Det vore en gåva för mig.

Så småningom kommer nog kreativiteten tillbaka igen, när jag fått vilat från det som stormat ett tag. Jag ser fram emot det. Med mjuka steg genom livet.