Var är pausknappen?

Det går så ruskigt fort nu. Lite som att tiden skruvat upp sig och rusar på lite extra och jag vet att jag alltid brukar ryckas med i någon slags underlig stress över att jag inte ska hinna med den här våren. Den kanske går över mellan två av mina nysningar och då blundade jag ju…

Lite det var det nog som drabbade mig när jag stod och betraktade solnedgången från en kulle förut ikväll för när jag vände mig om och skulle fortsätta att gå upptäckte jag att häggen var på väg att slå ut. Det var som att jag inte riktigt kunde ta mig för att gå fram till den. Som att om jag inte tittade på den så var det inte heller sant.

När jag passerat den, fortfarande utan att ha tittat fler gånger, började jag fundera över vad det var som gjorde att jag inte klarade av att se den. Kameran hade jag omsorgsfullt stoppat ner i väskan och jag tänkte inte ens göra en ansats att försöka ta fram den. Nope, det bara gick inte. Istället vände jag blicken ner mot marken och gladdes åt violerna som nickade lite åt mig i vinden.

Jag misstänker att det var förnekelse i sin starkaste betydelse. I mitt huvud var det inte alls längesedan det var vinter, all snön har inte smält bort i skidbacken än, och nu blommar häggen! Nää, där gick gränsen tydligen. Jag behöver ett par nysningar till för att hinna vänja mig vid tanken.

Vidar har inga som helst problem med att våren har skruvat upp sig i en egen hastighet utan fortsätter att vara lika glad som vanligt. Det enda som bekymrar honom är när det snöar blötsnö på tvären och man ingenting ser vare sig med eller utan pannlampa. Då tycker till och med han att nog får vara nog.

Annars tror jag förstås inte att jag är ensam om att tycka att det går lite för fort just nu. Eller att det blir ljust så länge och så mycket. Lika förunderligt varje år.

Älskade träd som har knäppt och smällt i kylan, burit tung, tung snö och ibland har knäckts av tyngden exploderar nu av livskraft och styrka och gör världen alldeles mjuk av varmaste gyllengrönt. Jag tror att jag är kär. I den här årstiden också.

Till och med tallarna ser mjuka ut. De som så bistert har vakat längs med strandkanten hela vintern.

I morgon får jag nog ta och gå tillbaka till häggen och bara vara där en stund. Förhoppningsvis blommar den inte över mellan vare sig min första, andra eller tredje nysning.

Hoppas att din vår inte har skruvat upp sig lika snabbt som min och att din enda frustration över pollenexplosionen är att bilen blir gul!