I vänliga kvällar sitter jag ute så länge det går tills knotten blir för besvärliga. Tänker tankar om nu och då, funderar på det stora i det lilla och förlorar mig i en grön skalbagges promenad på min arm.

För några dagar sedan tappade jag tålamodet med mig själv, en sugande trötthet har sakta sugit musten ur mig sedan jag skrev på kontraktet till mitt nya hem. Det är som att all stress över var jag ska bo, budgivning och osäkerhet gjorde att jag stupade istället för att få ny kraft när det väl löste sig. Att det dessutom löste sig så bra borde ha gjort mig ännu piggare, tänkte jag, medan ännu en illgrön skalbagge landade på min arm. Lite diffust förundrades jag över mängden av dem då jag insåg att hela stolen var fylld av spatserande grönisar, en del i färd med att göra nya små baggar. Det här året verkar bli en ovanlig sommar i form av onormala trädblomningar, galna mängder gröna skalbaggar och alldeles för få syrénblommor.

Nåja, att jag till slut ledsnade på min energilöshet gjorde att jag joggade istället för att gå, tränade intervaller i uppförsbackar och medan jag flåsande som en blåsbälg hämtade mig på backkrönet kastade jag ner bollen åt hunden en extra gång och för tusende gången undrade om han någonsin kommer att bli trött av träning.

Dagen efter for jag in till samhället och köpte ordentligt med så färska grönsaker som möjligt, olika färger och form, och lite rödbetsjuice. Inte min melodi, men jag tror att jag läst någonstans att det är bra för kroppen, så ett stort glas klunkade jag i mig under ett vilt grimaserande. Allt det toppade jag med en burk vitaminer som också ska hjälpa till att ge energi.

Placeboeffekten ska man aldrig förringa och ikväll är första gången på länge som jag tog med mig kameran på promenaden. Tänk att efter en vitamintablett, en krispigt färsk lunch och en joggingtur senare få tillbaka så mycket livskraft att det var en mjuk lycka över livet som spred sig genom kroppen. Färgerna blev intensivare, ljuset på kvällshimlen flödade snällt genom fluffiga moln och lupinerna stod som en allé i kontrast mot hundkexen på min väg.

Nu när månen letat sig upp över trädgränsen och fåglarna har tystnat för natten letar sig ett kyligare stråk av luft in genom fönstret. Det är stilla, sommarens iver har gått till vila en stund. I den ljusa sommarnatten tankar jag ny energi, andas mjukt mot sovande, varm päls. Små snarkande pip från katten påminner om att det är dags att sova.

Det är sällan jag plockar blommor. Ganska ofta tänker jag att jag ska göra det och kanske till och med på vägen hem under promenaden. Men så upptäcker jag att jag ändå inte har tagit med mig en endaste blomma hem ändå. För vilken bukett som helst överträffas av alla dikeskanter, ängar och skogspartier som vi passerar. I skogens skuggor lyser en skogsstjärna upp mer än en gyllene smörblomma på ängen bredvid. Liljekonvaljernas små klockor doftar långa vägar innan de små pärlorna dyker upp under ett lövträdstak. Jag förlorar mig i en mångfald som jag aldrig kan få i en bukett på köksbordet.

I vänliga juni borrar jag mig djupt in i sommaren, sjunker in i famnen på grönskan och suger i mig så mycket jag kan genom varje por. Här är jag hemma, i ljusa sommarnätter, pastellfärgade soluppgångar och syrendoftande kvällar. Det är just det här som är lika fantastiskt varenda år, när de små rådjurskidens öron knappt når upp ovanför grässtråna och mamman står stadigt kvar bredvid, trotsande sin instinkt att fly. Det är när tofsvipor upprört gnäller och flaxar omkring en varje gång man passerar boet med ungar och lammen näääar i en hage lite längre bort.

Jag borrar mig in i allt det som juni bjuder på, en mjukhet och livskraft som aldrig sinar. I soldoftande hud, i kraftiga åskskurar och blött gräs. Suger i mig av livskraften, sveps med av intensiteten och somnar vaggad av koltrastens mjuka stämma.

Juni, jag älskar det du för med dig.

Njuter av solen, vinden och regnet. Att värmen försvann gör ingenting. Någonstans hänger oron från förra årets torka ännu kvar. Att vakna av störtskurar mot fönstret om natten gör mig trygg. Ännu är det ingen torka i sikte, marken är fuktig när man sätter sig ner och regnjackan åker på oftare än jag kan minnas att jag använt den förut. Det är inte lika lätt att ta med sig kameran ut i det där vädret, men jag har ändå fått befinna mig så mycket i civilisationen att det hade blivit en helt annan typ av blogg om jag tagit bilder och skrivit om det. Men det är kanske inte så konstigt när man är i färd med att köpa hus.

