Morgonen var stilla och tyst. Sådär tyst att det brusar i öronen. Märkligt att snön kan dämpa långväga ljud så otroligt bra och att det ändå finns så många andra ljud som man vanligtvis inte tänker på något speciellt, förutom när man inte hör dem längre…

Molnen hängde fortfarande ganska lågt, men man kunde ändå ana att det var på väg att spricka upp.

Jag passade på att stå stilla en lång stund och lyssna på tystnaden. Inga plogbilar, inga timmerbilar, inga motorsågar och inte ens några ljud från slalombacken. Den är en galen värld på många vis och ljuden från den kastar sig ohämmat ut långt, långt bort så vissa dagar önskar jag faktiskt att jag kunde skruva ner volymen drastiskt från den. Eller flytta norrut. Lååååångt norrut. Om jag inte hade varit ganska så rädd för mörkret om vintrarna så hade jag flyttat för längesedan. Men jag tror att det är lite för mörkt lite för länge för att jag skulle orka med. Det är mörkt nog här om vintrarna, tycker jag, men här går ju solen åtminstone upp en liten stund till skillnad mot hur det är längre norrut.

Jag har börjat älska vintern och snön mer och mer (till min stora häpnad) och när den väl har ramlat ner och de där klara och kalla dagarna kommer, med gnistrande solsken och lätt snö som når upp till knäna när man pulsar iväg blir jag väldigt mycket gladare än över mycket annat.

Än är det inte så mycket snö, men nära tre decimeter verkar det ha kommit, även om det är svårt att säga när den gärna driver omkring och är mycket djupare på vissa ställen och nästan löjligt lite på andra. Just här nådde det till halva min vad och medan jag fiskade upp kameran ur ryggsäcken stod Vidar och såg ut som att han funderade över vad det var för fylletratt som vinglat före oss på ”vägen”. Sedan bestämde han sig för att det var bäst att ignorera alltihop och ägna sig åt lite vanlig, hederlig tuggning av boll. Förutom att äta snö då, vilket ironiskt nog gör våra promenader till meningslösa turer när det kommer till vissa nödvändigheter. Mängden snö som vovven lyckas att få i sig gör att han blir otroligt kissnödig bara någon timme efter att vi kommit in och är jag inte snabb nog att reagera på, eller höra, hans försynta lilla pip så sker det ganska snart en olycka.

Jag har alltid förundrats över storleken på hans blåsa. Den kan uppenbarligen bli gigantisk!

Något som inte hunnit bli gigantiskt än är de här granarna. Men efter att jag har knatat förbi dem så många gånger vid det här laget har jag lite börjat tycka om dem mer och mer. Jag som trodde att jag bara tyckte om stora träd. Men de här får mig att längta efter fjällen, de snötyngda granarna där och vidderna som brer ut sig när man når över gränsen dit där granarna inte längre växer och de små vridna fjällbjörkarna tar över.

Jag tror faktiskt att min längtan till fjällen drog igång fullt ut när jag körde hem i skymningen. Temperaturen sjönk i takt med solen och i ett stråk av dimma störtdök den från sex minus till tolv minus på bara hundra meter. Färgerna, dimman och ljuset trollband mig. För att inte köra av vägen i mitt försök att se allt på en gång stannade jag en stund vid kanten av vägen.

Ibland måste jag bara få känna allting genom varje por i kroppen och även om jag flyktigt nuddar vid tanken att ta upp kameran så måste jag låta bli. Det är i sekunderna allting finns, i dimmans rörelse över ängen, de lätta färgerna och den tilltagande skymningen över skogsranden. Det kan ingen kamera i världen fånga.

Kvällen bjöd mig på mer längtan till fjällen. Snön fick äntligen den där sträva känslan under fötterna och det speciella ljudet som uppstår när det är mer än tio grader kallt.

Nu är det närmare sjutton grader och jag är så glad över att värmen i huset fungerar som den ska i år. Förra året kom en kompis släpandes med ett extra element åt mig eftersom jag inte fick upp värmen till mer än fjorton grader.

Men nu är det fixat! Det är så underbart skönt att inte ens behöva fårskinnstofflor eller att ständigt fylla på fotogenlampan för att få lite extra värme. Inte behöver jag dubbla duntäcken heller. Så lätt livet blir när man inte behöver frysa…

Det var en såndär konstig stämning i luften igår, även mitt på dagen kändes det som skymning och jag fick inte riktigt fart under fötterna. Fast sedan var det bara skönt att vara inne och spekulera i hur mycket snö det egentligen skulle tänkas komma i det annalkande ovädret.

Det är alltid obehagligt när det kommer mycket på en gång, om det blåser och många är ute och stressar omkring på vägarna på samma gång.

