Höstkylan blev nästan vinter

Efter att katten vält en av de ihoprullade mattorna över sig två gånger gav jag upp och rullade ut allihop på golven istället. De har kanske inte hamnat precis där jag tänkte att de skulle vara, men nu fick det bli så. Jag vill inte riskera att katten blir mosad under vad han tycker är en perfekt klöspelare.

Folk frågar mig numera om jag har kommit i ordning än och jag svarar lite stammande att det är ju lite att göra. Som att skruva upp hyllor, bestämma vad jag ska behålla av det som redan fanns här när jag flyttade in och så stapla ved och sånt förstås. Men jag staplar nog hellre ved och är ute och går än jag bestämmer var saker ska vara och packar upp lådor. Det tar emot.

Jag vill hellre vara ute och ta bort slyn på baksidan av huset än att bestämma var tavlorna ska hänga. Så just nu är det jag som är ute och går. Letar nya favoritrundor och försöker hitta en trygghet i skogen.

På morgonen idag mötte vi på en jakthund med glatt viftande svansspets. Det var faktiskt bara den vita svansspetsen som jag såg till att börja med. Hunden var helt inne i sin doftvärld och lade inte märke till Vidar och mig förrän den nästan gick rakt på oss. Då tvärvände den och försvann förskräckt iväg raka vägen till husse, förstod jag senare när jag också gick rakt på husse.

Det visade sig vara en mycket trevlig jägare, som bjöd med mig på jakt på hare. Fånigt nog kom jag inte på förrän efteråt att jag inte frågade när det skulle passa, eller ens efter ett telefonnummer. Men det kanske löser sig med tiden. Själv var han välinformerad om vem jag var och till och med nästan exakt när jag flyttat in. Jag fnissade lite åt det där när jag gick hem. Det är kanske glest mellan husen här, men inte mellan människorna.

Jag såg inte spindeln, som sitter under lövet, förrän jag kom hem och tittade på bilderna. Däremot såg jag många spindeltrådar i frosten och den ytterst lilla pudersnön som låg över världen i morse. Det är kallt, lite för kallt och lite för tidigt. En månad för tidigt för att vara här. Jag har absolut inte hunnit vänja mig än och hoppades nog på att svampsäsongen skulle vara lite längre. Eller kanske att hösten skulle vara lite längre överhuvudtaget. Lite varmare och lite mjukare.

Jag letar värme i solljuset istället, i kvällssolen och på skogsvägar jag aldrig gått på förut. Det är annorlunda här. Men det är också ett lugn som jag inte känt förut. Vänligare. Allt är vänligare på nåt sätt. Det är fint.

Ikväll har Vidar legat med huvudet i mitt knä, kissekatten har snarkat länge och väl i fåtöljen som han utsett till sin och elden i spisen har jagat bort både mörker och kyla. Utanför tindrar tusentals stjärnor och månen klättrade upp över trädtopparna medan solen sjönk glödande ner för dagen.

Det blir bra så småningom, när kartongerna har packat upp sig själva, och jag får börja göra sådant som är roligt istället. Ta bort sly, bygga hyllor, garderober och hitta på andra saker.

I verkligheten

Det är lite för mycket verklighet och alldeles för lite skog just nu. Det är inte så konstigt med en flytt så tätt inpå, men jag fick naturligtvis ryggskott sista dagen som jag skulle städa lägenheten och låg helt utslagen, så min stackars mamma fick rycka in och ta det sista. Därefter rasade bilens avgassystem ner en bra bit mot backen och jag bara skrattade eftersom den dessutom börjat tjata på mig om att något bromssystem behöver service. Bromsarna… De använder jag ju minst, haha.

Nåja, vi gör våra försök att lära känna skogarna, tydligen har ryktet dragit fram snabbare än mig och Vidar för de vi möter vet redan vilka vi är. Men det gör ingenting, de verkar vara väldigt trevliga allihop! Sååå härligt att känna sig så välkomnad!

