När den galna värmeböljan plötsligt slog om och blev till en vanlig svensk sommar med temperaturer runt tjugo grader, duggregn och senare ett barmhärtigt skiftande molntäcke satte jag på mig skorna och gick ut. Det kändes märkligt att ha skor för en gångs skull för jag bytte ju direkt från vinterkängor till sandaler i år. Men rytmen i stegen fyllde mig med glädje. Jag traskade på längs med en grusväg som jag känner till väl, men istället för att slå in på den vanliga stigen som leder in djupare i skogen fortsatte jag rakt fram. Där har jag aldrig gått förut och jag ville så gärna gå utan mål en stund medan det skira floret av regndroppar lade pärlor i mitt hår och svalkande min kropp.

När jag märkte att jag började vända tillbaka hemåt igen uppskattade jag att det var ungefär åtta kilometer kvar av ljuvliga steg i skymningen och väl hemma stannade stegräknaren på en och en halv mil. Så otroligt skönt att äntligen kunna röra på sig igen utan att få den där knastriga känslan av torka och tyngd i kroppen. Hela mitt väsen jublade.

Vi gick bara en mil idag, jag och Vidar, men vi slog in på lite andra stigar och stannade lite oftare eftersom det inte regnade och jag tog lite fler bilder. Tittade på fler blommor och lät Vidar leka i vattendragen vi passerade.

Tistlarna har slagit ut. Jag är lite förälskad i dem och blir alltid lite full i skratt när jag ser de första knopparna slå ut. Det är ett lite speciellt minne kring de där tistlarna som får mig att le inombords. När jag var fjorton år och det var midsommarafton fick jag för mig att jag skulle plocka sju sorters blommor och lägga under kudden för att drömma om min tilltänkta make, så som jag hört att man gjorde förr. Nu befann jag mig i Danmark så det blev en omöjlighet att klättra över sju gärdesgårdar som man egentligen ska, men det var jag inte så bekymrad över. Mitt största problem, skrattade mina föräldrar, borde väl bli att hålla tyst hela kvällen. Jag blev inte ens sur eftersom jag visste att det var alldeles sant….

Jag gav mig ut i kvällen och letade blommor, väldigt koncentrerad på att inte ens prata för mig själv, men efter en stund upptäckte jag att det inte var helt enkelt att hitta de där sju sorterna. Till slut gav jag upp och vände tillbaka. Det var då jag fick syn på de vackra tistlarna i dikeskanten. Med fingrarna fulla av små, små taggar men omåttligt stolt över mig själv att jag lyckats få med mig sju olika sorter till slut utan att svära högt en endaste liten gång lade jag så min bukett under kudden den kvällen.

Jag tror inte att jag drömde om någon kille den natten, tror knappt att jag drömde alls och lite besviken över att mina ansträngningar inte ens gett en hint om framtiden slängde jag ut den ledsna buketten.

Idag log jag bara när jag såg de vackra blommorna igen. Jag tänker inte plocka några blommor i år, men jag njuter definitivt av prakten.

Det är synd att säga att jag gick på stigar hela tiden, för det gjorde jag inte, och mitt upp i allt öppnade skogen upp sig i en härlig panoramautsikt som jag blev helt överrumplad av. Det var inte vad jag förväntat mig och jag stod en lång stund och bara tittade.

Trädtopparna försvann i diset men det var underbart att kunna följa trädtopparna med blicken så långt bort. Annars går vi ju oftast mitt inne bland träden och ser inte alls så långt.

Det här stället tycker jag är lite kusligt att passera och idag var första gången som jag följde linjen av döda träd och stolpar. Det är förmodligen en gammal hage med tanke på stolparnas regelbundna placering, men träden? Jag har aldrig sett något liknande någon annanstans och jag tycker att det mer ser ut som skrovet av ett jättelikt fartyg eller benen av ett gigantiskt djur som inte helt har sjunkit ner i mossan och riset.

Vidar är såklart lika obekymrad som vanligt. Han bryr sig inte om spretiga gamla staketstolpar eller träd som sågats av på märkliga sätt. De blir varken drakskelett eller rester av urtidsdjur i hans fantasi. Tvärtom erbjuder de bara fantastiska möjligheter till mer lek.

