Det där med blommor

Det är sällan jag plockar blommor. Ganska ofta tänker jag att jag ska göra det och kanske till och med på vägen hem under promenaden. Men så upptäcker jag att jag ändå inte har tagit med mig en endaste blomma hem ändå. För vilken bukett som helst överträffas av alla dikeskanter, ängar och skogspartier som vi passerar. I skogens skuggor lyser en skogsstjärna upp mer än en gyllene smörblomma på ängen bredvid. Liljekonvaljernas små klockor doftar långa vägar innan de små pärlorna dyker upp under ett lövträdstak. Jag förlorar mig i en mångfald som jag aldrig kan få i en bukett på köksbordet.

I vänliga juni borrar jag mig djupt in i sommaren, sjunker in i famnen på grönskan och suger i mig så mycket jag kan genom varje por. Här är jag hemma, i ljusa sommarnätter, pastellfärgade soluppgångar och syrendoftande kvällar. Det är just det här som är lika fantastiskt varenda år, när de små rådjurskidens öron knappt når upp ovanför grässtråna och mamman står stadigt kvar bredvid, trotsande sin instinkt att fly. Det är när tofsvipor upprört gnäller och flaxar omkring en varje gång man passerar boet med ungar och lammen näääar i en hage lite längre bort.

Jag borrar mig in i allt det som juni bjuder på, en mjukhet och livskraft som aldrig sinar. I soldoftande hud, i kraftiga åskskurar och blött gräs. Suger i mig av livskraften, sveps med av intensiteten och somnar vaggad av koltrastens mjuka stämma.

Juni, jag älskar det du för med dig.