Själv minns jag med typisk lycka när jag jobbade nätter och körde på oplogade vägar där bara snöpinnarna visade var vägen tog vägen, medan kollegan bredvid inte var riktigt lika lycklig. Fast det var ändå alltid jag som fick köra om det var dåligt väglag. Å andra sidan minns jag även mindre trevliga tillfällen då det varit betydligt besvärligare att både hålla sig kvar på vägen och hålla bilen i rätt riktning. Då har inte ens jag varit särskilt lycklig. Men rädd är jag sällan.

Det började snöa redan i morse och har snöat oavbrutet sedan dess. Det är något visst ändå, när man inser att det kommer att hålla på och hålla på och hålla på…

Vidar blev tokglad och ville gärna sätta iväg i rusningar där han kör ner nosen i snön ända tills han nyser ljudligt och måste sprinta åt andra hållet istället. Den hunden växer nog aldrig upp…

Då hade det ännu inte hunnit komma så mycket snö och det var lätt att gå. Snöflingorna dansade i luften och det var närapå hypnotiskt att bara stå och titta på.

I morgon blir det mycket att skotta, även om jag har fin hjälp av mina supersnälla grannar så hinner det nog ändå att bli en del till i natt. Plus en plogvall till, gissar jag. De stackars snöröjarna jobbar för fullt för att röja vägarna nu, men det är ett så otacksamt jobb när det knappt syns ett par timmar senare…

Jag kan inte skryta med någon längre tids utevistelse idag. Det var snorhalt ikväll, till och med Vidar ramlade, och det kändes som att vinden ökade i styrka. Så nu hoppas jag på att det blir gnistrande härliga vinterdagar efter att snön har fallit klart. Det som jag har längtat efter sedan förra året då vintern var alldeles fantastisk.

Det kommer att bli magiskt…

Det var nästan att jag blev lite stressad när jag insåg att det var soligt idag med. Jag hade inte räknat med det och fick bråttom att komma ut innan det eventuellt blev molnigt igen. Det kan ju växla så fort!

Jag slog av på takten efter ett par kilometer då det började snöa. Små, små flingor dalade sakta ner och jag tänkte att det var helt kört och förberedde mig på att kisa och torka kittlande iskristaller ur ansiktet resten av promenaden.

Så blev det inte. Istället bröt solen igenom och allt blev sådär Disney-vackert där snöflingorna nästan faller i slowmotion. Det syns inte jättetydligt på bilden, men de små vita kornen är snöflingor. Jag kände mig ganska frustrerad över att inte kunna fånga det bättre, men så är det ibland.

Jag fick inte heller tillfälle att föreviga hur Vidar plötsligt åkte kana på rumpan nedför en backe med bara is på. Däremot tog jag mig friheten att gapskratta både länge och väl. Det såg alldeles för fånigt ut för att kunna låta bli.

Apropå backe så valde jag att gå där det knappt finns något annat än backar och Vidar skuttade fram så fort han orkade både uppför och nedför. Han slocknade som ett ljus när vi väl kom hem igen. Det var tydligen jobbigare än det såg ut att vara.

Det var helt fantastiskt när vi kommit uppför höjden och fick lite utsikt bort över horisonten. Det är så värt allt flåsande och sega ben på vägen upp. Att jag helt valde bort de små gulliga skogsvägarna den här gången gjorde att jag upptäckte platser som kan lämpa sig för att slå upp tältet på och tillbringa en utenatt under stjärnorna vid. Det går att ta sig dit på ett mindre brant ställe, annars finge jag både styrke- och konditionsträna i ett halvår först och det har jag inte lust till.

En annan praktisk sak som jag upptäckte efter att jag vurpade häromdagen är att min ryggsäck, som jag alltid har på mig när jag är ute och går, har en visselpipa vid en av remmarna som man kan knäppa över bröstkorgen. Det är ju toppen! Är det något man kan ledsna snabbt på så är det kanske att ligga och hojta när man behöver hjälp. Nu gäller det bara att komma ihåg det också om det nu skulle hända någon gång. Inte för att det är sådär värst mycket folk som går just där jag går, men om man kan ge en hint om var man befinner sig på ett ungefär med instruktioner via mobilen så är det lättare att bli hittad sedan. Och jo, jag vurpade en gång till idag, men inte lika mycket. Fast såklart på samma håll så min redan ömma axel fick sig ännu en törn. Jag kommer att bli helt sned om jag ska hålla på såhär!

Det är så vackert när man kommer upp på höjderna, men jag vill gärna ännu lite högre upp och hade jag haft möjlighet skulle jag nog bra gärna ha velat klättrat upp i den högsta tallen där på bilden. Vilket påminde mig om när jag var liten och jag och en kompis alltid klättrade upp i var sin rönn. Mamma var livrädd att vi skulle slå oss fördärvade så jag berättade aldrig om de gångerna min kompis ramlade ner. Men det fanns en rosenbuske precis under hennes träd och som dämpade fallet. Fast vi fick ju förstås alltid plocka taggar ur henne en bra stund efteråt… Själv har jag aldrig ramlat ner från ett träd, inte ens som vuxen.