Jag längtar fortfarande efter mer regn, men mitt hjärta har försiktigt börjat sjunga igen. Sjunger om långa promenader, ljuvliga dofter från nattviol i skymningen och slöjor av dimma i gryningen när solen värmer bort daggen ur gräset.

Varmt… Kalas i trädgården under körsbärsträdet på tidiga eftermiddagen hos ett par vänner och stillsamhet senare.

Jag har ett litet projekt på gång och klurar på hur jag ska göra. Jag råkar ha ett litet vardagsrum och vill inte ha riktigt så mycket möbler där som jag har just nu. Därför tänkte jag byta ut det gamla soffbordet till ett annat, men hittar inget som jag vill ha och dessutom är de alla alldeles för stora. Därför passade det mig alldeles utmärkt att en hiskeligt stor gren, eller egentligen en stam, av en lönn föll av vikten från snön i vintras i min brors och svägerskas trädgård. Jag fick ta ett par bitar av stammen och tänker förvandla dem till två små bord.

Slipa ytan och sätta ”tassar” under. Eventuellt bränner jag in något mönster i någon av dem senare. Träet är fortfarande ganska fuktigt och jag vill se så att det inte spricker för mycket först.

Jag gillar sådana där små projekt och inredningsdetaljer. Måhända är det både knasigt och knäppt, men det struntar jag i. Jag gillar inte IKEA medan andra älskar det, vi är olika och det är bra.

Apropå det så har jag fått lov att ta hand om ett omkullfallet jakttorn. Det kliar i fingrarna på mig att få sätta igång, men nu hindras jag av värmen, den täta vegetationen och det faktum att det är till hälften nedrasat i en bäck. Kanske måste jag vänta till hösten…

Medan jag funderar ska jag klä om till något mera tåligt för slitage och dra med mig hunden ner till sjön. Både han och jag behöver lite svalka.

Ha det så fint!

Värmen är plötsligt tillbaka. Lika hastigt som den försvann och jag blev precis lika lamslagen den här gången. Jag slutade titta på termometern när den krupit upp i 27 grader någon gång på förmiddagen.

Fast jag lever fortfarande på minnet av gårdagens promenad. Att få gå på de gamla vanliga stigarna och lyssna på skogen. Men mycket dör av törst nu. Mossor frasar av torkan och små spröda harsyra har fallit ihop och ligger som ett sorgligt litet täcke över mossan. Regnet behövs verkligen nu.

Ån var ett andningshål för mig. Att svalka fötter och ben i vattendraget var underbart även om vattnet inte var särskilt kallt.

Under broarna är det som att man går in i en annan värld. En saga som ständigt flödar och kvillrar i takt med vattnet.

Grönskan känns lite grönare och skuggorna är lite djupare. Till och med vattnet blir grönt av trädens reflektioner.

Vidar låtsas vara gentleman och titta bort när jag ska ta en bild på honom. Annars låg han och gnagde oavbrutet på pinnen medan han tittade på mig under tiden som jag vinglade omkring ute i vattnet.

Jag tappade bort tid och rum där vid vattnet, men jag tror att vi var där ganska länge. Motsträvigt böjde jag slutligen undan grenarna som hänger som en ridå vid vattnet och så började vi gå hemåt.

Det är som att han hittar sitt eget sätt att vara humoristisk på ibland. För det mesta brukar han bara få en fjärrskådande blick medan han väntar på att jag ska bli klar, men igår ville han bidra med ett annat uttryck.

Han satte sig hela tiden så att han såg ut som att han hade en jättestor mage, eller med ena benet lite nonchalant åt sidan. Helt olikt honom.

Antar att man inte alltid är på humör, eller i alla fall inte på fotohumör, men det gav åtminstone mig lite att fnissa åt en stund. Min fina lilla hund. Misstänker att han börjar bli en av de mest avporträtterade dessutom…

Hoppas att du har en fin början på helgen!

