Bröllop!!

Så länge jag sitter ner märks det ingenting, men precis som Maysa säger när hon lutar huvudet lätt bakåt när vi pratar med varandra så är jag längre än de allra flesta bland alla bröllopsgästerna. Bara några av de yngre killarna är längre.

Mamma och jag åkte iväg på en bröllopsfest ikväll. En härligt välkomnande, och dundrande dansant tillställning som gjorde att jag inte alls kunde vara stilla.

Det började förstås lugnt, som ett vanligt svenskt firande där det obligatoriska bildspelet och berättelsen om barndomen drogs fram. Brudgummens förkärlek för bilar och sådär. Därefter tutade det ett flertal bilar ute på gatan och sedan slutade de flesta likheterna. Innan brudparet kom in i salen förbereddes alla av en kvinna i virvlande dans.

Därefter trädde flera dansare in och till sist brudparet. En fantastisk entré! Om jag någonsin hade gift mig skulle jag definitivt kunnat tänka mig att dansa in till festen.

Vi åt tillsammans, alla satt lite där de ville och så länge som de ville, och när några till hade hållit några korta tal var det gästernas tur att lära sig arabisk dans. Självklart ville jag lära mig det! Är det någonting förutom att gå alldeles för mycket och alldeles för långt som kan uppsluka mig fullständigt så är det dansen. Det var såklart väldigt grundläggande och enkla steg de visade och jag fick lägga band på mig för att inte tigga och be om någon liten extra lektion. Jag ägnade mig åt att försöka härma tjejernas spontana dans en stund senare istället.

Jag insåg ganska snabbt att den stora likheten mellan de bröllop jag varit på tidigare och detta var att bröllopsparet nog har det tråkigast. Att sitta på finaste platsen och ta emot folks hyllningar av olika slag skulle ha fått mig att åla runt av tristess efter tjugo minuter. Nu hann jag bara med att gäspa stort några gånger. Visst, de dansade ett par korta sessioner, men själv skulle jag ha kunnat fortsatt en bra stund till om jag varit bruden.

Jo, kontrasterna var stundom stora, precis som jag hade hoppats när jag förberedde mig hemma och tog små studsiga steg mellan rummen medan jag letade efter allt som jag har en förmåga att tappa bort. Jo, jag tappar alltid bort precis allting. Eller så springer allting och gömmer sig för mig, jag har inte riktigt listat ut vilket…

Men när jag hittat strumpbyxorna, klänningen och ett par skor utan grus och med lite klack på var jag nöjd. Det skulle nog gå att fira bröllop i det där.

Så med arabisk musik och dundrande trummor fortfarande pulserande i mina ådror ligger jag och lyssnar på regnet utanför. Lugnt och stilla faller det på träden och marken. Om en stund har jag säkert somnat.