En som inte blev lika entusiastisk över att möta oss var en hamiltonstövare som deklarerade sin ilska på ett mycket övertygande sätt. Däremot var han from som ett lamm när vi mötte honom ett par dagar senare då han var ute på egen hand och letade efter, vad det nu var han letade efter, för vilt. Han brydde sig åtminstone inte ett dugg om oss.

Skogarna häromkring bjuder på miltals av skogsvägar och vi har bara varit på en del av dem. Det lockar stort att kliva av skogsvägarna och gå in på mindre stigar och helst av allt på mossan rakt under träden, men än vågar jag inte göra mer än några få avstickare. Det är lätt att gå vilse i skogar man inte känner.

Även om den känns som att skogen alltid har varit där så bär marken spår av odlingar och hagar nästan överallt. Flera gånger passerar man skyltar som berättar namnet på ett torp som fram tills nyligen eller kanske 1800-talet funnits på platsen.

Jag funderar inte så mycket än på vad och vilka som funnits där, inte som jag gör när jag har ro i kroppen. Nu måste jag bara gå, röra mig och göra det med samma rytm både länge och väl innan jag kan ta en paus.

Det är måhända inte samma typ av landskap just här och ännu har jag inte samma känsla av att höra hemma, men jag hoppas att det kommer.

Det är vackert på ett annat sätt och dimmorna om morgonen dröjer sig ofta kvar över fälten.

Jag hoppas att rastlösheten släpper till slut. Att ljuden i huset blir hemtrevliga och att allting hamnar på rätt plats så att jag kan få tillbaka min kreativitet och bli mindre trött. För sover gör jag, så länge inte mössen rumsterar omkring alltför högt i väggarna.

Ikväll sliter vinden i huset och regnet vräker mot fönsterrutorna. Det är ett stabilt hus det här. Om inte katten legat och sovit på min mage hade jag lagt lite mer ved på brasan. Men han värmer förstås också väldigt gott.

Morgondimman

En dimmig morgon i september. Då var det som att jag faktiskt kommit hem. När man sömndrucket öppnar ytterdörren och möts av stilla tystnad och ett fuktigt droppande från träden, då öppnade sig mitt hjärta helt för den här platsen.

Sent i går kväll kom en maskin brummande och satte ner snökäpparna. Det känns ovanligt tidigt, inte brukar det väl komma snö så här tidigt? I Norrland har första snön kommit, det vet jag, men här? Jag vill kunna plocka svamp ett tag till, vara i hösten, njuta av den mjuka luften som bara finns under hösten. Här, runt omkring mitt nya hem.

Apropå hem så ligger det en ödegård inte långt från mitt hus. Det är så vackert och jag tänker att det nog kommer att bli så att jag är där ganska ofta för att ta bilder. Just nu suger jag lite på den karamellen, jag vill inte bara kasta mig dit och springa runt med andan i halsen som jag förmodligen kommer att göra nu av bara farten eftersom jag fortfarande är stressad av flytten. Men dimman drog mig åt det hållet.

Det känns som att det var en vacker gård när den fortfarande var bebodd. När det var ljud och liv på gårdsplanen, djur i ladugården och någon som lagade mat i det lilla köket. Jag hör det, i tystnaden finns allt liv kvar. Ekot av dem som en gång levde där.

Jag tror att jag kommer att vara där ganska ofta. Stå och lyssna på det som var. Det är så jag gör för att lära känna nya platser. Är i dem, känner på dem och lyssnar på det som varit.

Det mörknar tidigare om kvällarna nu och på morgonen när jag vaknar dröjer sig mörkret kvar ännu en stund.

Om kvällarna tänds det ännu fler stjärnor än förut. Här finns inga gatlampor alls. Jag är så glad över den härliga känslan av att äntligen bo på landet. Riktiga landet. Det är som gjort för att trivas i.

Stormig flytt

Det har stormat, haglat och ösregnat. Nätterna har varit kyliga och dagarna mörka, men dagen då det tyngsta flyttlasset gick sken solen ända fram tills jag satte mig i bilen för att hämta Vidar, som varit hos mina föräldrar för att slippa stressen över att hålla reda på en så stor och virrig flock människor som sprang fram och tillbaka med grejer.