Vilken dag… Den började konstigt och blev än märkligare. För att få rätsida på allting gick jag iväg på något som jag trodde skulle bli en kort promenad. Men fötterna ville annat. Hunden också. Vi gick och gick. Upptäckte nya platser och återupptäckte gamla. Ån har förvandlats till en större bäck och stenar som inte skymtat alls förut har nu kommit i dagern och det muntra porlandet lockar till att stanna kvar ännu en stund.

Jag var orolig för att Vidar skulle bli överhettad eftersom det blev allt färre och färre moln på himlen ju längre tiden gick, men han sprang lätt och ledigt i backar och tiggde och bad om att jag skulle kasta bollen ännu fler gånger, längre och högre. Kort sagt, han hade jätteroligt.

Det var istället jag som vadade ut i ån för att få lite svalka. Men minnen av alla andra gånger jag vadat ut i åar och att jag så gott som alltid lyckas ramla gjorde att jag tog försiktiga och trevande steg. Det är nåt med forsande vatten och stenar som alltid får mig helt ur balans, men denna gången stod jag på benen, vilket var tur eftersom jag släpade med mig kameran… Vidar låg på strandbanken och knaprade på en pinne och jag fick en lustig bild av att han var på bio och bara väntade på att få se det stora plasket. Han känner väl mig vid det här laget…

Tre timmar senare var vi tillbaka hemma. Väldigt mycket senare än vad jag hade tänkt men en otrolig befrielse från instängdheten som kommer med värmen. Inte ens snödjupet begränsade oss så i vintras även om snön ibland räckte mig upp på låren och som min ridlärare brukade vråla åt mig; jag har långa ben!

Tanken var att visa fler bilder från dagens promenad men under kvällen var jag på kurs så bilderna är fortfarande kvar i kameran.

En bit bort från mig finns affären där jag köper fodret till hunden och de absolut jättetrevliga ägarna har olika event emellanåt. Den här kvällen var det andra tillfället då vi fick tillfälle att lära oss mer om träning och återhämtning för den högpresterande hunden. Spännande, men när prat om pulsmätning, pulsklockor och tyngder för benen kom upp lutade jag huvudet bakåt och gäspade. Markus Torgebys ord spelade som ett mantra i bakhuvudet på mig; krångla inte till det. I löparens hjärta finns glädjen och friheten. Jag vill inte döda den med en pulsklocka på mig och hunden. Vi tränar inte för att vinna lopp eller klara skarpaste agility-kurvorna, vi rör oss för glädjens skull, för att rörelsen i sig är lycka. Prestationsångest är ingenting jag vill ha i min ryggsäck.

Trött efter kvällen och väl hemma igen blev jag ändå inte besviken över att det inte riktigt passat mig och våra behov. Nu vet jag vad jag inte är intresserad av och att mina gamla kunskaper om musklers uppbyggnad, deras olika strukturer, mitokondrier, anaerob och aerob träning fortfarande finns kvar. Jag kan helt enkelt massor mer än vad jag tror att jag gör.

Det bästa av allt? Jag fick kela med en superfin hund under nästan hela kvällen och jag träffade en ny tvåbent vän. Hennes hjärta klappar också för löpning.

Sveriges nationaldag. Vaknade i ett svalt sovrum av ett mjukt kurrande innan katten dråsade ner på min bröstkorg. Man får inte gå upp utan morgongos enligt honom. Då blir det en dålig dag och dåliga dagar vill man undvika. Därför börjar vi alltid dagen med lite gos.

Det var vindstilla, ett mjukt ljus silade in i rummet och jag konstaterade att det för en gångs skull var molnigt.

Dramatiska moln. Vackra moln. Mjuka och blåa moln. Jag stod länge och bara tittade ut genom fönstret. Båda mina grannar har flaggstänger så jag har bara privilegiet att njuta. På sommaren flaggar de och på vintern sätter de som en kjol av lampor i dem. Lyser upp väldigt vackert.

Den plötsliga skiftningen i temperatur erbjöd också en möjlighet att gå vår vanliga promenad utan risk för överhettning och jag kom på mig själv med att kisa mot himlen mest hela tiden. Underbart med en himmel som erbjöd variation och liv. Nu längtar jag bara efter regnet också.

