Släpp loss kraften

Det där med julafton är inte riktigt min grej. Av flera anledningar. Fast jag har ändå gått från att börja stressa upp mig över att jag inte kommer att slippa ifrån den det här året heller till att tycka att den ändå kan vara helt okej. Fast med reservation för att jag kan ändra mig väldigt kvickt.

Detta året fick jag förtroendet att göra en finsk kålrotslåda, en såndär som jag brukade göra förr och som var så god… Det är bara det att jag inte har en aning om vart receptet har tagit vägen och om det inte var så att jag gjorde som jag brukar då jag börjar med att följa receptet för att ganska snart inse att det där med kryddningen har de säkert glömt att skriva klart och så menar de säkert att man ska ha i lite andra saker också och de kan väl ändå inte mena allvar när de skriver att man ska göra på det där viset…..och så har jag plötsligt gjort något helt annat än det som faktiskt står i receptet… Så lite med ett nervöst fnitter påbörjade jag en rotfruktsgratäng under gårdagen eftersom jag tyckte att kålrotslådorna lät alldeles för trista. Mitt upp i allt ringde en kompis och jag insåg lite halvt förtvivlat efteråt att jag glömt både salta och krydda, men höll tummarna för att det skulle funka ändå, jag hade ju ändå inte följt receptet helt och hållet. Det var till exempel på tok för lite grädde i. Löjligt…

Jag tappade hakan litegrann när det faktiskt både gick att äta den och att den kanske till och med var lite god. Jag får nog göra om det där fler gånger. Men nästa gång ska jag försöka låta bli att skära av mig fingertoppen på den galet vassa skalaren.

Det blev en lugn julafton, fin och mysig med alldeles för mycket mat och enbärsdricka. Precis som det ska vara. Men det verkar som att minnena är svåra att hålla borta, de trängs i farstun och krälar fram över golvet som oinbjudna gäster så fort jag släpper ner garden. I bilen hem vred jag upp volymen och sjöng, sjöng, sjöng ”if I had a diamond heart, if I was unbreakable” och styrde mjukt i kurvorna.

Resterna av mina minnen ville följa med in och jag insåg tjurigt att inte ens té skulle hjälpa den här kvällen. Musiken fick bli räddningen. Så till toner och rytmer som bjöd in till dans tog jag några första trevande steg, släppte ut håret och andades ut i en lång suck. Det här är en värld som är bara min, suggestiv musik, dans som inte följer några regler, och steg som får vara precis som de vill. Inga hämningar, osäkerhet eller rädsla för vad någon ska tycka. Jag släppte allt, kroppen fick säga precis vad den ville, stort och yvigt, smått, sensuellt, rått, argt och starkt. Jag dansade som ingen sett mig dansa och som jag aldrig dansat förr med svetten i skira pärlor och med håret vildare än någonsin. Tills jag rasade ihop i en andfådd hög på golvet. Befriad.

Strax är den här aftonen över. Jag varken gömde mig för den eller gjorde den till något dramatiskt. Men jag bjöd upp till dans medan månen bröt fram genom molntäcket som legat tungt över världen och nattens tystnad vilade över skogen.

Jag hoppas innerligt att din jul är en bra jul, att du är rädd om dig och är på just den plats där du själv vill vara och inte där andra förväntar sig att du ska finnas. Det är vad jag försökte göra i så många år och det blev inte bra. Nu följer jag rytmen av mitt hjärta istället. God jul ❤