Svalkande vatten

Värmen är plötsligt tillbaka. Lika hastigt som den försvann och jag blev precis lika lamslagen den här gången. Jag slutade titta på termometern när den krupit upp i 27 grader någon gång på förmiddagen.

Fast jag lever fortfarande på minnet av gårdagens promenad. Att få gå på de gamla vanliga stigarna och lyssna på skogen. Men mycket dör av törst nu. Mossor frasar av torkan och små spröda harsyra har fallit ihop och ligger som ett sorgligt litet täcke över mossan. Regnet behövs verkligen nu.

Ån var ett andningshål för mig. Att svalka fötter och ben i vattendraget var underbart även om vattnet inte var särskilt kallt.

Under broarna är det som att man går in i en annan värld. En saga som ständigt flödar och kvillrar i takt med vattnet.

Grönskan känns lite grönare och skuggorna är lite djupare. Till och med vattnet blir grönt av trädens reflektioner.

Vidar låtsas vara gentleman och titta bort när jag ska ta en bild på honom. Annars låg han och gnagde oavbrutet på pinnen medan han tittade på mig under tiden som jag vinglade omkring ute i vattnet.

Jag tappade bort tid och rum där vid vattnet, men jag tror att vi var där ganska länge. Motsträvigt böjde jag slutligen undan grenarna som hänger som en ridå vid vattnet och så började vi gå hemåt.

Det är som att han hittar sitt eget sätt att vara humoristisk på ibland. För det mesta brukar han bara få en fjärrskådande blick medan han väntar på att jag ska bli klar, men igår ville han bidra med ett annat uttryck.

Han satte sig hela tiden så att han såg ut som att han hade en jättestor mage, eller med ena benet lite nonchalant åt sidan. Helt olikt honom.

Antar att man inte alltid är på humör, eller i alla fall inte på fotohumör, men det gav åtminstone mig lite att fnissa åt en stund. Min fina lilla hund. Misstänker att han börjar bli en av de mest avporträtterade dessutom…

Hoppas att du har en fin början på helgen!