Det är inte bara backarna som lockar mig i just det där området där jag gick idag. Det är en speciell atmosfär där, mossan känns mjukare och grönare, träden är ibland täckta av den och det hänger lavar från vissa lövträd som verkar ha stått där sedan eviga tider.

Nu formar isen om landskapet också och klär in allt den kan i genomskinliga kläder.

Jag satt länge bredvid den här lilla bäcken och lyssnade på ljudet och kände på isen som känns lenare än någonting annat mot bar hud. Det är bara kylan som jagar bort mig, annars hade jag kunnat sitta där en bra stund till.

Det blev en magisk dag ute i kylan. Nya vägar, ny mossa och ny utsikt. Om jag har förstått det hela rätt så är det ett snöoväder på väg in sent på söndag så jag hoppas på ännu en dag med fint isigt väder och kanske inte alltför mycket snö på en gång, även om det vore väldans vackert det också. Då kanske det blir lättare att ta sig fram på vägar där isen gör det halvt omöjligt att gå som det är nu. Men hur det än är så lär man sig att gå även där det är besvärligt, och jag är inte en person som bara ger upp. Jag tar ett steg i taget och ramlar jag så har jag ju upptäckt en räddare i nöden. Lite som E.T som ringer efter hjälp. Fast jag har inte lika långt hem…

Fukten i luften gjorde att det värkte av kölden i ansiktet idag, trots att de tolv minusgraderna ändrat sig till ynka fyra minus. På marken hade små granar av frost vuxit sig höga över natten och även om kylan var rå och bitter så var det en skön kontrast till det glåmiga och trista som varat nu ett tag.

Världen bestämde sig dessutom för att vara lite extra dramatisk och låta ljuset bryta igenom molnen en kort stund. Jag hade tänkt att försöka fånga rimfrosten på träden, men när solen plötsligt kom fram stod jag bara och njöt. Jag ville nästan inte andas på en stund och bara låta mig fyllas av det där ljuset, låta den senaste tidens bekymmer och oro rinna ut ur min kropp och istället låta allt det rena, vita fylla mig helt och hållet. Jag gick med mycket lättare steg resten av vägen hem. Ibland kommer det vackra ljusglimtar helt utan att man anat någonting och gör allting mjukare för en stund.

Jag fick besök av en fin vän igår. Vi har inte setts på ett tag och det var egentligen meningen att vi bara skulle äta frukost ihop men hon stannade hela dagen och en stund in på kvällen också. Jag tror faktiskt att vi slog rekord i att dricka té och inte förstod jag hur mycket klockan var ens när solen började gå ner.

Jag lät tankarna flyta kring det vi pratat om, kring vintern och när saker och ting blir helt annorlunda än man tänkt sig. Att slå av på takten när det är vinter, pyssla lite med sånt som bara legat som idéer under lång tid och om sådant man faktiskt kan göra någonting åt medan resten av världen tycks storma som mest omkring en.

Så ikväll har jag pysslat med att skarva sladdar, hitta lösningar på andra saker som behöver ses över i hemmet och sökt efter den billigaste billyktan jag kan hitta. Alternativt kan jag försöka putsa upp glaset med tandkräm, tyckte nissen på besiktningen. Jag gnodde litegrann med en trasa och en generös klick tandkräm med slipeffekt, men insåg snabbt att det måste till någon som tycker att det är fantastiskt roligt att gno både länge och väl på samma fläck… Vi får se om jag lyckas med att inte gå vilse i djungeln av lyktglas eller om jag kommer på en snilleblixt hur jag ska kunna putsa upp glaset på något annat sätt. För sådär kan det inte vara. Det räcker med att gå promenader utan lampa, men köra bil utan lyktor är desto besvärligare. Den senaste tiden har jag kört betydligt försiktigare i mörker än jag brukar göra. Det är mycket vilt här omkring och jag har planer på att inte ha någon större närkontakt med dem så länge jag kan undvika det.

Månen gömmer sig fortfarande bakom det tjocka molntäcket, men ikväll fanns det en stilla tystnad bland träden, lugn och ro och en skällande hund på långt avstånd. Ljudet bars fram över den frusna sjön, som inte sjöng det minsta lilla medan vi gick förbi.

Medan jag håller högre takt än vanligt för att hålla värmen i den sjunkande temperaturen stannar tankarna upp kring det som hänt de senaste dagarna. Det kommer att bli bra, allt blir bra till slut och är det inte bra så är det inte slut. Under tiden knatar jag på dit stigarna leder, så länge de finns så kan det inte bli fel. Snart, snart ska jag sätta igång med planerna inför våren. Det blir spännande! Jag har en massa idéer som jag vill förverkliga, men sedan får vi se vad som är rimligt också. Många gånger bär det iväg hej vilt med mig så jag får prata stort allvar med mig själv. En sak i taget…. Det får vara vinter ett tag till och jag nästan hoppar av iver inför mitt vinteräventyr som jag ser så mycket fram emot. Det blir en ordentlig kick off inför våren och nya äventyr! Mer än så säger jag inte än. Det borde inte finnas några hinder, men jag vågar inte riktigt tro att det sker förrän jag står där och det faktiskt är på riktigt. Då kommer det nog att komma ett sånt där vårskrik som Ronja Rövardotter måste få skrika när vintern rinner ur henne, men som jag måste göra någon gång då och då när allt bara är sådär fantastiskt vackert. Fast Vidar börjar alltid yla så då kommer jag förstås av mig.

