När en del av mig skriker efter rutin och stabilitet och den andra delen önskar all form av rutin och stabilitet så långt pepparn växer vinner oftast den senare delen.

All form av väder går att vara ute i relativt bekymmersfritt förutom värme för vår del. Jag valde en hund som skulle orka att flänga runt med mig på diverse olika upptåg och jag ville att det skulle vara en tålig hund för den väderlek som oftast råder här, kallt, blött och blåsigt. Nu är vi lite låsta vid att det blir för varmt för promenader på dagarna och även kvällarna har varit så pass varma att jag vill vara lite försiktig (hur i hela friden gör folk utomlands där det blir jättevarmt??) så sjön har varit ett givet mål.

Jag har dock ledsnat lite på att kasta pinnar ut i vattnet och att gå samma sträcka varje dag får det att klia i tänderna på mig. Ja, jag vet att det är en omöjlighet, men jag svär att det kliar så mycket att jag måste gnissla tänderna lite mot varandra för att det ska kännas bättre.

Så igår bestämde jag mig för att inte gå till sjön. Inte till sjön. Här omkring är det nästintill omöjligt att inte passera vatten alls. Det finns sjöar och åar och bäckar som kvillrar sig nedför sluttningarna lite överallt så en helt ”vattenfri” runda får jag anstränga mig för att hitta.

Så på min ”inte gå till sjön”-promenad igår passerade vi alltså en annan sjö än den vi gått till de senaste kvällarna. Ju närmre vi kom desto mer började Vidar öka på stegen. När vi kom fram till stället där folket på gården brukar lägga ut bryggan formligen studsade han av iver med tungan som en yster vimpel i munnen. Vem är jag att neka honom att leka i vattnet då?

Det är lite knepigare att komma ner till vattnet här och det blir djupare mycket snabbare så jag var inte alls säker på att han skulle våga sig ut mer än för att blöta ner tassarna. Inte han själv heller, tydligen….

Men så kom han på den fantastiskt fina lösningen att gå på stenarna längs med vattenbrynet och på så vis få en rolig stund.

Vilket företag som helst skulle vilja anställa honom, han är lösningsorienterad till tusen och hittar alltid sätt att ta sig runt problem som uppstår och han är alltid lika positiv till nya saker. Lite för positiv ibland. Som när han inte förstår att han inte får kasta sig fram till någon som kommer och hälsar på och jag säger åt honom att gå. Då kommer han helt enkelt in genom den andra dörren istället. Problemet löst, i hans värld, han gjorde som jag sa åt honom och får ännu en chans att kasta sig i famnen på den spännande människan som kommit hem till honom.

Efter att han klättrat runt lite bland stenarna och bekantat sig bättre med det här nygamla stället kastade jag en pinne ut i vattnet bara för att se vad han tänkte göra. Litegrann förvånad fann jag mig sedan ståendes och kastade pinne och kastade pinne och kastade pinne till en mycket entusiastisk vovve som inte ens brydde sig så mycket om att det skvätte vatten upp över huvudet när han dödsföraktande kastade sig ut från den lägsta stenen i sin iver att galoppsimma ifatt den där pinnen.

Jag fick en annan vy över en annan sjö och stod med solen rakt framifrån istället för bakom ryggen den här gången. Variation förnöjer…

Det finns en söt liten bänk att sitta på och njuta av solnedgångarna vid. Jag har tänkt så många gånger att jag ska sitta just där men av någon anledning blir det alltid att jag sätter mig på någon av stenarna istället. En stund i alla fall.

Så igår när Vidar blött ner varenda sten i sin iver stod jag istället och beundrade solnedgången. Det är något visst med solnedgångar där de sista strålarna reflekteras över vattenytan.

Färgerna blev så intensiva att det nästan gjorde ont och det var helt klart en av de vackraste jag sett i år. Det dröjde bra mycket längre än jag hade tänkt tills vi började gå hemåt igen. Eller tja, gå och gå… I skuggan mellan träden lurade myggorna. Jag som så tvärsäkert uttalat mig om att knotten är värsta plågan här om vårarna fick mig en lektion om myggornas anfallsteknik. Tunnklädd som jag var fanns det inget annat alternativ än att öka takten. Tur att myggen var stora som bombplan för det nästan small när de attacklandade på huden. Bekvämt för mig när jag skulle slå ihjäl dem. Men solnedgången var värt vartenda stick från dem. Stick och stick förresten, jag tror minsann att de hade med sig varsitt järnspett att hacka sig fram med….

