I det gråa nuet

Varje år blir jag en smula förvånad över hur mörkt det blir här på vintern. Tvärmörkt. I går kväll ringde en kompis under tiden som jag var ute och gick och till mitt stora förtret var jag tvungen att tända en ficklampa under tiden som vi pratade eftersom jag inte kunde koncentrera mig på att sätta fötterna rätt och prata samtidigt (helt riktigt, jag är förmodligen inte en kvinna egentligen eftersom jag inte klarar av att göra två saker samtidigt), att gå innebär mer eller mindre att treva sig fram och använda minnet av var stigen egentligen borde vara. När jag snubblat för tredje gången gav jag upp då jag upptäckte att jag tydligen använder hörseln också för att hitta rätt i beckmörkret. Intressant på sitt lilla underliga vis…

Avundsjukt kisar jag efter Vidar som helt obesvärat springer fram och tillbaka som att det vore fullt dagsljus. För min del är jag glad att han har ett blinkande halsband på sig, annars skulle jag bara skymta honom när han kommer inom två meters radie från mig.

Så idag tänkte jag ta vara på så mycket dagsljus som möjligt och travade ut någon gång före lunch. Planlöst styrde vi kosan åt det håll dit vi brukar gå om morgnarna men jag upptäckte snart att skogen drog mig bort från invanda spår och stigar. Det är bara den oländiga terrängen och de gånger som det ligger för mycket sly på marken efter att de röjt som styr mig tillbaka ut på spåret igen. Det var otroligt skönt att kunna slappna av och ta ut stegen utan att det värkte i varken rygg eller fot så nu äntligen verkar det ha vänt till det bättre igen. Det var nog ridningen i helgen som gjorde det!

Det är otroligt grått även mitt på dagen och därför var det extra härligt att plötsligt befinna sig på ett ställe som kändes lite som en djungel med sina knallgröna ormbunkar, blåsippsblad som en matta på marken och mossa som växte långt upp på trädstammarna. Den porlande bäcken gjorde mig glad och Vidar låtsades att han tappade sin boll ner i den flera gånger om. Han var skitig långt upp på ryggen efter det, men så nöjd över sin lekstund.

Jag har behövt de här gråa dagarna att samla ihop mig efter en tid i en berg- och dalbana av känslor och tankar som kastats kring ytterligheter på de mest oväntade vis. Att stå länge och se ut över vattnet medan diset drar ihop sig och bestämt kommer närmre som en oresonlig vägg av ogenomtränglig täthet och jag snabbt måste stoppa ner kameran i skydd. Det regnar inte, men likafullt blir allting blött.

Lika förvånad blir jag också varje gång över att jag blir så vansinnigt trött efter alla känslostormar. Någon gång borde jag väl lära mig, kan man tycka, och i alla fall inte bli så förvånad, men jag varken vänjer mig eller slutar att bli förvånad. Fast efter tre timmar ute i grådiset kände jag för första gången på flera dagar att jag inte var lika orolig i kroppen längre, tankarna flög inte vilse bland minnen, funderingar och till synes slumpartade händelser som skett den senaste tiden.

Jag stod stilla en lång stund och betraktade ett par korpar och deras lilla vardag. De bor alldeles intill mig och för det mesta brukar de prata sitt ”god morgon” när jag sömnigt vinglar ut med hunden för första morgonkissen. Nu betraktade de mig stillsamt tillbaka med sina kloka ögon. Sa ingenting alls och lyfte så småningom och gled bort en bit över trädtopparna för att fortsätta med det som de hade tänkt sig just där och då.

Att vara i nuet, så som korparna, det är en utmaning ibland. När det behövs som bäst är det emellanåt mycket lättare att vara i det som har varit eller fara in i framtiden och skapa någonting som man hoppas ska ske där istället.

Jag går hem och dricker mitt té långsamt och eftertänksamt, låter visserligen tankarna dansa runt ”om” och ”kanske” och kring betydligt obehagligare ord också, men inser till sist att det som jag inte kan styra över själv är sådant som får röra sig i sin egen takt och melodi. Jag behöver inte vara rädd, det kommer att ordna sig. Stigarna finns kvar i morgon också och om jag går vilse så vet jag hur jag ska leta reda på rätta stigen. Sedan är det bara att göra som jag brukar, följa dit den leder. Det är ett äventyr i sig.