Vildsvin och gamla knäckta träd

Det är som att de flesta här omkring livas upp av snön. De som jag har stött på idag har alla pratat om vildsvinsspåren, de största de någonsin sett, lodjuren och såklart vargen som tog en selfie i åtelkameran uppe på berget i höstas. Någon hade visst blivit uppsprättad av ett vildsvin under jakten för inte så längesedan, men även om han är illa däran så överlevde han. Killen som berättade hade själv fått sin hund svårt sargad av ett annat vildsvin. Fast hunden överlevde, den också. Men inte vildsvinen då förstås.

Själv funderar jag på hur det skulle bli om jag och Vidar råkar på vargen. Det är inte så att jag är rädd, men jag skulle aldrig orka bära honom särskilt långt om han skulle bli attackerad. Om han ens skulle låta mig bära honom i skadat tillstånd. Så ibland snuddar jag vid tanken på att kanske ha någon bjällra eller något annat som låter kring benet. Fast å andra sidan är oväsen det sista jag orkar med när jag är ute och går… Så förmodligen fortsätter jag precis som vanligt ett tag till.

Mina planer för dagen blev omkullkastade idag också, men istället för att behöva ge mig iväg fick jag tid över, så efter en långsam men mysig tur med hästarna och lite lunch gick jag ut med hunden. Det var plötsligt plusgrader igen och eftermiddagsljuset var underbart. Det har inte gått lång tid sedan vintersolståndet men ändå är det så stor skillnad att jag nästan ryser av lycka. Men så påminner jag mig om att jag får tåla mig ett tag till. Först kommer fimbulvintern säger de som spår väder.

Men hagen där tjurarna går om somrarna visste ingenting om någon fimbulvinter idag i varje fall. Där lekte dimstråken att vi redan var långt fram i mars och gled långsamt ner mot ån i en tilltagande skymning.

De gamla knäckta herrarna, eller om det är ett knäckt gammalt äkta par, blev plötsligt betydligt mer dramatiska än vanligt och jag såg på dem med helt andra ögon än tidigare. Eller i alla fall i ett helt annat ljus.

De har stretat tillsammans i stormar, torka och regn. Nu är de på väg att gå under tillsammans. I skymningen såg de ut att vilja falla åt samma håll, där ingen av dem fångar upp den andre.

Jag fascinerades av ljuset. Så många gånger som jag gått förbi, sett dem men aldrig tittat ordentligt. Nu var det som att jag såg dem för första gången.

Den korta stund det tog för solen att glida ner bakom grantopparna stod jag där och såg på. Det magiska ljuset tunnades ut och försvann. Sedan var det bara ett par gamla trötta träd igen och jag började att gå. Deras öde är ingenting jag kan göra någonting åt. De har vuxit tillsammans och verkar gå under tillsammans. Kanske inte än på en stund, men snart. Allt medan ljuset förändras och jag har fortsatt att gå.