De senaste dagarna har gått i ett högre tempo än det jag är van vid. Jag har gjort fler saker och träffat mycket mer folk. Det var inte förrän jag sa åt hunden att han skulle tagga ner som jag insåg vad det är jag har pysslat med själv. Jag hinner inte med. Inte alls faktiskt. Så någonstans där mitt i all irritation över att Vidar nästan hoppade ur pälsen av uppdämd energi sjönk det in….det är inte hunden som behöver tagga ner utan jag.

Så idag tar jag det lugnt, andas och till och med går långsamt. Ingen idé att stressa runt som andra. Alltså är det jag som bara varit hela eftermiddagen och kvällen. Ibland är det just det som är den finaste upplevelsen, att bara vara.

Det blir nästan lite konstigt när högsommarvärmen bara fortsätter och fortsätter, nästan som att man glömmer bort att det bara är vår och inte alls borde vara de här temperaturerna. Jag känner mig lite tjatig om vädret, men det gör mig så förundrad. Jag simmade i sjön ikväll. Simmade. Gick upp efter en stund och upptäckte att jag inte frös. Klockan sju på kvällen i maj. Jag är nästan så tvärsäker man kan bli över att det aldrig kommer att hända någon gång mer i mitt liv. Så märkvärdigt känns det.

I början när värmen forsade in över oss så var jag lite stressad över hur mycket jag skulle kunna hinna med att uppleva och njuta av alltihop. Nu har jag fallit in i nån slags rytm där jag tror att det bara kommer att fortsätta att vara så här. Konstigt.

När Vidar springer efter bollen på gräsmattan så ser man hur allt pollen far upp som ett dammoln bakom en bil på en grusväg. Det gör ingenting, regnet som kom för någon dag sedan har slagit ner många pollenkorn och desto fler hängen så nu går det att andas igen. Så skönt för jag längtar verkligen efter att jogga. Fast jag kan ju passa på att simma i sjön istället.

Jag upptäckte att Vidar inte riktigt simmade så duktigt som han vill få det att verka som att han gör. Istället för att simma ordentligt så går han med bakbenen på botten. Men han är så pass mycket modigare nu att jag ville prova att ta honom med ut på djupare vatten. Det slutade med ett par rejäla rivmärken på min mage och hela famnen full med vovve. Jag fick bära honom tillbaka upp till stranden igen. Men nu har vi i alla fall provat… Jag är glad att han skuttar och leker och ”simmar” så bra som han gör. Det kunde jag inte ens drömma om förra året.

Ikväll var det lite skönt när skymningen föll och alla ljud slutade upp att låta, bruset av alla fåglars sång och alla andra av naturens ljud dämpas när solen går ner. Lugnet har sänkt sig över oss.

I morgon kanske vi simmar lite mer.

Det där med att ta det lugnt… Jag har övat på det idag. För en gångs skull var jag ganska duktig. Fast egentligen tror jag mest att det beror på värmen. Det går inte att göra något speciellt mer än att vara i skuggan. Släpper jag fram min vinterbleka hud längre tid än en timme blir jag som en kokt kräfta så jag aktar mig noga.

Vidar verkar inte misstycka. Att vara på gräsmattan är tokroligt det också. Faktiskt kanske ännu roligare än att gå på asfalt som skaver eller nyligen saltade grusvägar. Det går illa åt tassarna. Dessutom är det viktigt att akta sina öron för solen också, särskilt om de är utformade som paraboler….

Fast idag kunde jag inte låta bli att vara litegrann vid sjön alldeles utan något djur alls och bara var i solen en stund. Det ska visst vara bra det också, säger studier och sånt där viktigt.

Jag upphör aldrig att förvånas över färgprakten och hur snabbt allting förändras i naturen. Att njuta är bara förnamnet på det jag gör.

Med doft- och färgprakt i färskt minne är det dags att varva ner och förbereda sig för natten. Hoppas att din dag har varit fin!

Jag är ett träd med djupa, djupa rötter. Om så stormen viner, regnet piskar eller solen torkar så står jag fast. Jag är ett träd med djupa, djupa rötter.

Jag älskar träd. Mer än jag förstått tidigare. Ibland är någonting så självklart att man inte ens ser det.

Ikväll har jag haft det supertrevligt bland gamla vänner och nya bekantskaper. Men allra skönast är det ändå att komma hem till sin egna lilla vrå med mina viskande träd utanför.