Det blev en besvikelse att snubbla ut i den tidiga morgonen och upptäcka att de tio minusgraderna hade växlat till någonstans runt nollan, totalt och tjockt molntäcke och ett tunt, fjunigt snötäcke över marken. Vidar förstod inte alls vad jag höll på med när jag drog morgonrocken omkring mig och satte ner fötterna barfota i vandringskängorna vid den tiden, men han tycker alltid att äventyr är lika spännande oavsett tid på dygnet så han skuttade glatt med.

Lika trött som när klockan ringde gosade jag strax ner mig i sängen igen och somnade om. Djuren somnade de också och sov fortfarande när jag gick upp nästa gång.

Det var som att solen inte riktigt ville gå upp idag. Allting blev kvar i en gråhet som alltid försätter mig i en mjuk känsla av att det är nu jag borde gå ut. Så när vi väl kom iväg, bra mycket senare än vanligt, drog det i mig efter att få gå helt planlöst. Stillheten och tystnaden bröts knappt av minsta lilla ljud. Allting var dämpat, ingen motorsåg hördes, vilket varit mer än vanligt nu efter stormen Alfrida, och jag tyckte knappt att jag ens hörde vingslagen från domherrarna som virvlade omkring i en av enarna vi passerade.

Jag tog inte många bilder alls idag. Det är för dåligt ljus, alldeles för platt, stilla och trist för att jag ens ska vilja pröva. Men när jag tittade på de få som jag ändå tagit frustade jag till av skratt. Det är som att till och med mina bilder pratar sitt eget språk. ”The road goes ever on and on” trallade det plötsligt i mitt huvud medan jag fantiserade om att en gråklädd man med vitt skägg och toppig hatt långsamt ridit i förväg.

De flesta bilderna visar nämligen en lång, lång väg oavsett när under promenaden som jag tagit den.

De fortsätter in i oändligheten och jag är glad för det på något sätt. Det innebär att jag inte behöver stanna upp än på länge och så länge vägarna är sådär breda och fina är det ju inga bekymmer.

Fast det är väldigt halt på sina ställen och jag fick praktisera ju-jutsuns fallteknik fullt ut idag. Det var nästan skrattretande mycket ett skolboksexempel när jag väl insåg att jag inte hade en chans att återfå balansen och föll mjukt enligt konstens alla regler. Det enda jag kunde önskat mig var dojons mjuka matta att skona höftkulan med. Inte hade jag särskilt bråttom upp heller, när jag ändå inte hade någon motståndare att fightas med kunde jag ju lugnt ligga kvar en stund till. Nytt perspektiv på tillvaron kan alltid liva upp en aning.

Även om vägarna ser evighetslånga ut så blev det bara en mil som vi gick till slut. Bilderna blev urtrista med märkliga färger och matt snö, men det måste väl få vara så också ibland även om det är hemskt frustrerande och en aning pinsamt. Fast det är kanske någon slags vila i det med. För min del är det nog en längtan efter det som är längre bort, det som kommer att komma och nya äventyr. Fästa blicken långt bort i fjärran och släppa det som jag ändå inte kan göra något åt.

Nu drömmer jag om vidderna, knivskarp sol över ett snötäckt landskap. Oändlighet. Snörök i vinden och enbart små förkrympta fjällbjörkar som stretar upp ur snön här och där. Det blir fint. Om ett litet tag kanske drömmen blir sann.

Morgonen bjöd på en mysig repris på gårdagen med en ridtur i solsken och några minusgrader. Det var kanske lite råare i luften, men vi gick oss varma den första biten där det är som halast.

Efter ridturen hade jag plötsligt inspiration till att laga min favoriträtt, som är fyllda pastarullar, där jag alltid börjar följa receptet men som förstås aldrig slutar enligt receptet och eftersom jag alltid har tagit fel ost (råkade byta ut chèvre-osten till feta-ost) så har jag fortsatt lite på den linjen. Så idag slank det med soltorkade tomater och lite annat smaskigt också.

Vidar väntade med en alltmer ökande otålighet. Han ville ut och springa ju! Ligga där och titta på när någon lagar mat är inte ett dugg spännande…

Så vi gick iväg efter att jag stoppat i mig lunchen. Ganska oplanerat och utan att riktigt känna för att varken gå åt det ena eller det andra hållet, men kanske mest åt det håll solen var, så traskade vi uppåt på kullen till att börja med. Därefter var det bara att fortsätta.