Gräset växer högre och högre och på vissa ställen försvinner Vidar helt och hållet. Sanden dammar runt hans tassar när han jagar efter bollen och jag funderar över hur det skulle kännas att rida över en prärie med gräs och torr jord så långt ögat når. Dammoln i fjärran från hundratals djur på marsch och dundret från deras klövar när de kommer närmare. Jag ryser av min egen fantasi. Att stå stilla och höra det dova ljudet från hovar som spränger fram över marken är ett av mina starkaste barndomsminnen. När de slutligen kom fram ur dimman i rasande fart mot oss som stod på andra sidan fältet hade jag gåshud över hela kroppen. Det där ville jag också göra!!

Någon gång ska jag åka till Island och delta i flytten av hästarna. Ingen prärie kanske, men ett otroligt dramatiskt landskap. Räcker för mig.

Som det är nu njuter jag av att vandra fram genom det höga, vackra gräset. Folk pratar om blommor, men jag är förälskad i gräs. Så många färger, så många skiftningar och strukturer och sådan växtkraft!

Det här röda gräset till exempel. Mjukt, snällt och varmt vippar de sina fröställningar mot benen när man går förbi. Fast Vidar ratar det fullständigt. Han gillar annat gräs. Det gröna, som man kan blåsa trumpetande oljud med. Det smakar bäst, tycker han.

Jag håller inte med. Vippande gräs är absolut bäst. Det kan man gå och suga lite på medan vippandet gör att man tänker bra mycket bättre. Mm, så är det…

Vi fortsatte vår promenad genom det frasande gräset, jag nynnade lite på nationalsången, men den kändes på tok för pompös för sammanhanget så det fick bli country istället. Andra är bättre än jag på det där med nationaldagar. Jag tar hellre och går en liten sväng och funderar över gräs en stund till.

Hoppas att din dag är fin! Var rädda om er och njut av den vackra kvällen!

Borrar in mig i din grönska, din mjukhet och omslutande famn. Stannar här tills evigheten har dragit förbi och lämnat ett stråk av gyllene doft i sitt spår.

Sjung min lind om ljusa dagar, mjuka nätter och spelande gryning och jag ska bära dina tårar som den vackraste skatt, fylla dina dagar med dans och virvlande lek.

Dela din skugga och silade solljuset runt din stam, min vän, och jag ska värma dig runt mig med mjukaste ord, viskande svalka och lugnande stillhet.

Att få vara där du är. Lyssna till din röst. Känna din doft och känna din kraft. Sjung, min lind, och låt mig stanna tills evigheten dragit förbi. Lämnat gyllene stråk i sin väg och lämnat oss i grönaste ljus.

Sjung, min lind. Min Linde-Lo.

Tänk vad oväntade händelser kan sätta guldkant på tillvaron. Jag tjurade redan på morgonen för att jag var tvungen att åka in till stan tidigt på eftermiddagen. Sedan drog det igång oväsen på båda sidor av huset på samma gång och jag blev mer och mer stressad av att jag inte fick tiden att räcka till. Visste att jag skulle bli sen och ville helst bara ta hunden och fly ut i skogen. Det blir inte bättre av det, jag vet, men impulsen blev så stark.

Det var inte bara jag som var sen, visade det sig till slut, men allt avlöpte bra och jag hade inte behövt vara så stressad. Men det är ju sånt man först får veta i efterhand…

Helt utpumpad somnade jag ett par timmar och vaknade av en kall nos mot min kind. Visserligen har min lilla vita väldigt stort tålamod men det räcker inte hur länge som helst och nu hade han så mycket spring i benen att han nästan hoppade ur pälsen.

Stigen ner till sjön var bara vackrare i det tidiga kvällsljuset och jag ville stanna och ta bilder men fick ge upp den tanken. Vidar gnydde av uppdämd iver och resultatet blev bara suddigt och oinspirerat. Lugnet uteblev och med en suck skickade jag honom i förväg ned till vattenbrynet.