Nu är det dags att byta surret från många pratande människor till suset från de närmsta träden hemma hos mig.

När jag hade flyttat tillbaka hit efter mina år i Skåne gick jag på lite kortare promenader i början. Jag har bott i närheten förut men kände inte till det så bra just här. Ändå kändes det direkt som att jag var mer hemma än jag någonsin varit förut. Jag mindes dofterna nere vid sjön och vet att jag för första gången ställde mig frågan om alla insjöar, förutom Vänern och Vättern, doftar sådär. Dofter som man kanske måste vara uppvuxen med för att uppskatta, men som jag hungrigt sög i mig genom varje por av min kropp och själ i en berusad lycka. I Skåne brukade jag säga att jag fick doftabstinens ibland och ordnade med doftande bad, doftljus och eteriska oljor och rökelse i en enda stor kompott. Inte förstod jag att det var dofterna från naturen här omkring som jag saknade.

Dessutom gick jag i ett halvårs tid omkring med ståpäls på kroppen. Inte bara armarna utan faktiskt även på benen bara av den enkla anledningen att jag var så lycklig över den vackra naturen. Det blev ganska smärtsamt ibland när tuppskinnet skavde mot byxorna när jag gick så när det väl lugnade ner sig var jag egentligen ganska nöjd.

Den där känslan kom tillbaka till mig ikväll på den sista promenaden. Då var luften fylld av dofter efter regnet, försommarvarma, mjuka och vänliga dofter. Den knastrande känslan var borta och till och med färgerna kändes intensivare. Jag bor på precis rätt ställe där det är så vackert att jag blir avundsjuk på mig själv.

Det enda jag önskar är att jag kunde fånga det med min kamera. Fånga ljuden, luften, känslan av de varmare stråken av luft mot huden och de små pustarna av söt blomdoft som virvlar förbi och porlandet från någon av alla bäckar som jag passerar. Det är ju förstås omöjligt, men något litet kanske går att ana sig till genom mina bilder. Hoppas jag i alla fall.

Körsbärsträden har slagit ut och här är det som i Körsbärsdalen i Bröderna Lejonhjärta. Grannarna har flera stora körsbärsträd på sin tomt och varje år fylls luften av skyar av vita blomblad. Det är som att vara i en saga där också!

Helt beroende på från vilket håll man tittar faller ljuset annorlunda och ger nya nyanser åt samma träds blommor. Jag ser förmodligen knasig ut när jag rantar runt och bara tittar och tittar och tittar, men det är omöjligt att låta bli…

Samma träd, samma dag och tidpunkt men ändå en oändlig variation av färger och ljus.

Just nu letar sig stråk av blomdoft in genom mina öppna fönster. Koltrasten har slutat sjunga för natten och det är för mörkt för att se om älgarna betar på ängen utanför ikväll igen. Det är dags att gå och lägga sig.

Det skulle bli åska idag, det menade både väderleksrapporten och mina vänner, och när molnen började torna upp sig och ytterdörren for igen med en smäll trots befintlig dörrstopp trodde jag faktiskt ett tag att det skulle börja mullra lite på avstånd i alla fall.

Det gjorde det inte. En liten stund föll det några droppar regn som var tillräckligt att dansa i men som knappt vätte kläderna på kroppen.

Det enda som varit påtagligt annars är vinden och den allt mer knastriga värmen. Men tydligen ska det gå över snart igen. Lite mer sansade vårtemperaturer kanske inte vore så dumt ändå. Så att man hinner med…

Min rastlöshet höll på att riva mig i bitar idag och Vidar och jag gick ut på gräsmattan en stund, trots både värme, vind och pollen. Efter en liten stund räddades vi av grannarna. Jag fick glass och saft och en fin sittplats i skuggan under körsbärsträden och Vidar fick en rejäl utmaning då han hoppade i ån efter en av vattenvirvlarna. I hans ögon såg det säkert ut som en pinne och han blev rejält överraskad av hur strömt det var. Jag fick hjärtat i halsgropen både en och två gånger, men blev bara mer och mer stolt över hur mycket han vågade och klarade av. Vilken hund det där är!

Sedan måste jag förstås beundra grannarnas tålamod också. De fick saften utspilld, en och annan lerig tass som smutsade ner dem och en otrolig mängd blöt päls överallt var han for fram och var han ruskade sig. Jag har tur som har fått två så fina vänner! När jag själv nästan blir tokig på den där vita virvelvinden så skrattar de bara och menar att det är helt okej att han härjar som han gör. Jag tycker nog förstås att det är ganska skönt att ån rinner vid deras tomt och inte min!