En vecka har vi sovit här nu. Det gick fort. Men ännu har jag lite kvar att göra i mitt gamla hem. Där finns fortfarande litegrann kvar som ska flyttas och så ska det städas också.

Det ekar tomt och ensamt i rummen nu och jag blir stressad av att vara där. Skavanker och slitage lyser emot mig och ekar sina minnen genom åren som gått. Det tar tid att lämna ett hem, inte bara genom flyttkartongerna.

Alla mina försök att planera den här flytten har stjälpts omkull på olika sätt och så mycket annat märkligt har inträffat att jag börjat undra om det ens är möjligt att det kan krångla så mycket. Men snart är det oktober och då ska allting vara klart. Det ska nog gå bra, det mesta andra har löst sig fastän att jag känner mig som att jag mest har stått och snurrat runt, runt på hälen.

Mitt under flytten kom det även ett lass med ved fraktat på den vackraste lastbil jag någonsin sett.

Jag blev väldigt glad, både för veden och sättet den levererades. Det är nästan så att jag har lust att tigga mig till att få provköra lite.

Jag har fått tillfälle att köra en betydligt modernare lastbil förra hösten och på min födelsedag fick jag fräsa fram i en Corvette och hade nog det bredaste leendet på länge när jag varvade motorn och rivstartade så att gruset skvätte. Det var en flickdröm som gick i uppfyllelse. Så att få köra en gammal vacker lastbil hade definitivt förgyllt min tillvaro en liten stund.

Veden som levererades på flyttdagen är färsk så den måste ligga ett tag innan jag kan använda den. Alltså fick jag och Vidar röja upp i skjulet för att kunna ta emot ännu mer ved. Torr ved, som kan eldas direkt.

Fast Vidar blev lyckligast över bollen han hittade och envisades med att springa fram och tillbaka med den medan jag bar och kånkade på det andra.

Jag har tur att han är så nyfiken som han är vid såna här tillfällen. Jag behöver inte hålla reda på var han är och vad han gör, han trivs bäst med att ha koll på mig.

Nästa lass ved levererades inte lika glamoröst, men det var en klump i magen av oro som släppte för min del. De här råa och kalla dagarna som varit har gett mig en insikt i att det kommer att gå åt mycket ved i vinter.

Då är det gott att veta att det finns de jag kan ringa till för att få mer. Nästa gång behöver jag inte röja ur skjulet innan heller. Det är inte utan att det känns ganska skönt.

Den här senaste veckan har varit slitsam för både mig, Vidar och katten. Ett par dagar efter stormen gick jag och Vidar helt planlöst in i skogen för att se om vi kunde hitta någon ny runda som kanske vore fin att gå. Vi gick och vi gick och vi gick. Efter fem kilometer kom vi fram till en sjö och jag insåg att jag egentligen inte hade den blekaste aning om var vi var eller att det ens fanns en sjö åt det hållet.

Lyckligast var förstås Vidar, som vanligt. Jag förundras alltid över hur mycket energi han har. Efter att jag hade gått en mil den dagen och han minst det dubbla var han fortfarande glad, pigg och förväntansfull när vi kom hem.

Det var skönt att bara gå. Jag gick förbi kantareller och trattkantareller utan att ens stanna upp en sekund för att plocka. Det bara rev i mig efter att få vara i skogen i rörelse, från ingen plats till nästa, utan att ens tänka på om det skulle bli jobbigt att gå hela långa vägen tillbaka.

Det vettigaste hade väl såklart varit att lägga alla de där timmarna i skogen på att flytta klart och börja packa upp på det nya stället, men jag antar att jag inte funkar på det viset. Det går bara inte. Jag måste ut i skogen.

Men så finns det såklart tid för vila också. För pälsbollar som blivit överbelastade med intryck behövs det soffhäng framför brasan. I mängder.