Det är egentligen synd att kalla kullen som är lite längre bort för berg, för jag tror inte att det kvalificerar sig som berg, men den är i alla fall högre än de andra kullarna här omkring och är en stor orsak till varför det blir mörkt snabbare än på den andra sidan. Jag tittar ofta tjurigt åt det hållet den här tiden på året när solen sjunker ner bakom granarna högst där uppe. Fast idag var det så fantastiska färger och hög, klar luft så jag glömde bort att tjura.

Jag blir lika fascinerad över det blå ljuset som tilltar i styrka i takt med den sjunkande solen. Det är lika vackert varje gång!

Vidar utforskade glatt strandkanten vid sjön. Den sjöng rejält idag, men jag tror att det mest berodde på människorna som lekte på andra sidan av sjön. Om man slår eller stampar riktigt hårt på isen går det att få fram de där säregna ljuden och även om jag inte kunde se vad de gjorde så lät det mer som framkallade ljud än så som det gör när den stärker sig.

Inne bland träden förändrades ljuset igen och eftersom jag inte riktigt kände för att gå på vägen tillbaka till min skogsväg bestämde jag mig för att gå raka vägen genom skogen istället. Jag har länge spanat åt det hållet, men det är brant och jag har inte varit så pigg på att behöva klättra i hal mossa. Fast idag upptäckte jag att det går att gå på skrå. Vilket får mig att undra om det är ett slangord eller bara ett väldigt gammaldags ord…att gå på skrå är för mig att gå litegrann på snedden. Inte rakt på alltså.

Det var inte så farligt som jag trodde och vi var uppe ganska snabbt. Jag konstaterade att gårdagens känsla av tunghet på något sätt hade trollats bort och det sög inte ens i benen av mjölksyran som alltid kommer efter ett tag. Det var så befriande och jag hoppas att det håller i sig länge nu. Så länge som jag inte får en massa nya chocker av olika slag och inget annat oförutsett och jobbigt händer så ska det nog gå vägen. Ett steg i taget.

Apropå steg så fick jag syn på några bautastora spår i snön idag också. De fick mig att tvärstanna och utbrista högt att några sådana hade jag nog inte sett i snön förut! Fast sedan konstaterade jag att det var från sångsvanarna som tagit en flygpaus nere i ån.

Lite kul att de ändå valt att gå nästan hundra meter ner till ån istället för att landa direkt på den. Där är ju öppet vatten fortfarande. Men det är mäktigt när så tunga fåglar lyfter alldeles intill en. Ljuden från vingarna och deras trumpetrande blir väldigt intensivt.

Nu ikväll funderar jag på om jag ska ställa klockan sådär ruskigt tidigt i morgon bitti och se om jag kan få någon bild på månen efter månförmörkelsen och när den fortfarande är röd. Jag fick en försmak av hur mäktigt det kan bli efter att jag kommit över krönet på backen som jag flåsade mig uppför. På vägen ner på andra sidan var hon plötsligt där, sakta på väg upp över himlavalvet.

Skymningen färgade henne både aprikos och blå om vartannat och pastellfärgerna fick mig att stanna upp gång på gång för att bara titta. Äntligen både lite mer ljus och fler färger!

Jo, det kanske är värt att göra ett försök ändå, trots att det förmodligen kommer att vara superkallt och kännas otroligt idiotiskt när man kunde ha sovit en stund till. Det är förresten redan tio grader kallt… Haha, jag får helt enkelt bara sluta tänka och göra det istället! Alltså är det jag som strax kryper ner i sängen för att få tillräckligt med sömn ändå. God natt!

Ovanpå det otroligt tunna snötäcket glimrar ett växande täcke av frost. Iskristaller som låter alldeles speciellt när man trampar sönder dem under promenaden. Jag kom på mig själv med att längta efter ett tjockare lager snö och temperaturer ner till 15-20 minus så att det riktigt gnisslar om snön när man går i den. Det där ljudet som jag brukade hata när jag var liten och otympligt stapplade fram med pjäxorna som cementklumpar på fötterna. Nu vill jag ha mer av det, mer snö, mer minusgrader, mer av allt som är vinter! Förmodligen kommer jag att storkna av ansträngningen att skotta fram bilen och att pulsa fram i snön, men just nu är det inget som jag bryr mig om.

En kompis till mig berättade att hon köpt en spark häromdagen och jag fick ett sånt sug efter att bära upp min från källaren. Eller skridskorna, eller åtminstone något som är vintrigt och med lite fart i. Men så påminner jag mig om den där dagen då isen gick upp och jag fick hoppa från isflak till isflak för att komma iland och funderar vidare på att jag inte ska ge mig ut på sjön själv i alla fall. Fast det senaste modet är ju att bada i isvak förstås. Helt plötsligt ska alla peppa varandra att sänka ner sig själva i så kallt vatten som möjligt för att sedan värma upp sig i en vedeldad bastu efteråt. Jag fnissar lite för mig själv och ska nog hålla tyst om mina hyss ett tag till. När jag var liten räckte det ofta med att någon inledde en mening med ”Jag tror inte att du vågar…” så var jag ju förstås tvungen att prova. Då fanns det ingen vedeldad bastu och väntade efteråt. Badade isvak på ett mer planerat sätt (med efterföljande vedeldad bastu) gjorde jag långt innan det blev modernt. Jobbigast var nog att springa barfota på den knaggliga isen har jag för mig.