Snart vänder månaden in i sommaren. Det är ännu lite overkligt, fastän att hela världen är ense om att den redan är här. Midsommarblomster är på väg att slå ut, syrenerna har tagit sats och skänker strax kaskader av lila och vitt omkring sig. Mina promenadstråk kantas av ystra kossor, kalvar och tjurar i en enda röra och jag är glad att jag har fått lite träning i hur de fungerar för det är inte mycket till staket emellan oss… De senaste dagarna har jag valt att gå andra vägar där det inte är fullt lika många djur. Än…

Att gå från ren förtvivlan över att behöva lämna platsen jag älskar till att plötsligt bli husägare några kilometer längre bort har tagit på krafterna. Jag är glad för att jag blir kvar över sommaren, att få njuta av mjuka och ljusa nätter i invanda spår. Att bara vara och ändå veta att jag är trygg även när hösten kommer. Då kommer jag att fylla det lilla skjulet med ved, göra rummen ombonade och fina och leka kurragömma med hunden medan katten är på strövtåg. Det kommer att bli en fin höst. Jag nästan längtar lite.

Men innan dess tassar vi mjukt vidare i skog och mark, ser på när älvorna dansar bort över ängen, fnissar åt en och annan kattuggla som inte förstått att det inte är tid för den att hoa fruset längre och förvandlar maskrosor till rinnande solljus i en liten burk.

Jag kokar dem förstås först. Men tänk ändå att vatten, citron och socker kan göra ett ogräs till något så fint. Det till och med doftar solljus om dem.

Den här sommaren blev inte som jag planerat, men det var väl att jag inte var någonstans halvvägs på väg genom Sverige och varit tvungen att avbryta för att leta efter ett nytt boende. Det hade varit ännu värre än att ha tre månader framför sig av en genuin kärlek till den kända skogen.

Till hösten väntar nya äventyr. Det ska verkligen bli fantastiskt roligt!

Det känns fortfarande overkligt och lite märkligt, men nu är kontraktet på min nya bostad påskrivet. Det har varit många turer fram och tillbaka och jag har kastats mellan hopp och förtvivlan flera gånger om. Det sista som ska klaffa nu är tillträdesdagen och utflytten från stället jag bor i nu.

Jag hade föreställt mig att jag närapå skulle spricka av glädje när jag lämnade fastighetsbyrån med kontraktet under armen, men istället infann sig en konstig tomhet. Jag for och köpte dyr choklad för att fira med och körde de snirkliga småvägarna genom skogen på vägen hem. Om bara några månader byter jag utsikt från min yttertrapp till den här:

Min alldeles egna yttertrapp. Min alldeles egna tomt. Mina alldeles egna maskrosor. Fast då kommer de förstås att vara överblommade sedan länge.

Jag blir nästan avundsjuk på mig själv. Skog, gärden och kossor alldeles inpå knuten. Precis så som jag vill ha det. Dessutom är det ett rött hus med vita knutar. Min dröm sedan länge är på väg att uppfyllas och jag blev så matt att det flimrade framför ögonen. Kanske känns det annorlunda om några dagar, när allt har lugnat sig lite och alla byråkratiska ord och formuleringar har slutat att studsa som pingpongbollar i huvudet på mig.

Då ska jag vila i tankarna på att jag ska ha mitt skrivbord i mitt nya hem, ställa datorn där på och skriva ännu mer än jag någonsin gjort förut.

Det kommer att bli ett fantastiskt äventyr!

Jag har alltid önskat mig en sån här gammal knarrig trappa i mitt hem. Nu har jag det, helt plötsligt. Komplett med mushål i väggen och allt! Kissekatten kommer att ha fullt upp i början… Annars får jag kanske behålla en av dem och kalla den för Husmusen. Det går säkert bra det också.

I den ljumma kvällen somnar vinden stilla. En älg mumsar på det allt grönare gräset, totalt uppslukad av det den håller på med och märker inte alls att jag och Vidar kommer knastrande längs med grusvägen. Knappt ens när jag hojtar lite åt den. När den väl lyfter huvudet ur grönskan stirrar den lite överraskat åt vårt håll och överväger en stund om den ska fortsätta att mumsa gräs. Men så tar den några kliv bortåt trädgränsen och försvinner.