Vi hade inte varit där någon lång stund förrän han gjorde mig uppmärksam på att det kom någon mer. Snabbt konstaterade jag att han också hade hund och jag kallade Vidar till mig. Bakom mannen kom en kvinna med ytterligare en hund och jag kände igen dem. Vi stötte ihop tidigt i våras men då trodde jag att de skulle äta upp mig eftersom de kom rusandes mot oss i full karriär och skällde på samma gång.

Vi chansade på att hundarna skulle komma överens och släppte dem allihop. Vidar fick sig en överraskning då han plötsligt inte längre var störst och för första gången sedan han var valp kom han och sökte stöd hos mig en kort stund innan leklusten tog över.

De hade en rolig stund tillsammans på stranden och for runt så att sanden sprutade. Så härligt att se på när hundar leker och springer och rasar omkring. Dessutom var det inga hundar som Vidar kunde välta i första taget så han tog i lite extra i svängarna, fick vara snabbast för en gångs skull.

Det visade sig att paret kände igen mig väl och till och med visste var jag bor. ”Vi ser ju dig jämt ute med hunden” sa de och jag flinade lite fåraktigt. Fast de tycker bara att det är fint att någon bryr sig så mycket om sin hund, tillade de.

Min misstanke om att många här ute ”känner” mig vid det här laget bekräftades lite och det känns så fint. Det är inte bara de som stannar till lite vid vägkanten för att prata ett par minuter utan många fler utav dem som jag bara vinkar lite åt när vi möts. Så roligt!

Jag var plötsligt fylld av massor med positiv energi och log brett hela vägen hem. Vidar däremot dråsade ihop i en blöt hög på vardagsrumsmattan och har alldeles säkert drömt om hur han springer så att sanden sprutar omkring honom ända sedan ögonen först föll ihop.

Min fina lilla hund.

Detaljer fascinerar mig. Ljus- och skuggspel, färger och skiftningar. Jag älskar att se på kaskaden av vattendroppar och regnbågar som bildas i bråkdelen av en sekund när Vidar ruskar av sig vattnet efter att ha hämtat pinnen i vattnet.

Det har blivit väldigt mycket badande den senaste tiden. Varmaste maj på 250 år och till och med jag kan vara i vattnet en halv evighet utan att frysa. Så det har blivit många små regnbågar i vattenkaskaderna kring Vidar….

Idag orkade jag inte med att leta upp en någorlunda avskild plats att ta med honom till. Människor vallfärdar till stränderna på helgerna och det blir lätt trångt. Jag är inte så förtjust i trängsel.

Det är lätt att bli distraherad av mängden mygg, som också verkar slå rekord den här våren men faktum är att det just nu finns massor av olika sorters sländor som far omkring här också. De är så kvicka att det är lätt att missa dem helt, men idag hade jag turen att komma ganska nära.

Jag vill bara fortsätta att titta och titta och titta. Men de stannar aldrig så länge att man hinner det. Förutom idag. Vidar hittade en som hade kraschat i gräset strax intill där jag satt. Först trodde jag att den var död och tänkte slänga iväg den, men så såg jag att den frenetiskt försökte tugga på ett grässtrå. Min första tanke var att den var hungrig eftersom den var så slapp i kroppen, hade slagsida och verkade helt kraftlös. Men jag kunde inte gärna jaga reda på något att äta åt den så jag chansade på att den var törstig.

Gissa om den drack?! Jag trodde inte att något så litet kunde suga i sig så mycket vätska, men den var som en svamp, och ju mer den fick i sig desto stadigare blev dens grepp om mina fingrar. Efter en stund torkade den av sig i ansiktet och började vibrera snabbt, snabbt med vingarna, så snabbt att det uppstod ett litet dovt hummande ljud om dem och plötsligt lyfte den och for iväg med vindens hastighet.

Jag var lyrisk. Jag hade fått titta och titta på den lilla varelsen mycket längre än jag kunnat drömma om och suga in alla små detaljer som var en del av den. Allt från de små, små pupillerna till vingarnas komplexa mönster. Jag kanske är tokig på riktigt som blir lycklig av sånt där, men jag bjuder på det. Den fick en liten stund till att flyga sin fantastiska flykt här på jorden och jag fick en halvtimmes studie i detaljer. Kan inte bli bättre!

