Byter saga mot saga

De arabiska tonerna i min kropp har ebbat ut och känslan av tusen och en natt byttes ut mot en nordisk sagovärld idag igen när vi gav oss iväg på promenad, jag och Vidar. Det är inte speciellt kallt egentligen, men på sina ställen är luften rå och oförlåtande. Då är det som skönast att komma uppför branterna och andfått se Vidars virvlande andedräkt tunnas ut i ett stråk över marken. Här får jag sinnesro, ingen ondska eller oro i världen kan nå mig här och även om någon skulle följa efter så skulle de tappa bort mig bland de vindlande stigarna som bryter av åt olika håll. Jag bara önskar att området hade varit hundra gånger så stort.

Den senaste tiden har gjort att jag har ett ökat behov av att vara ensam, helt ensam, och egentligen vill jag bara fortsätta att gå längre och längre bort, mot tätare skog, grönare mossa och tystare tystnad. Men idag fick det vara i sagornas värld som jag satte fötterna i riktning mot. Där finns inga begränsningar och sådant som jag inte förstår mig på.

Vidar väntar som vanligt helt tålmodigt. Han vet att jag ibland förlorar mig i en värld dit han inte kan följa mig men han kräver ingenting för att jag ska komma tillbaka. Egentligen är han nog en del av den där sagovärlden, som en portvakt mitt emellan med sitt obekymrade tuggande på bollen.

Den tunga känslan i kroppen var tillbaka idag och jag funderar på vad jag kan göra åt det. Förmodligen gå ännu mera, väga upp allt med bra mat och få tillbaka den där förbättrade sömnrutinen igen. Det kommer att bli bra. Så småningom kommer styrkan tillbaka, kraften och glädjen kommer att bubbla i blodet, hjärtat att slå i kraftfullhet och skimrande ögon möta morgonen med nytt ljus. Inte riktigt än, men snart. Jag är stark nog. Så jag väntar tills det händer, med ett tålamod som jag inte visste att jag hade.