Märklig gråhet

Det blev en besvikelse att snubbla ut i den tidiga morgonen och upptäcka att de tio minusgraderna hade växlat till någonstans runt nollan, totalt och tjockt molntäcke och ett tunt, fjunigt snötäcke över marken. Vidar förstod inte alls vad jag höll på med när jag drog morgonrocken omkring mig och satte ner fötterna barfota i vandringskängorna vid den tiden, men han tycker alltid att äventyr är lika spännande oavsett tid på dygnet så han skuttade glatt med.

Lika trött som när klockan ringde gosade jag strax ner mig i sängen igen och somnade om. Djuren somnade de också och sov fortfarande när jag gick upp nästa gång.

Det var som att solen inte riktigt ville gå upp idag. Allting blev kvar i en gråhet som alltid försätter mig i en mjuk känsla av att det är nu jag borde gå ut. Så när vi väl kom iväg, bra mycket senare än vanligt, drog det i mig efter att få gå helt planlöst. Stillheten och tystnaden bröts knappt av minsta lilla ljud. Allting var dämpat, ingen motorsåg hördes, vilket varit mer än vanligt nu efter stormen Alfrida, och jag tyckte knappt att jag ens hörde vingslagen från domherrarna som virvlade omkring i en av enarna vi passerade.

Jag tog inte många bilder alls idag. Det är för dåligt ljus, alldeles för platt, stilla och trist för att jag ens ska vilja pröva. Men när jag tittade på de få som jag ändå tagit frustade jag till av skratt. Det är som att till och med mina bilder pratar sitt eget språk. ”The road goes ever on and on” trallade det plötsligt i mitt huvud medan jag fantiserade om att en gråklädd man med vitt skägg och toppig hatt långsamt ridit i förväg.

De flesta bilderna visar nämligen en lång, lång väg oavsett när under promenaden som jag tagit den.

De fortsätter in i oändligheten och jag är glad för det på något sätt. Det innebär att jag inte behöver stanna upp än på länge och så länge vägarna är sådär breda och fina är det ju inga bekymmer.

Fast det är väldigt halt på sina ställen och jag fick praktisera ju-jutsuns fallteknik fullt ut idag. Det var nästan skrattretande mycket ett skolboksexempel när jag väl insåg att jag inte hade en chans att återfå balansen och föll mjukt enligt konstens alla regler. Det enda jag kunde önskat mig var dojons mjuka matta att skona höftkulan med. Inte hade jag särskilt bråttom upp heller, när jag ändå inte hade någon motståndare att fightas med kunde jag ju lugnt ligga kvar en stund till. Nytt perspektiv på tillvaron kan alltid liva upp en aning.

Även om vägarna ser evighetslånga ut så blev det bara en mil som vi gick till slut. Bilderna blev urtrista med märkliga färger och matt snö, men det måste väl få vara så också ibland även om det är hemskt frustrerande och en aning pinsamt. Fast det är kanske någon slags vila i det med. För min del är det nog en längtan efter det som är längre bort, det som kommer att komma och nya äventyr. Fästa blicken långt bort i fjärran och släppa det som jag ändå inte kan göra något åt.

Nu drömmer jag om vidderna, knivskarp sol över ett snötäckt landskap. Oändlighet. Snörök i vinden och enbart små förkrympta fjällbjörkar som stretar upp ur snön här och där. Det blir fint. Om ett litet tag kanske drömmen blir sann.

2 reaktioner till “Märklig gråhet

  1. Hi Evelina, very special that morning, that gray light that calls to stay warm in bed, well wrapped…
    but there is something magic about that eternal path…

    have a good night.
    a hug, fernando.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s