Vidar och jag knastrar lugnt vidare längs med grusvägen. Vi är strax hemma igen.

Det har varit lite extra blåsigt ett par dagar och granarna har öst ur sig pollen så när regnet väl kom så kändes det som en befrielse. Luften smakade inte längre gult pulver och det intensiva solljuset blev istället mjukt och behagligt.

Jag blir fortfarande förvånad över hur varmt det plötsligt är. Vinterjackan hänger ännu redo i hallen och ibland behöver jag mössa när jag är på promenad, men så överraskade mig kvällen med en mjukhet som förra årets midsommarafton skulle blivit avundsjuk på. Det var bara mörkret och de alltmer uppvaknande myggorna som jagade in mig igen.

Om det var snålt med vitsippor i år så tar maskrosorna igen det med råge. Plötsligt tycker jag att de är helt ljuvliga. Vet inte om det var förra årets maskrossirap som gjorde att jag ändrade mig så drastiskt, trots att de är gula… Smaken av söt sommar på burk var bättre än allt annat i världen under huttriga vinterkvällar. Jag tror att jag ska göra ny sirap i år. Åtminstone en liten burk.

Lite längre bortåt stigen har asparna förändrat skogen så att det ser ut som ett vintrigt sagolandskap. Det är tydligen ett rekordår för dem i år och det märks tydligt.

Ullen är mjuk och fluffig, men flera träd som vi passerar har tappat grenar och det känns som att de kanske har tagit i ett uns för mycket. Hoppas att de överlever det här kraftiga tilltaget…

Tidigt, tidigt om morgonen sjunger koltrasten för mig. Det stilla ljudet av skog ger mig ro. Här finner jag balsam för själen och mer näring för att växa. Undrar vad jag ska bli när jag blir stor?

Jag borrar mig in i försommarens dofter, kan inte få nog. Viskar hemligheter till blommorna som nickar klokt och förstående tillbaka, eller kanske mest av vinden….

Den där doften som etsat sig fast i mitt minne från när jag vansinnigt purung skuttade förälskat hemåt genom natten. Jag kunde inte riktigt avgöra vad jag var förälskad i, alla vackra människor, i min ungdomliga lycka eller den mjuka, ljusa natten. Det spelade kanske inte så stor roll. Doften av hägg har alltid fört mig tillbaka till känslan av total förälskelse i allt. Då faller allting annat undan från mina tankar och stegen blir dansande lätta och ingenting dåligt kan hålla mig fast.

Nu är vi två som älskar att vara ute, även när skymningen faller och alla andra går till ro.

I stilla ljuset flyger de sista vakna fåglarna kors och tvärs och göken hörs varligt över sjön. Det är dags nu, våren byter snart om till sommarskrud och ingenting kan hålla det tillbaka. Inte ens de envisa frostnätterna tar bort allt liv som spränger sig fram lika obevekligt som den berusande effekten av häggens mjuka doft.

Det är dags nu, att fortfarande minnas de dansande stegen i ungdomens dofter. På väg hem, på väg mot nya äventyr, med ett förälskat hjärta. Förälskad i vad? I ljuset, färgerna, blommorna på marken, sömniga humlor och luften som jag andas.

Det är som att våren snubblar lite på sig själv, april var underbart varm och solig, lite för mycket varm och solig och gjorde nog de flesta av oss lite oroliga för att det skulle bli likadant som förra året fast ännu tidigare. Nu vände maj kraftigt på den föreställningen. Vi har kämpat i friska vindar med öronen bakåtfällda mot hagel, blötsnö och regn och Vidar är inte speciellt nöjd med kylan. Jag bytte bara tillbaka till vinterjackan, men han har fällt vinterpälsen och lite till och är inte så pepp när vinden rufsar om hans rumphår eller drar honom i svansen.

Höjden av allt elände var ett besök hos veterinären idag. Det var dags för den årliga sprutan, som visade sig bli några droppar i nosen istället. Det var inga som helst problem, veterinären höll ju en godis i handen! Men jag har varit fundersam över att han kliat sig extra i ena örat och ruskat mer på huvudet en tid. Det blev en rasande läskig undersökning, tyckte Vidar, som är otroligt ängslig om öronen.

Veterinären frustade till efter en stund när hon konstaterat att öronen var rena och fina, men att det ena innehöll lite rester av en insekt. Men med Vidars totala ovilja till samarbete så gav vi upp försöken att ta ut den. Det får naturen sköta själv. Däremot fick vi oss ett gott skratt på Vidars bekostnad. Lilla vovven…

Skymningen bjuder på berusande dofter av hägg och ljuden från fåglar som tycker att det är fint att drilla högre när de flesta andra är tysta.

