Det slutade fantastiskt

Tänk vad oväntade händelser kan sätta guldkant på tillvaron. Jag tjurade redan på morgonen för att jag var tvungen att åka in till stan tidigt på eftermiddagen. Sedan drog det igång oväsen på båda sidor av huset på samma gång och jag blev mer och mer stressad av att jag inte fick tiden att räcka till. Visste att jag skulle bli sen och ville helst bara ta hunden och fly ut i skogen. Det blir inte bättre av det, jag vet, men impulsen blev så stark.

Det var inte bara jag som var sen, visade det sig till slut, men allt avlöpte bra och jag hade inte behövt vara så stressad. Men det är ju sånt man först får veta i efterhand…

Helt utpumpad somnade jag ett par timmar och vaknade av en kall nos mot min kind. Visserligen har min lilla vita väldigt stort tålamod men det räcker inte hur länge som helst och nu hade han så mycket spring i benen att han nästan hoppade ur pälsen.

Stigen ner till sjön var bara vackrare i det tidiga kvällsljuset och jag ville stanna och ta bilder men fick ge upp den tanken. Vidar gnydde av uppdämd iver och resultatet blev bara suddigt och oinspirerat. Lugnet uteblev och med en suck skickade jag honom i förväg ned till vattenbrynet.

Vi hade inte varit där någon lång stund förrän han gjorde mig uppmärksam på att det kom någon mer. Snabbt konstaterade jag att han också hade hund och jag kallade Vidar till mig. Bakom mannen kom en kvinna med ytterligare en hund och jag kände igen dem. Vi stötte ihop tidigt i våras men då trodde jag att de skulle äta upp mig eftersom de kom rusandes mot oss i full karriär och skällde på samma gång.

Vi chansade på att hundarna skulle komma överens och släppte dem allihop. Vidar fick sig en överraskning då han plötsligt inte längre var störst och för första gången sedan han var valp kom han och sökte stöd hos mig en kort stund innan leklusten tog över.

De hade en rolig stund tillsammans på stranden och for runt så att sanden sprutade. Så härligt att se på när hundar leker och springer och rasar omkring. Dessutom var det inga hundar som Vidar kunde välta i första taget så han tog i lite extra i svängarna, fick vara snabbast för en gångs skull.

Det visade sig att paret kände igen mig väl och till och med visste var jag bor. ”Vi ser ju dig jämt ute med hunden” sa de och jag flinade lite fåraktigt. Fast de tycker bara att det är fint att någon bryr sig så mycket om sin hund, tillade de.

Min misstanke om att många här ute ”känner” mig vid det här laget bekräftades lite och det känns så fint. Det är inte bara de som stannar till lite vid vägkanten för att prata ett par minuter utan många fler utav dem som jag bara vinkar lite åt när vi möts. Så roligt!

Jag var plötsligt fylld av massor med positiv energi och log brett hela vägen hem. Vidar däremot dråsade ihop i en blöt hög på vardagsrumsmattan och har alldeles säkert drömt om hur han springer så att sanden sprutar omkring honom ända sedan ögonen först föll ihop.

Min fina lilla hund.

En reaktion till “Det slutade fantastiskt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s