Jag hade en regel om att hundar inte är välkomna i soffan. Han är stor och hårar något alldeles förskräckligt, men efter att han travat fram och tillbaka utan att finna ro någonstans veknade jag och sa åt honom att hoppa upp.

Det tog inte två minuter förrän han somnat och dreglade ner kudden han lagt huvudet på.

Så numera trängs vi allihop i soffan.

Den ene snarkar högre än den andre…

Jag vet inte riktigt vad det är med det här stället. Antingen är det lugnet, tystnaden och avsaknaden av gatlampor, eller kanske bärandet av ved, flyttkartonger och möbler som gör det, men jag somnar tidigt om kvällarna och sover djupt hela natten. Något jag sällan gör annars.

Så nu är det dags att krypa ner i sängen igen. I morgon är det tid att röja ut det sista ur det förra hemmet.

Där någonstans

Mellan regn och solsken, i stilla luften, är det fortfarande sommar. Sedan skymmer hösten i vinden.

Det där honungsgula skymtar fortfarande mellan löven ibland, medan andra löv floppar blött ner mot marken. Flopp. Det är ett ljud som jag är helt säker på att det finns. Flopp, flopp. Lite sladdrigt sådär, nästan blött.

Jag rymmer från flyttkartongerna ibland. Ger mig av och andas en stund. Som idag, när den sena eftermiddagen bjöd på en ridtur mellan två regnskurar. Det finns ingen stress i världen som kan följa med mig upp på hästryggen. Där är jag fullständigt trygg.

I knarrande sadelljuden, doften från hästarna och glädjen över att få springa. Fort går det ibland. Särskilt i kurvorna. Då sprutar det grus, jord och smuts omkring hovarna och jag ler mot fartvinden.

Det minnet följer mig ofta ut när jag går. Fartvinden och glädjen.

Nu väntar ytterligare en dag, sedan är det dags att få nycklarna till det lilla röda huset. Jag har resfeber. Det känns precis som resfeber. Som att jag ska åka ensam till ett land jag inte känner till alls, trots att det bara är över länsgränsen.

Mellan regn och solsken är det fortfarande sommar. Jag går invanda spår och undrar om jag kommer att längta tillbaka eller om det nya kommer att vara ännu så mycket bättre.

Obekymrad springer Vidar bredvid mig. Älskar allt, nytt som gammalt och tänker nog inte alls så som jag.

Där någonstans, i honungsljuset, kommer det alltid att finnas ett lugn dit ingenting annat når.

I septembers famn

Timmarna i skogen, de som inte skulle bli så långa men som ändå alltid blir fler än jag tänkt.

Det blåste ordentligt häromdagen, så mycket att det var skönt att krypa in under låga grenar i den unga skogen och omslutas av mjuk luft och en och annan solstråle.

Just där hade jag aldrig varit förut, följde djurstigar och dansade i gräsbevuxna gläntor, klev över mossbelupna stenar och hejdades av ett djupt, djupt dike.

Förra året stötte jag för första gången på de här små filurerna. Jag vet fortfarande inte vad de heter, men jag är säker på att de hör hemma i en saga. De fanns plötsligt där, efter att diket tvingat mig att ändra riktning och jag hukat mig under granarnas grenar så var de rakt framför näsan på mig.

Jag stannade där en stund, medan vinden slet i träden men stillheten bredde ut sig i mossan. Där blev hela världen mjuk.

När jag först flyttade hit blev promenaderna ett äventyr som inte gick att motstå. Längre och längre, bort från stigar ibland och mitt bland branta kullar och trassliga snår.

Nu känner jag dem bättre, men har en besynnerlig längtan dit ut igen, i klara luften, med barr i håret och smutsiga byxor.

Snart är det dags för nya stigar, nya mossbelupna stenar och snårig skog. Nya ställen som blir mina egna. Nya vindar i träden och nya diken att hoppa över. Jag tror inte att mitt lilla vita fluff tackar nej till det.

Där ute har vinden stillat sig och det tunna floret av regn drog förbi. Ljuset väntar på skymningen. Det viskar om mer regn, som ett flor över världen, dagg i spindelnäten och diadem i det vippande gräsets toppar.