Vissa ställen här omkring ser nästan ut att vara djungel med sin vegetation och täta växtlighet. Här kan man också frossa i fler detaljer, det vackra gröna som bara blir mer intensivt i det silade solljuset mellan träden. Det kanske inte är så dumt ändå, att värmen har fått mig att stanna upp en stund och sitta ner och ta in det som finns runt omkring i den närmaste omgivningen. Allra närmast kan vara det som man så lätt missar.

Nu har vinden stillat sig för kvällen och fåglarna är nästan helt tysta. Det blir knappt helt mörkt på nätterna nu och värmen är kvar längre om kvällarna. I några veckor till är det ljusaste ljusa det som dominerar. Så härligt!

Välkommen vackra juni! Hoppas att dina detaljer fortsätter att förgylla dagar och nätter!

Tillsammans men ändå var för sig. Strävan uppåt, framåt och vidare. Vi är starka tillsammans. Ni och jag, finaste vännerna. Ni som funnits i nästan hela mitt liv, ibland nära ibland lite längre bort, som tidvattnet, men ändå alltid där.

Nästan hela mitt liv.

Ett födelsedagsfirande idag och skratten tog aldrig slut.

Visst kan man berätta för nya vänner hur man har haft det förr, men det finns saker som inte går att förklara.

Ni vet. För ni fanns när vi var barn. Så nära. Vi var barn tillsammans, en bit ifrån eller så väldigt nära.

Genom glädje, hjärtesorg och strävan.

Vi minns.

Tillsammans.

Mormors tekanna. Blå, klassisk form och helt fantastiskt vacker tillsammans med kopparna och den vita duken.

Mamma kom med bestämda steg och lyfte glatt korgen med det nedpackade porslinet i och sa att nu ska vi dricka riktigt té så som vi brukade göra förr.

Hennes entusiasm smittade av sig och det bubblade av skratt och lycka i mig. Det blev så bra med det där enkla men fina på bordet.

Konstigt nog syns bara mammas reflektion i tekannan, inte jag, upptäckte jag när jag tittade på bilderna efteråt. Mormor hade haft en rolig kommentar på lut om hon sett det. Hon var finurlig med sådant och duktig på att ta bilder. Konstnärligt lagd och jätteduktig på att sticka och virka.

Vidar längtar efter att få vara där i gräset på eftermiddagarna och puttar mig uppför den lilla slänten i sin entusiasm att komma fram. Tänk att djur är så tydliga med hur de uttrycker sig…

Det är inte helt lätt för honom att hålla reda på oss båda när vi inte alltid är på samma ställe så för det mesta bestämmer han sig för att sitta mitt emellan och ha två ögon på mig och ett öra åt mammas håll. Gissar att han bestämt sig för att det är jag som är mest förvirrad av oss båda.

Men så måste man ägna sig åt viktiga hundsaker också förstås. Som att se om maskrosorna smakar lika gott idag som de gjorde igår.

Det blev en härlig eftermiddag. Inte lika varmt som dagen innan och en väldig blandning av samtalsämnen. Det är skönt att kunna prata om precis vad som helst och ingenting sådär kravlöst och sedan bara sitta och lyssna på vinden i träden en stund.

Många minnen bubblade runt och mamma berättade om släkten på hennes sida. Jag har svårt att minnas alla, men att det är flera som var hantverkare minns jag, i alla fall att det var en som byggde en predikstol i nån av kyrkorna i Småland. Egentligen borde man åka dit och titta.

Stugan är också gammal och det är inte svårt att föreställa sig människorna som bodde där. Hur de stod ut är ju en annan sak… Nu finns det både rinnande vatten och toalett, men dasset finns fortfarande kvar. Bara en så enkel sak som att behöva gå på dass mitt i vintern med snö, mörker och kyla. Inne var det trångt med alla barn och bara ett litet rum, storstuga och kök. Så som de flesta soldattorp från den tiden. Vilket slit att leva så. Jag är full av beundran över hur starka och sega människorna var då. Ett helt annat liv, en helt annan tid. Nu var det bara en härlig eftermiddag i skuggan med goda kakor och té så som vi brukade göra det förr.