Nu vet jag ju förstås att det är en och annan som tänker ”när du var liten…” himlar med ögonen och skakar långsamt på huvudet, men jag försäkrar att jag har ett visst ökat mått av självbevarelsedrift numera. Faktiskt.

En till som har fått en något ökad självbevarelsedrift är Vidar, i alla fall när det kommer till is på sjön efter att han gick igenom den en illtråkig dag i december 2017.

En anings skärrad och mycket blöt hund kravlade upp på flaken som inte alls ville samarbeta. Jag var inte särskilt långt därifrån och beredd att fiska upp honom om han inte klarat sig själv men det blev aldrig särskilt dramatiskt även om han tyckte väldigt mycket synd om sig själv. Åtminstone tills han torkat…

Den här dagen har inte alls varit lika tråkig. Förmiddagens ridtur var solig, kanske en anings för isig egentligen och åtminstone en av hästarna saknar totalt självbevarelsedrift och han studsade av iver över att få sätta iväg i snabbaste galoppen. Istället för att släppa hästarna i det tempo de önskade satt vi av allihop och gick flera sträckor, till och med den lilla svarta virvelvinden fick lov att sansa sig idag.

Eftermiddagen drog fram molnen på besök och en tilltagande vind så när jag väl klev utanför dörren igen började det ganska strax att snöa. Fast det var ett såntdär snöfall som ifall det varit regn så hade det bara kommit en skur. Jag gick och funderade på om det finns en motsvarighet till skur när det gäller snö. Snöskur? Ett floff? Fluff? En puff? Hursomhelst så varade det inte så länge, men det kom ett par till sådana där snöskurar medan vi var ute.

Dessemellan bröt solen fram mellan skyarna och de där otroliga färgerna som bara händer om vintern lyste på himlen.

Jag är fortfarande seg och kraftlös i kroppen, ungefär som efter en riktig influensa, och får ingen riktig fart i stegen och inte kan jag tänka för mycket heller för då börjar det pirra och surra sådär otäckt i huvudet. Så jag har bara att öva på att ha tålamod igen. Kastar Vidars boll otaliga gånger eftersom han har kommit på att jag inte har så bråttom som jag brukar ha. Dessutom är jag helt klart omgiven av världens mest underbara människor som på olika sätt stöttar mig. Tack!! Det är så skönt att veta att ni finns!

Under tidig kväll kom katten helt spontant och ville gosa. Han är inte den mest sociala fluffbollen man kan hitta så jag blev förstås glad. Vidar däremot blev inte alls lika imponerad och betraktade svartsjukt det hela.

Men nu är ordningen återställd. Vidar sover i mitt knä och katten har travat iväg på egna äventyr medan vinden viner runt husknuten. Jag tror att det är dags att koka lite mera té innan både benen och fötterna fullständigt domnar bort av tyngden från hunden…

Det finns sådant som får det att värka i själen, som följer med en in i nattens drömmar och inte skingras förrän ett rivande skrik splittrar sömnen. Det finns ord som sliter bort vartenda ben i kroppen och lämnar dig trasig i en hög på marken, förvirrad, maktlös och utan kraft. Det finns minutrar, som känns som evigheter, där allting stått stilla i en längre tid än någonsin och existensen i sig sugit ut syret ur luften och det inte spelar någon roll hur mycket du än kippar efter luft så kvävs du ändå.

Min kropp har uppfunnit ett alldeles eget sätt att hantera sådana evigheter. Den stänger av. Helt. Vilket egentligen mest innebär att jag svimmar. Som vilken fjollig 1700-talsbrud som helst med en för hårt åtdragen korsett. Den enda skillnaden är väl att jag inte tänkt på mig själv som fjollig tidigare och inte tänkte jag sätta på mig någon korsett heller inom den närmsta tiden i alla fall. Det ser så hemskt obekvämt ut.

När jag slutat med att stänga av kroppen börjar jag skaka som ett asplöv, helt okontrollerat. Det är också en ganska märklig upplevelse. Särskilt när knäskålarna dansar rumba med extra knyck i vartannat steg.