Häggen då, som jag skulle gå till idag… Jo, jag tittade både länge och väl efter den och bestämde mig för att vänta en stund till, vände mig om och gick hem. Fast på kvällen mindes jag plötsligt att det finns en på närmre håll. När vinden återigen mojnat gick jag dit.

Pärlor på rad. Vackrare än något smycke och med en ljuvlig doft i skymningen. Jag förlorar mig i minnen och låter dem flöda fritt ett tag. Den där doften från en ynka liten kvist när den fyller ett helt hem…

Jag får nog allt ta och gå till den andra häggen också. Släppa fram all den där glädjen och hjärtats små viskningar utan att låtsas som att jag inte längre kan höra dem. Små viskningar av pärlor på rad och ljuvligaste doften i vinden.

Det går så ruskigt fort nu. Lite som att tiden skruvat upp sig och rusar på lite extra och jag vet att jag alltid brukar ryckas med i någon slags underlig stress över att jag inte ska hinna med den här våren. Den kanske går över mellan två av mina nysningar och då blundade jag ju…

Lite det var det nog som drabbade mig när jag stod och betraktade solnedgången från en kulle förut ikväll för när jag vände mig om och skulle fortsätta att gå upptäckte jag att häggen var på väg att slå ut. Det var som att jag inte riktigt kunde ta mig för att gå fram till den. Som att om jag inte tittade på den så var det inte heller sant.

När jag passerat den, fortfarande utan att ha tittat fler gånger, började jag fundera över vad det var som gjorde att jag inte klarade av att se den. Kameran hade jag omsorgsfullt stoppat ner i väskan och jag tänkte inte ens göra en ansats att försöka ta fram den. Nope, det bara gick inte. Istället vände jag blicken ner mot marken och gladdes åt violerna som nickade lite åt mig i vinden.

Jag misstänker att det var förnekelse i sin starkaste betydelse. I mitt huvud var det inte alls längesedan det var vinter, all snön har inte smält bort i skidbacken än, och nu blommar häggen! Nää, där gick gränsen tydligen. Jag behöver ett par nysningar till för att hinna vänja mig vid tanken.

Vidar har inga som helst problem med att våren har skruvat upp sig i en egen hastighet utan fortsätter att vara lika glad som vanligt. Det enda som bekymrar honom är när det snöar blötsnö på tvären och man ingenting ser vare sig med eller utan pannlampa. Då tycker till och med han att nog får vara nog.

Annars tror jag förstås inte att jag är ensam om att tycka att det går lite för fort just nu. Eller att det blir ljust så länge och så mycket. Lika förunderligt varje år.

Älskade träd som har knäppt och smällt i kylan, burit tung, tung snö och ibland har knäckts av tyngden exploderar nu av livskraft och styrka och gör världen alldeles mjuk av varmaste gyllengrönt. Jag tror att jag är kär. I den här årstiden också.

Till och med tallarna ser mjuka ut. De som så bistert har vakat längs med strandkanten hela vintern.

I morgon får jag nog ta och gå tillbaka till häggen och bara vara där en stund. Förhoppningsvis blommar den inte över mellan vare sig min första, andra eller tredje nysning.

Hoppas att din vår inte har skruvat upp sig lika snabbt som min och att din enda frustration över pollenexplosionen är att bilen blir gul!

Det där ljuset. Det som känns helt orimligt och som är som taget direkt från filmen Legenden (Legend 1985, regisserad av Ridley Scott) en film som jag har älskat sedan första gången jag såg den. Vilken saga!

Den sagan har allt. Magi, mystik och en lagom dos av otäckheter. I mina bilder virvlar varken såpbubblor eller några féer som kan förvandla sig till små lysande bollar, men gott om insekter är det! De fladdrade och for så att jag förundrades över att det inte hördes så mycket mer. Ungefär som när bina surrar så högt att man blir helt yr när man står under en blommande sälg. Det är kanske gott om humlor och getingar där också, jag vågar faktiskt inte titta uppåt för det snurrar på tok för mycket i huvudet då.

Den här plötsliga värmen som rullat in har gjort mig lite seg och trött. Inte vill jag att Vidar ska bli överhettad heller så för hans del blir det att göra av med överskottsenergin i sjön om kvällarna. För det mesta är vi själva men ikväll var det rena trängseln. Då kom det både två unga flickor och en äldre man. Haha, jag är bortskämd med utrymme!