Välkommen älskade september. Du har fattats mig.

Åskoväder och marknadsväder

Det är sällan jag blir rädd när det åskar. Inte sedan jag flyttade från Skåne och de gräsliga åskovädren som var där. Men i går natt gick jag upp ur sängen ganska så snart efter att jag vaknat av en rejäl åskknall och klädde på mig. Huset vibrerade och ett besynnerligt tjutande ljud hördes innan varje brak och mitt i min yrvakenhet fick jag för mig att det antingen föll bomber eller faktiskt hela flygplan. Strömmen försvann ett par gånger och jag insåg att jag inte skulle hinna att leta reda på katten om det skulle bli så illa att blixten slog ner i huset. Vidar däremot, låg lugnt bredvid mig på golvet och sov. Han stressar upp sig över mycket här i livet, men åska, skott och andra höga ljud som får andra att huka i förskräckelse rör honom inte i ryggen.

Blixten slog aldrig ner i huset. Inte i grannarnas hus heller och efter en stund kunde jag sluta att springa fram och tillbaka för att orolig se efter så att det inte brann i de båda husen. Jag funderade lite på om jag skulle skriva till dem och fråga om de var okej, men hejdade mig och tänkte att det ju bara var jag som var överdrivet ängslig. Fast när jag pratade med det ena paret grannar nästa dag så berättade de att de också hade gått upp och klätt på sig. Det var verkligen ett rejält oväder.

Morgonen efter flödade det av inlägg på sociala medier från människor som på olika vis drabbats av ovädret. De flesta hade fått elektronik utslagen och det verkar inte vara någon som drabbats värre än så, som väl är. Jag hoppas ändå på att få slippa liknande nätter på länge. Väldigt länge.

Dagen efter kändes förstås seg. Till och med katten var så seg att jag nästan lyckades att ta en bild på honom innan han gled ur soffan lika förnärmad som alltid så fort jag försöker fånga honom på bild.

Det är lite tråkigt att inte ha en enda skarp bild på honom, men å andra sidan har jag en hel hög med suddiga. Ibland får man vara glad för det lilla.

Vi hasade oss ut och iväg till sist, på olika äventyr alla tre. Eller tja, Vidar fick vänta hemma tills jag kom tillbaka efter en liten utflykt till närmaste byns marknadsdag. Där samlas varje år lokala odlare, köttproducenter, bagare och hantverkare för att sälja sina varor. Jag var ute efter kryddblandningar som visserligen är tillverkade i Toscana, men av ett par som även bor i närheten. Åskan mullrade fortfarande hotfullt och det föll några droppar regn då och då så jag stannade inte alls så länge som jag brukar.

Inte tog jag några bilder heller. Det är som att jag inte kan det längre när någon jag känner står bredvid och tittar, eller när jag ska göra något annat, som att köpa kryddor från Toscana till exempel.

Kyrkan däremot, gick det bättre att ta bilder på. I vanliga fall tar jag bilder på den på avstånd och mestadels skymtar bara en liten spira eller en bit av ett tak. Nu blev det lite sentimentalt roligt att gå och kika på den på nära håll när jag så snart ska flytta.

Den var öppen, dagen till ära, och det erbjöds rundvandring för nyfikna. Så nyfiken var jag inte, men jag njöt av sopranernas vackra sång när de övade inför den stundande gudstjänsten.

Kyrkan invigdes 1899 men har inredningsdetaljer från 1700-talet. Jag fascinerades förstås som vanligt över detaljerna. Träet som nötts då handtaget släppts emot det under otaliga gånger av öpnande och stängande av porten.

Lagom mycket människor. Perfekt för en sån som mig en seg dag då åskan mullrar i fjärran.

Befriande nog hade den även pyntats med blommor. Ännu fler detaljer för en sån som mig att vila sinnet i.

På kvällen gick vi en runda som jag älskar att gå, oavsett årstid, och det sentimentala tillståndet fyllde mig igen. Det tar tid att vänja sig vid förändringar ibland.

