Ljusets magi

Det där ljuset. Det som känns helt orimligt och som är som taget direkt från filmen Legenden (Legend 1985, regisserad av Ridley Scott) en film som jag har älskat sedan första gången jag såg den. Vilken saga!

Den sagan har allt. Magi, mystik och en lagom dos av otäckheter. I mina bilder virvlar varken såpbubblor eller några féer som kan förvandla sig till små lysande bollar, men gott om insekter är det! De fladdrade och for så att jag förundrades över att det inte hördes så mycket mer. Ungefär som när bina surrar så högt att man blir helt yr när man står under en blommande sälg. Det är kanske gott om humlor och getingar där också, jag vågar faktiskt inte titta uppåt för det snurrar på tok för mycket i huvudet då.

Den här plötsliga värmen som rullat in har gjort mig lite seg och trött. Inte vill jag att Vidar ska bli överhettad heller så för hans del blir det att göra av med överskottsenergin i sjön om kvällarna. För det mesta är vi själva men ikväll var det rena trängseln. Då kom det både två unga flickor och en äldre man. Haha, jag är bortskämd med utrymme!

Mannen parkerade sin cykel vid bänken, tog fram sin kikare, kaffetermos och smörgåspaket. Han visste vem jag var, sa han, för han har sett mig flera gånger med hunden.

Det känns tryggt och fint. Många här ute tycks veta vem jag är, eller så känner de i alla fall igen mig. Om något skulle hända medan jag befinner mig längs med någon av vägarna så är jag nästan hundra procent säker på att jag snabbt skulle få hjälp. De vet ju vem jag är; hon med den vita hunden…

Vi pratade lite mer, jag och mannen, medan han åt sin matsäck och Vidar passade på att blöta ner honom rejält med sin drypande päls. Han älskar alla människor och är helt övertygad om att det bästa sättet att bevisa det på är att trycka sig mot dem med hela sin tyngd. Jag är å andra sidan alltid lika rädd att han ska välta dem.

Det har äntligen blivit lite strand vid badplatsen nu. Länge, länge fanns det inte ens den minsta lilla strandremsa att gå på och det kommer säkert att ta ännu en stund till innan det har torkat upp så pass mycket att det går att ligga där utan att bli dyngsur.

Jag tror att jag var nöjd mycket tidigare än vad Vidar var, men så småningom larvade vi hemåt igen. Jag, fylld av tankar kring hur en saga kan berättas och många av replikerna for genom mitt huvud alltmedan jag nynnade på en av sångerna, och Vidar var som vanligt mest upptagen av hur han på bästa sätt skulle få med sig sin älskade boll hem.