Nå, den senaste tiden har jag ägnat mig åt att försöka stå på fötterna och att försöka få ordning på min skakande kropp. Ibland skrattar jag mest åt det idiotiska i alltihopa, men sedan inser jag att det förmodligen är så att systemet, kroppen, psyket, typ hela jag har fått nog. Det är dags att ta en time out. Inte ens boxare som svimmar i en boxningsring behöver ställa sig upp och fortsätta utan en liten paus först. Tills de är så yra att de inte ens klarar av att hålla garden uppe. Då plockas de ut helt ur ringen. Eller så hinner motståndaren klämma in en knockout först…

Sedan flinar jag igen och tänker på alla vänner, kollegor och människor som jag haft i min närhet som alla har sagt att de känner sig så trygga med mig, lugna och trygga. De skulle se mig nu med mina kastanjetter till knän…

De få gånger som jag annars haft tendens att svimma var när jag var ungefär tio år och föräldrarna tagit oss syskon med till ett gigantiskt och alldeles nytt köpcentrum i Danmark. Pappa slickade sig på tummen och försökte få bort det där konstiga blåa strecket jag hade på kinden. Det tog en stund innan han förstod att jag var så vit att venerna framträdde knivskarpt under huden på mig. Jag och köpcentrum fungerar inte ihop.

En annan gång hade jag ramlat av en häst och slagit mig rätt illa. Så fort jag försökte ställa mig upp tyckte kroppen att jag var bra dum och försökte hålla mig kvar på marken. Jag vann. Efter ytterligare en stund var jag tillbaka upp på hästen.

Eller när jag blivit chockad av oväntade och otäcka händelser, rejält otäcka. Då har kroppen sagt stopp och stängt av.

Men nu är det inte jag som vinner längre. Jag får helt enkelt finna mig i att det inte går att kontrollera vissa saker som kroppen hittar på. Det bara händer. Och som naprapaten sa i somras; tänk så mycket din kropp har tagit dig igenom och klarat av. Ibland behöver man ge den lite uppskattning för det och inte bara bli frustrerad över det som den inte klarar av.

Så nu är det jag som tar mina rumbadansande knäskålar och blickar in i framtiden där allting är paketerat i bolster för att minska antalet törnar och hårda ytor. Dagarna kommer att bli lättare och nätterna bli sjukt vackra med gnistrande stjärnor, krispig vinterluft och snö som gör varje steg mjukare och tystare. Jag har inte möjlighet att åka iväg på en rekreationsresa, som en korsettbärande överklassbrud från 1700-talet skulle ha gjort, men jag kan ändå göra rätt mycket här hemma för att göra allt lättare. Så småningom är det aslänge sedan den här skiten hände och jag tänker le mig igenom varje dag tills leendet kommer spontant igen. Varje gång jag hamnat i backen och tuggat grus tidigare har jag borstat av mig och klättrat upp i sadeln igen, så det är precis vad jag tänker göra den här gången också. Fast det verkar ta lite längre tid än jag egentligen har tålamod till.

Än så länge är det stappligt jag går, men jag har rest mig upp och tänker borsta av mig skiten. Från och med nu kan det bara bli bättre. Fast om jag skulle råka svimma framför dig så kanske du kan hämta en kudde tills jag samlat ihop mig igen och kan kravla tillbaka upp på fötterna. Eller koka en kopp té. Det hjälper mot allt.

Jodå, allt eftersom jag flyttade tillbaka hit från Skåne har jag börjat tycka om vintern mer och mer. Det är härligt med snön, det mesta blir lite vackrare av det vita fluffet, men jag är inte så förtjust i det ständiga växlandet mellan plusgrader och minusgrader, regn och snö om vartannat. För någon dag sedan regnade det och på kvällen slog det om till minusgrader vilket har resulterat i rena isgatan överallt. Knaggligt och snorhalt.

Idag överrumplades jag av att det plötsligt började snöa när jag satt och åt lunch tillsammans med mina föräldrar. Pappa tittade på mig och sa att man avråder folk från att vara ute och köra bil på grund av snöfallet och jag fick plötsligt bråttom med att rinna ner i källaren och skrapa bort tapeten i tvättstugan så som jag lovat att göra. Jag ville inte åka därifrån utan att ha gjort någonting åtminstone, när jag nu ändå var där, men tiden nere i Skåne lärde mig att ha bättre respekt för dåligt väder än jag haft tidigare så jag ville heller inte stanna kvar alltför länge. Det är speciellt en inte alltför brant backe på vägen hem till mig som kan vara lite knepig att komma uppför i vissa väglag.

Fast idag var nog de som spår väder lite väl nitiska i sina varningar och snöfallet som skulle bli svårt pudrade bara ett litet lager över isen. Jag hade kunnat fortsatt att skrapa väggar i några timmar till. Men å andra sidan är det inte bråttom, hantverkarna verkar ha slagit knut på sig själva och lämnat planeringen hemma under kudden så ingen av dem dyker upp inom den närmsta tiden vilket gör att jag kan fortsätta i lugn och ro. Mitt vad det är har jag kanske hunnit med att måla taket och rivit bort golvmattan också. Det hade varit kul!

Men idag for jag alltså hem lite för tidigt. Tog med mig kameran och hunden för att se om det gick att fånga något av snöfallet på bild.