Morgondagg

I skuggan gömmer sig skratten. Skymtar mellan stammar och snår. Där trevar sig fram allra finaste glitter från pärlande fnitter.

Om morgonen.

Där natten just lämnat spår av stjärnströssel och tassar från månlysta viskningar i vinden.

Där nästa andetag fylls av skärpan i det ensamma mellanrummet mellan stillhet och tid. Dit varken natt eller morgon når.

En stund kändes det redan som september. Som att hösten inte tänkte vänta alls. Sedan vände allt om till en sommar som blev mer sommar än den som just lämnat. Men med kyliga nätter.

Runt husknuten stiger solen upp i en kaskad av glitter från daggen i gräs, spindelnät och träd. Jag fylls av vemod och lycka på samma gång. Om några veckor sätter jag mina bara fötter på en annan yttertrapp och låter nattens kyla strömma upp genom dem. En annan utsikt med solen som silas genom ett annat lövverk. Jag både längtar och vill stanna kvar.

Egentligen borde jag packa. Det är mycket som ska packas inför en flytt. Men idag är det nästan trettio grader varmt så jag dåsar i skuggan omgiven av gräshoppors ljud och fladdrande fjärilar i mängder. Eftermiddagens ökade vind river i knastertorra löv och körsbärsträdet börjar se lika sorgset ut som under förra årets dystra torka.

Kontrasterna slår nästan hårt. Där det gröna fortfarande är sommargrönt blir det nästan pinsamt. Som att löven borde veta om att det är dags att göra sig beredd på vintern.

Ändå är det en skönare grönska än någonsin förut.

I skuggan under hassel och lind anar man ljudet av klingande skratt. Det dröjer sig flyktigt kvar som sommarens sista vind.

Jag tar ett nytt andetag. I stillheten mellan natt och dag gömmer sig det som inte fick vara, det som inte har några ord men sällat sig till det som saknas. Det som aldrig borde ha varit.

I svamptider

Det är fortfarande sommar, åtminstone litegrann. Träden har ändrat sitt ljud i vinden och rönnbären hänger i alltmer orangea klasar och hotar att knäcka grenarna med sin tyngd. Det prasslar lite mer än förut både i löv och bland torra fröhus. Lönnen har också börjat fundera på att skifta färg, men har ännu bara böjt några av löven lite försiktigt i en trevande krökning innan den bestämmer sig.

Jag svämmar över av en pirrande lycka av allt det vackra, stillheten i naturen som bjuder på så mycket av det den ansträngt sig med att tillverka under sommaren. Hasselnötter i mängder, ekollon och ljungblommor. För att inte tala om kantarellerna… Förra året tyckte jag att det var fantastiskt roligt med alla Karl-Johansvampar och plockade även lite andra sorter av bara farten, men jag har aldrig hittat så mycket gula kantareller någon gång förut som i år. Då är jag ändå inte en av de som hittar mest, långt därifrån. Jag vet inte ens om jag skulle vilja hitta ett sånt där dunderbra ställe. Risken är nämligen ganska stor att jag skulle ledsna och inte alls tycka att det var roligt efter en stund. Det är själva letandet som gör mig lycklig. Att se skogen från ett annat perspektiv, en annan stig eller kanske från ett nytt stenröse och ingen stig alls.

Att titta på var djuren brukar gå, lyssna på gärdsmygens mjuka kvitter och titta på ljusets vandring mellan stammarna.

Det regnar ute nu. Sedan ska det bli lite varmare igen. Kanske ett perfekt väder för ännu fler svampar, men ännu bättre för en sån som mig. Att luta sig mot fuktig mossa, andas in doften av en levande skog och bara finnas på en murknande trädstam som öppnat vägen ner mot sjön sveper bort alla timmar av mänskliga måsten och bullriga miljöer.

