Alla dessa känslor

Genom åren har jag fått höra från olika människor att jag borde känna mindre, inte engagera mig så mycket och framför allt inte bli så upprörd över allting. Det har på något sätt varit lite besvärande för dem när jag stått med tuppskinn över armarna och tårarna rinnande längs med kinderna bara för att jag råkat uppleva någonting som jag tycker är extremt vackert, eller när jag blivit så arg över att en annan person fått uppleva en orättvis behandling att jag tagit personen i fullt försvar och både rent fysiskt gått emellan i våldsamma situationer eller skällt ut två gånger så stora män som jag själv för en total främlings skull. I det ögonblicket kan jag riva hela världen för att den personen ska bli rätt behandlad och bemött med respekt.

Å andra sidan har jag även blivit kallad ängel flera gånger om av människor som inte träffat mig mer än en kort stund av deras liv. Själv har jag inte tyckt att min insats varit så betydelsefull, men jag har inte kunnat gå förbi utan att åtminstone fråga om jag kunnat hjälpa till på något sätt. Det har varit i situationer som varit extrema kriser för dem, men som bara tagit några timmar ur mitt eget liv. Kanske att jag gjort den där stunden en aningens lättare för dem och för egen del har jag sluppit dåligt samvete för att jag inte brytt mig.

Många gånger om har jag försökt att dämpa mig, att göra som jag blivit ombedd och inte känna så mycket. Inte bry mig. Eller tänka så många tankar. Det gör mig ganska bedrövad, förvirrad och avtrubbad.

Efter ett tag brister det för mig. Som en fördämning med alldeles för veka dammluckor och allting kommer ut på samma gång. Eller så får jag ont i kroppen. Galna smärtor som gör att jag inte vare sig kan gå, sitta eller ligga. Så numera har jag slutat med att lägga band på alla de där känslorna. Istället för att ta ansvar för om andra tycker att det är besvärande så tänker jag att de får hitta en väg som passar dem istället. Bara jag slipper smärtorna eller briserande dammluckor.

Fast ibland förstår jag att det kan bli lite stressande för mina närmsta. När jag fullständigt krossad knappt kan stå upp för att jag skakar i hela kroppen av förtvivlan tror jag att det inte är helt lätt för dem att inte dras med i känslosvallet. Eller som igår, när jag berättade om mina drömmar och hur framtiden skulle kunna bli, om fantastiska möjligheter och så många spännande saker som skulle kunna ske. Då fick jag en spontan fråga om jag inte skulle kunna ta och lugna mig någon vecka i alla fall….?

Jag insåg tyst att det var fullt rimligt och sedan blev jag lite fnissig. I mitt huvud kommer inte allting att ske på samma gång ändå, men när jag pratar kommer det ut i en enda lång ström av ord så det låter säkert som att jag tänker sätta igång så fort jag slår upp mina blå tidigt nästa morgon.

Det enda som kommer att hända den här morgonen är att jag är trött eftersom jag inte sovit så mycket i natt.

Det blir så ibland. När känslorna leker tafatt med tankarna och hittar på helt egna vägar och möjligheter så blir det inte alls mycket sömn på natten. Då går möjligheterna och katastroferna hand i hand och har aldrig varit bättre vänner. Gäspande brukar jag hasa mig upp på morgonkvisten och bestämma mig för att det är möjligheterna som är det mest spännande sällskapet, dricker mitt té och gosar in mig i djurens päls.

Apropå det så vaknade katten just. Det är dags att möta en ny dag. God morgon!