Virvelvindar

Det skulle bli åska idag, det menade både väderleksrapporten och mina vänner, och när molnen började torna upp sig och ytterdörren for igen med en smäll trots befintlig dörrstopp trodde jag faktiskt ett tag att det skulle börja mullra lite på avstånd i alla fall.

Det gjorde det inte. En liten stund föll det några droppar regn som var tillräckligt att dansa i men som knappt vätte kläderna på kroppen.

Det enda som varit påtagligt annars är vinden och den allt mer knastriga värmen. Men tydligen ska det gå över snart igen. Lite mer sansade vårtemperaturer kanske inte vore så dumt ändå. Så att man hinner med…

Min rastlöshet höll på att riva mig i bitar idag och Vidar och jag gick ut på gräsmattan en stund, trots både värme, vind och pollen. Efter en liten stund räddades vi av grannarna. Jag fick glass och saft och en fin sittplats i skuggan under körsbärsträden och Vidar fick en rejäl utmaning då han hoppade i ån efter en av vattenvirvlarna. I hans ögon såg det säkert ut som en pinne och han blev rejält överraskad av hur strömt det var. Jag fick hjärtat i halsgropen både en och två gånger, men blev bara mer och mer stolt över hur mycket han vågade och klarade av. Vilken hund det där är!

Sedan måste jag förstås beundra grannarnas tålamod också. De fick saften utspilld, en och annan lerig tass som smutsade ner dem och en otrolig mängd blöt päls överallt var han for fram och var han ruskade sig. Jag har tur som har fått två så fina vänner! När jag själv nästan blir tokig på den där vita virvelvinden så skrattar de bara och menar att det är helt okej att han härjar som han gör. Jag tycker nog förstås att det är ganska skönt att ån rinner vid deras tomt och inte min!

Häggen då, som jag skulle gå till idag… Jo, jag tittade både länge och väl efter den och bestämde mig för att vänta en stund till, vände mig om och gick hem. Fast på kvällen mindes jag plötsligt att det finns en på närmre håll. När vinden återigen mojnat gick jag dit.

Pärlor på rad. Vackrare än något smycke och med en ljuvlig doft i skymningen. Jag förlorar mig i minnen och låter dem flöda fritt ett tag. Den där doften från en ynka liten kvist när den fyller ett helt hem…

Jag får nog allt ta och gå till den andra häggen också. Släppa fram all den där glädjen och hjärtats små viskningar utan att låtsas som att jag inte längre kan höra dem. Små viskningar av pärlor på rad och ljuvligaste doften i vinden.