Ån har fyllts på ordentligt med vatten igen sedan torkan i somras och jag blir lika glad varje dag när vi passerar över den. Fast nu om vintern brukar jag vänta tills eventuella bilar har passerat först. Många räknar inte med hur halt det är och hamnar antingen i räcket eller i diket på andra sidan. Fast den här säsongen är det nog bara två som hamnat i diket än så länge och två som slagit sönder billyktor och skrapat lack mot räckena.

Jag blev inbjuden på té hos mina fina grannar och pratade bort en stund hos dem innan jag klev iväg ut på en kvällspromenad när mörkret fallit.

Innan jag började med att blogga har jag emellanåt funderat över om jag också skulle kunna ta bilder om nätterna, så som andra gör, på månljuset som gnistrar i snön, det blåa ljuset och de alldeles fantastiskt många stjärnor som lyser upp mer än vad man kan tro i tysta vinternätter. Nu är det kanske dags för mig att göra ett ärligt försök så småningom.

Om det blir en klar och kall natt snart. Förhoppningsvis redan nästa fullmåne. Då ska det tydligen både vara en större måne än vanligt, månförmörkelse och blodmåne. Så som i somras, den där magiska natten då det var så varmt och natten var full av naturens ljud. Men nu hoppas jag förstås på att det blir kallt och klart istället. Det är så vilsamt att gå bland träden när månen lyser små gator av ljus mellan stammarna, iskristallerna gnistrar och skuggorna är längre än någon annan gång. Jag stannar gärna ute lite längre då och väver sagor mellan träden, viskar de hemligheter som ingen annan hört och känner på sovande bark med mina händer. I kölden knäpper stammarna emellanåt, snö rasar från grenar som rör sig i en omärklig vind och tiden står stilla i en evighets sekund. Jo, då älskar jag vinternätterna. När de får vara sådär kalla, blåa och sprakande stilla i tystnaden.

Det kanske får bli min utmaning den här vintern, att se om jag kan fånga lite av magin och föra in den i bloggen. Ett korn av vinternatt, det som rör sig i skuggorna och min egna känsla av frihet. Det blir fint.

Det är som att de flesta här omkring livas upp av snön. De som jag har stött på idag har alla pratat om vildsvinsspåren, de största de någonsin sett, lodjuren och såklart vargen som tog en selfie i åtelkameran uppe på berget i höstas. Någon hade visst blivit uppsprättad av ett vildsvin under jakten för inte så längesedan, men även om han är illa däran så överlevde han. Killen som berättade hade själv fått sin hund svårt sargad av ett annat vildsvin. Fast hunden överlevde, den också. Men inte vildsvinen då förstås.

Själv funderar jag på hur det skulle bli om jag och Vidar råkar på vargen. Det är inte så att jag är rädd, men jag skulle aldrig orka bära honom särskilt långt om han skulle bli attackerad. Om han ens skulle låta mig bära honom i skadat tillstånd. Så ibland snuddar jag vid tanken på att kanske ha någon bjällra eller något annat som låter kring benet. Fast å andra sidan är oväsen det sista jag orkar med när jag är ute och går… Så förmodligen fortsätter jag precis som vanligt ett tag till.

Mina planer för dagen blev omkullkastade idag också, men istället för att behöva ge mig iväg fick jag tid över, så efter en långsam men mysig tur med hästarna och lite lunch gick jag ut med hunden. Det var plötsligt plusgrader igen och eftermiddagsljuset var underbart. Det har inte gått lång tid sedan vintersolståndet men ändå är det så stor skillnad att jag nästan ryser av lycka. Men så påminner jag mig om att jag får tåla mig ett tag till. Först kommer fimbulvintern säger de som spår väder.

Men hagen där tjurarna går om somrarna visste ingenting om någon fimbulvinter idag i varje fall. Där lekte dimstråken att vi redan var långt fram i mars och gled långsamt ner mot ån i en tilltagande skymning.

De gamla knäckta herrarna, eller om det är ett knäckt gammalt äkta par, blev plötsligt betydligt mer dramatiska än vanligt och jag såg på dem med helt andra ögon än tidigare. Eller i alla fall i ett helt annat ljus.

De har stretat tillsammans i stormar, torka och regn. Nu är de på väg att gå under tillsammans. I skymningen såg de ut att vilja falla åt samma håll, där ingen av dem fångar upp den andre.

Jag fascinerades av ljuset. Så många gånger som jag gått förbi, sett dem men aldrig tittat ordentligt. Nu var det som att jag såg dem för första gången.

Den korta stund det tog för solen att glida ner bakom grantopparna stod jag där och såg på. Det magiska ljuset tunnades ut och försvann. Sedan var det bara ett par gamla trötta träd igen och jag började att gå. Deras öde är ingenting jag kan göra någonting åt. De har vuxit tillsammans och verkar gå under tillsammans. Kanske inte än på en stund, men snart. Allt medan ljuset förändras och jag har fortsatt att gå.