I stilla snö

Morgonen var stilla och tyst. Sådär tyst att det brusar i öronen. Märkligt att snön kan dämpa långväga ljud så otroligt bra och att det ändå finns så många andra ljud som man vanligtvis inte tänker på något speciellt, förutom när man inte hör dem längre…

Molnen hängde fortfarande ganska lågt, men man kunde ändå ana att det var på väg att spricka upp.

Jag passade på att stå stilla en lång stund och lyssna på tystnaden. Inga plogbilar, inga timmerbilar, inga motorsågar och inte ens några ljud från slalombacken. Den är en galen värld på många vis och ljuden från den kastar sig ohämmat ut långt, långt bort så vissa dagar önskar jag faktiskt att jag kunde skruva ner volymen drastiskt från den. Eller flytta norrut. Lååååångt norrut. Om jag inte hade varit ganska så rädd för mörkret om vintrarna så hade jag flyttat för längesedan. Men jag tror att det är lite för mörkt lite för länge för att jag skulle orka med. Det är mörkt nog här om vintrarna, tycker jag, men här går ju solen åtminstone upp en liten stund till skillnad mot hur det är längre norrut.

Jag har börjat älska vintern och snön mer och mer (till min stora häpnad) och när den väl har ramlat ner och de där klara och kalla dagarna kommer, med gnistrande solsken och lätt snö som når upp till knäna när man pulsar iväg blir jag väldigt mycket gladare än över mycket annat.

Än är det inte så mycket snö, men nära tre decimeter verkar det ha kommit, även om det är svårt att säga när den gärna driver omkring och är mycket djupare på vissa ställen och nästan löjligt lite på andra. Just här nådde det till halva min vad och medan jag fiskade upp kameran ur ryggsäcken stod Vidar och såg ut som att han funderade över vad det var för fylletratt som vinglat före oss på ”vägen”. Sedan bestämde han sig för att det var bäst att ignorera alltihop och ägna sig åt lite vanlig, hederlig tuggning av boll. Förutom att äta snö då, vilket ironiskt nog gör våra promenader till meningslösa turer när det kommer till vissa nödvändigheter. Mängden snö som vovven lyckas att få i sig gör att han blir otroligt kissnödig bara någon timme efter att vi kommit in och är jag inte snabb nog att reagera på, eller höra, hans försynta lilla pip så sker det ganska snart en olycka.

Jag har alltid förundrats över storleken på hans blåsa. Den kan uppenbarligen bli gigantisk!

Något som inte hunnit bli gigantiskt än är de här granarna. Men efter att jag har knatat förbi dem så många gånger vid det här laget har jag lite börjat tycka om dem mer och mer. Jag som trodde att jag bara tyckte om stora träd. Men de här får mig att längta efter fjällen, de snötyngda granarna där och vidderna som brer ut sig när man når över gränsen dit där granarna inte längre växer och de små vridna fjällbjörkarna tar över.

Jag tror faktiskt att min längtan till fjällen drog igång fullt ut när jag körde hem i skymningen. Temperaturen sjönk i takt med solen och i ett stråk av dimma störtdök den från sex minus till tolv minus på bara hundra meter. Färgerna, dimman och ljuset trollband mig. För att inte köra av vägen i mitt försök att se allt på en gång stannade jag en stund vid kanten av vägen.

Ibland måste jag bara få känna allting genom varje por i kroppen och även om jag flyktigt nuddar vid tanken att ta upp kameran så måste jag låta bli. Det är i sekunderna allting finns, i dimmans rörelse över ängen, de lätta färgerna och den tilltagande skymningen över skogsranden. Det kan ingen kamera i världen fånga.

Kvällen bjöd mig på mer längtan till fjällen. Snön fick äntligen den där sträva känslan under fötterna och det speciella ljudet som uppstår när det är mer än tio grader kallt.

Nu är det närmare sjutton grader och jag är så glad över att värmen i huset fungerar som den ska i år. Förra året kom en kompis släpandes med ett extra element åt mig eftersom jag inte fick upp värmen till mer än fjorton grader.

Men nu är det fixat! Det är så underbart skönt att inte ens behöva fårskinnstofflor eller att ständigt fylla på fotogenlampan för att få lite extra värme. Inte behöver jag dubbla duntäcken heller. Så lätt livet blir när man inte behöver frysa…

2 reaktioner till “I stilla snö

  1. wow, it seems repetitive on my part to say: what beautiful images, ha ha ha…
    what other adjective could use?.

    I loved seeing that snowy house through the forest, a dream really, and I fully agree with listening to the silence, it’s something magical.

    Vidar, Vidar, Vidar, what can you do?, has no remedy, although it is completely fashionable, with its fur coat, perfect camouflage for these frosty occasions, ha ha ha, his orange ball gives his glamorous touch, we must recognize…

    have a good night.
    a hug, fernando.

    Gillad av 1 person

    1. As I feel repetitive when I always post images of the trees and write about me out walking, haha. But thank you, I’m glad that you enjoy my blog!

      Everything turns a bit more magical in the snow, and the nights make you feel so small but yet precisely where you should be.

      Well, I’m glad when I don’t loose Vidar from out of sight… He’s perfectly camouflaged at this time of the year 😅

      Hope that you’re all right!
      Kram!!

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s