Mannen parkerade sin cykel vid bänken, tog fram sin kikare, kaffetermos och smörgåspaket. Han visste vem jag var, sa han, för han har sett mig flera gånger med hunden.

Det känns tryggt och fint. Många här ute tycks veta vem jag är, eller så känner de i alla fall igen mig. Om något skulle hända medan jag befinner mig längs med någon av vägarna så är jag nästan hundra procent säker på att jag snabbt skulle få hjälp. De vet ju vem jag är; hon med den vita hunden…

Vi pratade lite mer, jag och mannen, medan han åt sin matsäck och Vidar passade på att blöta ner honom rejält med sin drypande päls. Han älskar alla människor och är helt övertygad om att det bästa sättet att bevisa det på är att trycka sig mot dem med hela sin tyngd. Jag är å andra sidan alltid lika rädd att han ska välta dem.

Det har äntligen blivit lite strand vid badplatsen nu. Länge, länge fanns det inte ens den minsta lilla strandremsa att gå på och det kommer säkert att ta ännu en stund till innan det har torkat upp så pass mycket att det går att ligga där utan att bli dyngsur.

Jag tror att jag var nöjd mycket tidigare än vad Vidar var, men så småningom larvade vi hemåt igen. Jag, fylld av tankar kring hur en saga kan berättas och många av replikerna for genom mitt huvud alltmedan jag nynnade på en av sångerna, och Vidar var som vanligt mest upptagen av hur han på bästa sätt skulle få med sig sin älskade boll hem.

I stunder av tvivel är det vännerna som plockar upp en och vänder en på rätt köl igen så att man kan segla vidare. När misströstan smyger i hörnen och olycksfåglarna kraxar vilt utanför fönstren är det vännernas ord som värmer och jagar allt ont på flykt.

”Är det någon som kan göra det så är det du.”

Den meningen har ersatt det mantra som jag haft sedan jag var liten när jag stött på svårigheter. Mantrat är en variant från sagan om det blå loket där det lilla loket glatt puffar ut att det tror att det kan i sann ångloksrytm. Själv säger jag helt enkelt att jag vet att jag kan. Så många gånger det behövs och i den rytm som behövs. Något annat alternativ finns inte. Jag vet att jag kan. Jag vet att jag kan. Jag vet att jag kan.

Men det känns ändå extra fint att få höra det från dem som står en närmast, att det finns fler som stöttar och tror på en när man själv har förlorat rytmen och gått misströstan och tvivlet till mötes. ”Är det någon som kan göra det så är det du.”

Jag är otroligt lyckligt lottad som har så många härliga människor runt omkring mig och med deras hjälp och stöttning så vet jag faktiskt att jag kan. Det känns så bra att få höra att bilderna i bloggen är fina eller att det jag skrivit berört eller varit fint. Det lyfter mig otroligt mycket och är även det en vindpuff i mitt segel för att ta mig till mitt mål. Tack!

Just nu är jag besegrad av något så enkelt och så litet som pollen. Istället för att förbereda mig och packa inför de första äventyren med min lilla blå sparkcykel går jag långsamma promenader mellan nysningar och hosta och gömmer mig inomhus så gott det går. Jag är inte så bra på att vara inomhus så det är en utmaning, men jag väljer tidpunkter som känns lättare. Om kvällarna när vinden mojnat och daggen börjar falla känns det lite enklare så då passar vi på, jag och Vidar.

Det är så skönt när vinden mojnat och det skarpa solljuset blir mildare och ger mjukare färger åt världen.

Dofterna förändras och i de kyligare stråken av luft vid vattnet vaknar ungdomsminnen till liv. Skolavslutningar, sena kvällar och berusande förälskelser lika intensiva som doften av hägg och syrén.

Det enda jag verkligen inte klarar att säga nej till är ridning och gos med de andra djuren på gården. Det är värt vartenda hostning. Är det någonting jag inte skulle kunna leva utan så är det djur. Det måste förstås inte vara egna. Fåren är inte mina, men jag har lov att vara där hos dem ändå. Ännu ett privilegium!

Just den där tackan är lite extra nyfiken och kommer nästan ända fram för att bli klappad. Lammen börjar bli stora redan och baggen är helt underbar. Han älskar att bli kliad och suckar djupt av välbehag om man kommer åt ett särskilt bra ställe.

Om några dagar ska det regna. Det blir fint. Färre pollen i luften och förhoppningsvis kommer vi ut på cykeläventyr. Jag vet att jag kan!