Jag andas på gränsen mellan sommar och höst, där allting stannat upp en stund. Väntar på krispigare luft, men stillar mig i nuet. Ännu en stund är det sommar…

Slåtteräng och hopkok

Vilken helg! Den försvann lika fort som den kom. Jag hade tänkt massor och planerat att främst packa ännu mer av mina saker, men jag har lite lätt att ryckas med av annat, så när en vän ringde och undrade om jag ville följa med till slåtterängen som slagits med lie i flera hundra år hade jag svårt att säga nej. Regnet tätnade ju längre upp på kullen vi kom men det kändes ändå behagligt på något sätt.

Det var en stilla och mjuk dag och en märklig känsla att stå på en plats som i flera generationer brukats på samma vis. Nu är det främst för att bevara artrikedomen som man fortsätter att slå gräset med lie, men förra årets torka innebar också att det blev ett tillskott av foder till en lokal bonde.

Om inte traktorn bullrat så och skakat upp strängarna av gräs till sin lilla bur bakom sig och våra moderna kläder kunnat tänkas bort så hade jag nästan klarat att låtsats som att det var för länge, länge sedan och att det strax skulle vara paus en stund för att fika tillsammans innan höet skulle lastas in i ladan.

Men traktorn bullrade på och räfsorna med plastdetaljer gjorde det svårt. Vissa tog en lite annan typ av paus, med pipa. Det gick nog bra det med, men jag forsatte att drömma om bullar och mjölk i kanna.

Alltså kunde jag inte låta bli att bjuda hem min kompis på té och misslyckad kaka när hon räfsat klart.

Jag hade förstås smält fullständigt för de små hästarna som man var tvungen att passera på vägen fram till slåtterängen och drogs tillbaka dit snarare än till att räfsa gräs. Det verkade de andra vara så mycket duktigare på än jag.

Så jag passade på att stanna hos dem en liten extra stund innan jag begav mig hemåt, tills en av dem började äta på min jacka och två andra mumsade friskt på mina skor. Då tänkte jag att det nog blev bäst om jag gick så att inget väsentligt blev uppätet eller bara trasigt i största allmänhet.

Min kompis satt lite senare vid mitt köksbord med spruckna blåsor i händerna och tindrade med ögonen. Det är så mysigt, sa hon, nästan som när vi var små och kom hem efter att ha varit ute med Friluftsfrämjandet i vad som kändes som en hel dag och ändå hade hela dagen kvar.

Sedan tog hon en försiktig tugga av min misslyckade kaka och utbrast; den är ju jättegod! En sån här kommer du aaaaldrig att kunna göra igen!

Vi skrattade sådär som man bara kan med en vän som man varit vän med så länge man kan minnas.

På kvällen visade det sig att jag i alla fall kunde göra misslyckad plommonmarmelad. Det blev snarare sylt av den och man får fullt upp med att försöka att parera så att den inte rinner av smörgåsen när man äter. Men det kanske går att rädda den på något vis, koka om den till exempel.

På söndagsmorgonen tyckte Vidar att han hade fått alldeles för lite uppmärksamhet den senaste tiden, han hade ju för all del varit ensam ett par timmar dagen förut och jag hade stått med näsan i ett par grytor med plommon en bra stund efteråt. Så han löste det problemet helt på egen hand. För om man ålar sig upp i sängen så varken märks eller syns det något speciellt och om man dessutom stämmer in färgmässigt till resten av sängkläderna så kan det ju bara inte bli fel. Tyckte Vidar.

Så han fick en extra puss på nosen och lite bus.

Jag hade lite dåligt samvete när jag gav mig ut på ridtur, men samtidigt var det precis just det som min själ verkligen behövde. Vi hade tur som hade uppehåll under hela ritten och hittade dessutom ganska ordentligt med svamp. Så jag fick lunch i två dagar i rad. Det är också en sorts lycka som inte går att köpa för några pengar i världen. Gula kantareller och ett par Karl-Johansvampar som trollas till pastasås gjorde mig mjuk i hela kroppen.

Vidar då? Jag kompenserade honom med extra mycket lek, ännu mer gos och ett extra knäckebröd.