Gräsliga tankar

Sveriges nationaldag. Vaknade i ett svalt sovrum av ett mjukt kurrande innan katten dråsade ner på min bröstkorg. Man får inte gå upp utan morgongos enligt honom. Då blir det en dålig dag och dåliga dagar vill man undvika. Därför börjar vi alltid dagen med lite gos.

Det var vindstilla, ett mjukt ljus silade in i rummet och jag konstaterade att det för en gångs skull var molnigt.

Dramatiska moln. Vackra moln. Mjuka och blåa moln. Jag stod länge och bara tittade ut genom fönstret. Båda mina grannar har flaggstänger så jag har bara privilegiet att njuta. På sommaren flaggar de och på vintern sätter de som en kjol av lampor i dem. Lyser upp väldigt vackert.

Den plötsliga skiftningen i temperatur erbjöd också en möjlighet att gå vår vanliga promenad utan risk för överhettning och jag kom på mig själv med att kisa mot himlen mest hela tiden. Underbart med en himmel som erbjöd variation och liv. Nu längtar jag bara efter regnet också.

Gräset växer högre och högre och på vissa ställen försvinner Vidar helt och hållet. Sanden dammar runt hans tassar när han jagar efter bollen och jag funderar över hur det skulle kännas att rida över en prärie med gräs och torr jord så långt ögat når. Dammoln i fjärran från hundratals djur på marsch och dundret från deras klövar när de kommer närmare. Jag ryser av min egen fantasi. Att stå stilla och höra det dova ljudet från hovar som spränger fram över marken är ett av mina starkaste barndomsminnen. När de slutligen kom fram ur dimman i rasande fart mot oss som stod på andra sidan fältet hade jag gåshud över hela kroppen. Det där ville jag också göra!!

Någon gång ska jag åka till Island och delta i flytten av hästarna. Ingen prärie kanske, men ett otroligt dramatiskt landskap. Räcker för mig.

Som det är nu njuter jag av att vandra fram genom det höga, vackra gräset. Folk pratar om blommor, men jag är förälskad i gräs. Så många färger, så många skiftningar och strukturer och sådan växtkraft!

Det här röda gräset till exempel. Mjukt, snällt och varmt vippar de sina fröställningar mot benen när man går förbi. Fast Vidar ratar det fullständigt. Han gillar annat gräs. Det gröna, som man kan blåsa trumpetande oljud med. Det smakar bäst, tycker han.

Jag håller inte med. Vippande gräs är absolut bäst. Det kan man gå och suga lite på medan vippandet gör att man tänker bra mycket bättre. Mm, så är det…

Vi fortsatte vår promenad genom det frasande gräset, jag nynnade lite på nationalsången, men den kändes på tok för pompös för sammanhanget så det fick bli country istället. Andra är bättre än jag på det där med nationaldagar. Jag tar hellre och går en liten sväng och funderar över gräs en stund till.

Hoppas att din dag är fin! Var rädda om er och njut av den vackra kvällen!