Jag väntar lite på att vädret ska tillåta att jag tar med kameran ut och att min inspiration ska komma tillbaka. Just nu ligger fokus mest på andra saker och det får vara så en stund. Det behövs det också ibland, även om jag inte är helt nöjd med den ordningen. Men en sak är säker, får jag någonsin en egen trädgård ska jag plantera en hägg där. Låta mig bäras bort av de vackra blommorna och lugnas av den mjuka doften.

Det gick inte att avgöra om det var en bra idé att ta jackan med sig eller inte så jag gick utan. För det mesta klär jag mig alldeles för varmt och släpar både tröja och jacka i något slags otympligt bylte under armen efter en stund. Mitt upp i allt kan jag bli helt stressad och undra var i hela friden jag gjort av kopplet. Jag bär på så mycket att jag inte känner vad som är vad och det dröjer en stund innan jag inser att jag har det i handen eller att jag knölat ner det i någon ficka för att jag inte ska glömma det på någon mossig sten. Vid det laget har Vidar ledsnat för länge sedan, gäspat och lagt sig på rygg medan han nöjt smaskar på bollen.

Idag var jag alltså bara tvungen att ta av mig tröjan efter en stund. Luften var kyligare och vinden kittlade i de små mjuka fjunen på mina armar. Morgonen kändes lugn och trygg. Solen bröt igenom molnen och inte ens bönderna var ute och stressade på åkrarna. Kanske en typisk första maj när jag tänker efter.

Även att lugnet tycks ha sänkt sig över bygden går jag själv i tankar som inte släpper. Jag oroar mig över min boendesituation. När jag passerar små söta äggskal från fåglar som redan har fått sina ungar avundas jag deras skicklighet att kunna bygga sig ett bo så snabbt och så självklart. Tänk om jag kunde gjort detsamma!! Då hade jag också byggt ett bo bland träden, vilat bland mjuka kronors sus och vaggats till ro av vinden. Där uppe skulle jag ha sjungit andra sånger än fåglarna, men känt mig lika fri.

Nu hålls jag på marken. Trampar med så mjuka fötter jag kan och hoppas på att det blir lika bra eller ännu bättre än att bo i träden. Det finns ett litet hus som jag hoppas på kan bli mitt. Jag hoppas. Men väntan och ovissheten är tärande. Särskilt som det är ett ställe där jag tror att jag skulle trivas. Det är precis lika operfekt som jag själv, men med tusen gånger mer charm, en historia som sträcker sig mer än hundra år tillbaka i tiden och där jorden är brukad ännu längre.

Dagarna bjuder på en explosion av livskraft, energi och färger i en hastighet som överraskar mig varje år. När molnen kommer in och bryter solstrålarna djupnar färgerna till något mer behärskat och jag fnissar åt mig själv när jag stannar och bara suger in allt det vackra lika hungrigt som humlorna i lönnens alla blommor. Där är ljudet av deras vingar nästan öronbedövande.

Om det hade varit så att jag själv valt att flytta, om det hade varit så att jag inte trivdes, då hade det inte känts så svårt. Men det här hemmet är det allra första i mitt liv där jag stannat så länge av eget val och älskat så djupt. I tre år har jag vaknat upp på samma plats, lyssnat på de välbekanta ljuden, tassat över de knirkande gamla golven och snubblat otaliga gånger i den branta trappen på vägen ner till den lilla hallen. Ytterdörren stänger sig alltid av sig självt om man bara väntar en stund och på samma sätt känner jag alla de andra av husets små egenheter. Det blir mer än bara ett hus efter så lång tid. Det blir en vän.

Nu vet jag inte hur länge till som jag får vara kvar, men det blir svårt att hitta något som slår detta.

Under tiden som jag väntar på att få veta går vi som vanligt, Vidar och jag och lyssnar på skogen, får nya fräknar, stoppar nosen i jorden, eller tja….jag får fräknar, Vidar stoppar nosen i jorden och han snubblar betydligt mer än jag, men vi älskar att vara ute precis lika mycket båda två.

Äntligen kom regnet. Först tunt och försiktigt och sedan mer bestämt. Egentligen borde jag haft jacka på mig, kanske hatten också, men det var så skönt att känna fukten in på bara skinnet, känna vattendropparna samlas för att sedan rinna ner i större droppar och blöta ner kläderna ordentligt.

