En magisk dag

Det var nästan att jag blev lite stressad när jag insåg att det var soligt idag med. Jag hade inte räknat med det och fick bråttom att komma ut innan det eventuellt blev molnigt igen. Det kan ju växla så fort!

Jag slog av på takten efter ett par kilometer då det började snöa. Små, små flingor dalade sakta ner och jag tänkte att det var helt kört och förberedde mig på att kisa och torka kittlande iskristaller ur ansiktet resten av promenaden.

Så blev det inte. Istället bröt solen igenom och allt blev sådär Disney-vackert där snöflingorna nästan faller i slowmotion. Det syns inte jättetydligt på bilden, men de små vita kornen är snöflingor. Jag kände mig ganska frustrerad över att inte kunna fånga det bättre, men så är det ibland.

Jag fick inte heller tillfälle att föreviga hur Vidar plötsligt åkte kana på rumpan nedför en backe med bara is på. Däremot tog jag mig friheten att gapskratta både länge och väl. Det såg alldeles för fånigt ut för att kunna låta bli.

Apropå backe så valde jag att gå där det knappt finns något annat än backar och Vidar skuttade fram så fort han orkade både uppför och nedför. Han slocknade som ett ljus när vi väl kom hem igen. Det var tydligen jobbigare än det såg ut att vara.

Det var helt fantastiskt när vi kommit uppför höjden och fick lite utsikt bort över horisonten. Det är så värt allt flåsande och sega ben på vägen upp. Att jag helt valde bort de små gulliga skogsvägarna den här gången gjorde att jag upptäckte platser som kan lämpa sig för att slå upp tältet på och tillbringa en utenatt under stjärnorna vid. Det går att ta sig dit på ett mindre brant ställe, annars finge jag både styrke- och konditionsträna i ett halvår först och det har jag inte lust till.

En annan praktisk sak som jag upptäckte efter att jag vurpade häromdagen är att min ryggsäck, som jag alltid har på mig när jag är ute och går, har en visselpipa vid en av remmarna som man kan knäppa över bröstkorgen. Det är ju toppen! Är det något man kan ledsna snabbt på så är det kanske att ligga och hojta när man behöver hjälp. Nu gäller det bara att komma ihåg det också om det nu skulle hända någon gång. Inte för att det är sådär värst mycket folk som går just där jag går, men om man kan ge en hint om var man befinner sig på ett ungefär med instruktioner via mobilen så är det lättare att bli hittad sedan. Och jo, jag vurpade en gång till idag, men inte lika mycket. Fast såklart på samma håll så min redan ömma axel fick sig ännu en törn. Jag kommer att bli helt sned om jag ska hålla på såhär!

Det är så vackert när man kommer upp på höjderna, men jag vill gärna ännu lite högre upp och hade jag haft möjlighet skulle jag nog bra gärna ha velat klättrat upp i den högsta tallen där på bilden. Vilket påminde mig om när jag var liten och jag och en kompis alltid klättrade upp i var sin rönn. Mamma var livrädd att vi skulle slå oss fördärvade så jag berättade aldrig om de gångerna min kompis ramlade ner. Men det fanns en rosenbuske precis under hennes träd och som dämpade fallet. Fast vi fick ju förstås alltid plocka taggar ur henne en bra stund efteråt… Själv har jag aldrig ramlat ner från ett träd, inte ens som vuxen.

Det är inte bara backarna som lockar mig i just det där området där jag gick idag. Det är en speciell atmosfär där, mossan känns mjukare och grönare, träden är ibland täckta av den och det hänger lavar från vissa lövträd som verkar ha stått där sedan eviga tider.

Nu formar isen om landskapet också och klär in allt den kan i genomskinliga kläder.

Jag satt länge bredvid den här lilla bäcken och lyssnade på ljudet och kände på isen som känns lenare än någonting annat mot bar hud. Det är bara kylan som jagar bort mig, annars hade jag kunnat sitta där en bra stund till.

Det blev en magisk dag ute i kylan. Nya vägar, ny mossa och ny utsikt. Om jag har förstått det hela rätt så är det ett snöoväder på väg in sent på söndag så jag hoppas på ännu en dag med fint isigt väder och kanske inte alltför mycket snö på en gång, även om det vore väldans vackert det också. Då kanske det blir lättare att ta sig fram på vägar där isen gör det halvt omöjligt att gå som det är nu. Men hur det än är så lär man sig att gå även där det är besvärligt, och jag är inte en person som bara ger upp. Jag tar ett steg i taget och ramlar jag så har jag ju upptäckt en räddare i nöden. Lite som E.T som ringer efter hjälp. Fast jag har inte lika långt hem…

7 reaktioner till “En magisk dag

  1. beautiful images, the atmosphere is very good in the video, and that semi-frozen stream, really gives to have stayed for a long time more…

    It does not matter that you have not caught the whole image of the snow falling, but it looks perfectly, really a magical day…

    wow!… please!!, now I see that you are a freckled tarzan climbing the trees, ha ha ha… careful please, now the fall is stronger as an adult, and hurts more… Ups.

    Have a great day tomorrow.
    a hug, fernando.

    Gillad av 1 person

    1. Thanks! Yup, it’s really nice to just sit and watch and listen to those streams but you get really cold after a while!! And stiff. That is the most dangerous part of winter, when you get cold enough it’s also very difficult to move.

      Lol! Of course I’m a freckled Tarzan, but those trees are too difficult to climb, even for me…hehe

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s