Upp i sadeln igen!!

Det finns sådant som får det att värka i själen, som följer med en in i nattens drömmar och inte skingras förrän ett rivande skrik splittrar sömnen. Det finns ord som sliter bort vartenda ben i kroppen och lämnar dig trasig i en hög på marken, förvirrad, maktlös och utan kraft. Det finns minutrar, som känns som evigheter, där allting stått stilla i en längre tid än någonsin och existensen i sig sugit ut syret ur luften och det inte spelar någon roll hur mycket du än kippar efter luft så kvävs du ändå.

Min kropp har uppfunnit ett alldeles eget sätt att hantera sådana evigheter. Den stänger av. Helt. Vilket egentligen mest innebär att jag svimmar. Som vilken fjollig 1700-talsbrud som helst med en för hårt åtdragen korsett. Den enda skillnaden är väl att jag inte tänkt på mig själv som fjollig tidigare och inte tänkte jag sätta på mig någon korsett heller inom den närmsta tiden i alla fall. Det ser så hemskt obekvämt ut.

När jag slutat med att stänga av kroppen börjar jag skaka som ett asplöv, helt okontrollerat. Det är också en ganska märklig upplevelse. Särskilt när knäskålarna dansar rumba med extra knyck i vartannat steg.

Nå, den senaste tiden har jag ägnat mig åt att försöka stå på fötterna och att försöka få ordning på min skakande kropp. Ibland skrattar jag mest åt det idiotiska i alltihopa, men sedan inser jag att det förmodligen är så att systemet, kroppen, psyket, typ hela jag har fått nog. Det är dags att ta en time out. Inte ens boxare som svimmar i en boxningsring behöver ställa sig upp och fortsätta utan en liten paus först. Tills de är så yra att de inte ens klarar av att hålla garden uppe. Då plockas de ut helt ur ringen. Eller så hinner motståndaren klämma in en knockout först…

Sedan flinar jag igen och tänker på alla vänner, kollegor och människor som jag haft i min närhet som alla har sagt att de känner sig så trygga med mig, lugna och trygga. De skulle se mig nu med mina kastanjetter till knän…

De få gånger som jag annars haft tendens att svimma var när jag var ungefär tio år och föräldrarna tagit oss syskon med till ett gigantiskt och alldeles nytt köpcentrum i Danmark. Pappa slickade sig på tummen och försökte få bort det där konstiga blåa strecket jag hade på kinden. Det tog en stund innan han förstod att jag var så vit att venerna framträdde knivskarpt under huden på mig. Jag och köpcentrum fungerar inte ihop.

En annan gång hade jag ramlat av en häst och slagit mig rätt illa. Så fort jag försökte ställa mig upp tyckte kroppen att jag var bra dum och försökte hålla mig kvar på marken. Jag vann. Efter ytterligare en stund var jag tillbaka upp på hästen.

Eller när jag blivit chockad av oväntade och otäcka händelser, rejält otäcka. Då har kroppen sagt stopp och stängt av.

Men nu är det inte jag som vinner längre. Jag får helt enkelt finna mig i att det inte går att kontrollera vissa saker som kroppen hittar på. Det bara händer. Och som naprapaten sa i somras; tänk så mycket din kropp har tagit dig igenom och klarat av. Ibland behöver man ge den lite uppskattning för det och inte bara bli frustrerad över det som den inte klarar av.

Så nu är det jag som tar mina rumbadansande knäskålar och blickar in i framtiden där allting är paketerat i bolster för att minska antalet törnar och hårda ytor. Dagarna kommer att bli lättare och nätterna bli sjukt vackra med gnistrande stjärnor, krispig vinterluft och snö som gör varje steg mjukare och tystare. Jag har inte möjlighet att åka iväg på en rekreationsresa, som en korsettbärande överklassbrud från 1700-talet skulle ha gjort, men jag kan ändå göra rätt mycket här hemma för att göra allt lättare. Så småningom är det aslänge sedan den här skiten hände och jag tänker le mig igenom varje dag tills leendet kommer spontant igen. Varje gång jag hamnat i backen och tuggat grus tidigare har jag borstat av mig och klättrat upp i sadeln igen, så det är precis vad jag tänker göra den här gången också. Fast det verkar ta lite längre tid än jag egentligen har tålamod till.

Än så länge är det stappligt jag går, men jag har rest mig upp och tänker borsta av mig skiten. Från och med nu kan det bara bli bättre. Fast om jag skulle råka svimma framför dig så kanske du kan hämta en kudde tills jag samlat ihop mig igen och kan kravla tillbaka upp på fötterna. Eller koka en kopp té. Det hjälper mot allt.

3 reaktioner till “Upp i sadeln igen!!

    1. I’ll be fine. There’s nothing wrong with my body, it’s simply been too much going on for a little too long. But things seem to get a bit less shocking from now on.

      Have a nice weekend!!
      Hugs 😊

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s