Plötsligt fanns dofterna där igen. Mustiga, runda och tunga. Färgerna var inte långt efter, de mjuknade och fukten i luften lade sig som ett tunt flor över världen. Jag är en av de få som älskar fuktig och varm luft och tänkte att om det inte hade varit så stor risk för brand så hade jag längtat lite efter åska också. Nästan på en gång efter den tanken hördes ett dovt muller i fjärran. Men det blev inte mer än så.

Till och med blöt grusväg luktar gott! Knastret under fötterna knastrar annorlunda och man får inte hela munnen full med damm när man går.

Som vanligt blir jag lite ledsen av att en av mina favoritvägar blir avstängd när tjurarna släpps på bete i just den hagen om vårarna, men jag hade inte räknat med att jag faktiskt saknat att stå och småprata lite med kvigorna i de andra hagarna och som nyfiket kommer travande för att titta på det vita fluffet som jag har med mig.

Tänk, så rädd som jag var för tre år sedan när jag flyttade hit och nu blir jag knottrig av lycka över de fina djuren. Det är bara Vidar som blir mindre och mindre intresserad för varje år som går. Han tycker att det är fullkomligt slöseri med tid att stå och prata med djur när det vore så mycket bättre att leka tillsammans istället. Fast de är fortfarande lite läskiga, enligt honom, och det är ändå rätt fint att de är på andra sidan staketet…

På ett par dagar har det som såddes nyss kommit upp, träden slår ut och jag blir som vanligt helt häpen över all kraft och energi som sprakar loss totalt överallt samtidigt. Nu längtar jag inte längre efter mer snö och jag tror att det är dags att bära in snöskyffeln och ta fram vattenkannan istället. Jo, jag gör nog det i morgon.

Dagarna försvinner i en hastighet jag inte riktigt känner igen. Så mycket händer runt mig nu att mina rutiner helt har rubbats. I går kväll när katten inte kom in, trots att jag lockade på honom gång på gång, gav jag upp och rasade ner i sängen i en enda supertrött hög och sov hela natten. Det gör jag aldrig annars när katten är ute på vift. De få gånger det har hänt vaknar jag alltid gång på gång och går och lockar på honom. Men i morse kom han jamandes och gäspade stort. Han hade sovit precis lika gott som jag, tydligen.

Efter frukost kastade han sig ivrigt mot dörren igen. Det stora äventyret väntade därute så han ville inte spilla en sekund till på att vara inomhus!

Själv var jag inte lika nöjd med tanken att ge mig ut. Det blåste hårt och efter att det har rasat grenar omkring mig vid tidigare tillfällen brukar jag numera vara mer försiktig. Det fick alltså bli en kort promenad och inte förrän på kvällen gick vi lite längre.

Då hade vinden mojnat och träden som fallit hade röjts undan där de legat över vägar, men kvistar och grenar låg överallt.

Ändå var kvällen underbar. Vilsam och stilla både efter vindarna och människor som söker sig ut på landet den här tiden på året. De enda som brydde sig om att vi passerade var gässen som högljutt klagade på oss och tog sin tillflykt längre bort mot sjön. Jag själv jublade över annan fågelsång, njöt av kvällsluften och ljuset. Stegen var lätta att gå och leendet som så ofta smyger sig fram spred sig brett över mina läppar.

Även denna dagen har bjudit på äventyr. Efter att ha hälsat på hos en familj med lite mindre barn och strikt tillsägelse att ta det lugnt och försiktigt (inte Vidars starka sida) fick Vidar rasa av sig i vild lek med sin jämnåriga kompis nästan helt utan några som helst förmaningar.

Total lycka!!

Varje gång är det lika roligt att se på när de rusar vilt efter varandra och inte vill sluta busa fastän att de är så varma och andfådda att de nästan tappar ut tungorna helt till slut.

Det är fint att kunna erbjuda lek och bus ibland samtidigt som man själv får tillfälle att bara vara utomhus, att prata om allt och ingenting och bara finnas, helt kravlöst i våren. För den har kommit på riktigt nu. Idag slog så många träd ut att det skira, ljusgröna gjorde mig snurrig av lycka. Tänk att det händer vartenda år! Plötsligt är det grönt. Plötsligt är det nästan oemotståndligt att sitta ute och dricka té, äta frukost eller vilken måltid som helst utomhus. Att vara ute helst hela tiden.

Jag är trött och nöjd efter den här dagen. Vintern har runnit ur mig och det trista grå har blåst bort. Jag ler brett i vårens ljusa kvällar och är förvissad om att det kommer att bli en härlig sommar det här året. Så mycket härligare än någon annan sommar.