Längtans regn

Äntligen kom regnet. Först tunt och försiktigt och sedan mer bestämt. Egentligen borde jag haft jacka på mig, kanske hatten också, men det var så skönt att känna fukten in på bara skinnet, känna vattendropparna samlas för att sedan rinna ner i större droppar och blöta ner kläderna ordentligt.

Plötsligt fanns dofterna där igen. Mustiga, runda och tunga. Färgerna var inte långt efter, de mjuknade och fukten i luften lade sig som ett tunt flor över världen. Jag är en av de få som älskar fuktig och varm luft och tänkte att om det inte hade varit så stor risk för brand så hade jag längtat lite efter åska också. Nästan på en gång efter den tanken hördes ett dovt muller i fjärran. Men det blev inte mer än så.

Till och med blöt grusväg luktar gott! Knastret under fötterna knastrar annorlunda och man får inte hela munnen full med damm när man går.

Som vanligt blir jag lite ledsen av att en av mina favoritvägar blir avstängd när tjurarna släpps på bete i just den hagen om vårarna, men jag hade inte räknat med att jag faktiskt saknat att stå och småprata lite med kvigorna i de andra hagarna och som nyfiket kommer travande för att titta på det vita fluffet som jag har med mig.

Tänk, så rädd som jag var för tre år sedan när jag flyttade hit och nu blir jag knottrig av lycka över de fina djuren. Det är bara Vidar som blir mindre och mindre intresserad för varje år som går. Han tycker att det är fullkomligt slöseri med tid att stå och prata med djur när det vore så mycket bättre att leka tillsammans istället. Fast de är fortfarande lite läskiga, enligt honom, och det är ändå rätt fint att de är på andra sidan staketet…

På ett par dagar har det som såddes nyss kommit upp, träden slår ut och jag blir som vanligt helt häpen över all kraft och energi som sprakar loss totalt överallt samtidigt. Nu längtar jag inte längre efter mer snö och jag tror att det är dags att bära in snöskyffeln och ta fram vattenkannan istället. Jo, jag gör nog det i morgon.